I Eldoret har Immigrationsverket börjat arrestera vita utan arbetstillstånd på gatan. Och därtill deras kenyanska chefer.
Höjdare från universitetet, i måttsydda kostymer och myndighetsmässiga slipsar träffade oss på vår veranda och försäkrade oss om att de gör allt som står i deras makt (inklusive mutning och att utnyttja personliga kontakter) för att vi ska få våra tillstånd.
Men värdslig makt har föga inverkan på en sådan metafysisk myndighet som det kenyanska Immigrationsverket så sedan en vecka tillbaka har jag häckat inomhus. Det är en absurd tillvaro att vara olaglig utan att ha gjort något olagligt. Man tycker ju att man skulle kunna få ett beslut innan det förra gått ut?
Och att berätta för sin nioåriga dotter att det kan hända att mamma och pappa arresteras av militärpolis, det är ett rätt tufft samtal. Tufft också att behöva övertyga henne om att OM vi deporteras så kommer hon att få resa efter och att vi KOMMER att träffas hemma i Sverige.
Det är klart att jag är ödmjuk nog att inse att våra priviligierade upplevelser inte kommer i närheten av den situation som papperslösa flyktingar lever under, men det får en onekligen att tänka över deras helvete.
Märkligt handlingsförlamad blir man av att vara i sådan limbo och man tänker ickelogiska konstruktioner såsom: Om jag låter bli att jobba och sitter hemma inomhus och glor på rippade dåliga amerikanska serier är jag då mindre olaglig? Är det lagligare att sitta inomhus på kenyansk mark än utomhus? Och är isåfall trädgården mer lagligt än stadens busstorg? Mycket dumheter hinner löpa förbi ens hjärnvindlingar under en veckas laglöshet, allt emedan sunkighetskänslan och paralysen sakta kväver en.
Det är en fullkomligt surrealistisk känsla av lycka över en sån vardaglighet som ett myndighetsbeslut!
So here I am Kenya! Finally a kenyan resident!!