Kenyansk midsommar

Först firade vi svensk midsommar men väl tillbaks i Kenya passade jag på att inviga mina kenyanska vänner i midsommarfirandets svenska mysterier. Vi dansade tappert runt midsommarstången som klätts av lokala förmågor. Det var en entusiastisk skara som hoppade som grodor, jagade som björnar och körde som kråkor. Jag hade lite överambitiöst översatt sångerna till engelska för full behållning! Vi gjorde såsom man pläga en midsommarafton. Åt mycket och gott. Hur många köttbullar som helst hade rullats och en romtårta hade förfärdigats på de ingredienser som bjöds. Basen av vanilj-jello funkade inte helt... Men snygg blev den!

Kryddat brännvin var inforslat i landet och intogs till glad snapsvisesång som jag hittat lite engelska texter till på nätet. Allt som allt var jag en god representant för den svenska kulturen här i förskingringen.

Polygami - att älska två.

Det är inte lätt att älska två.
Två länder.
Vän av ordning har märkt att det varit tyst i blogosfären från min sida. Jag har varit hemma i Svea rike och bloggen är om min Kenyavistelse, så den har fått vila.
Jag är nu nyss hemkommen till Kenya efter en intensiv vistelse hemma i Sverige; med maken och barnen och besök hos mor; med flytt av möbler och röjning av lägenhet och flyttlådspack och kaos; med examinationer och handledningsmöten och jobbmöten och kontraktskrivning; med inflytt i kollektivhus med massa underbara grannar att umgås med och lära känna, intensivt under en dryg månad, med matlag och grillfester och barnbus. Och så fikorna med vänner, pubhäng med godingar, en hajk, en privatflygtur, en jubileumsfest och midsommardans. Förutom allt sagolikt ätbart som Sverige har att bjuda; sushi, blodiga biffar, viltkött, kantareller, maffiga jordgubbar och bigaråer, lösgodis, kulglass och frozen yoghurt. Alldeles för många nedgångna kilon lades till på vågen igen.
Och så tillbaka till Kenya. Älskar det här lugnet. De fantastiska människorna som kramar om en och har saknat en när man varit borta. Det engelska språket och alla de här detaljerna jag fortfarande ler åt. När minibussen väjer för en zebra, smaken av en kryddig samosa, solen som lyser gott och en katt som fångar djur man aldrig sett.
Och på söndag firar jag midsommar med kenyavännerna och gör en härlig trekant av mina polygamiska lustar!!

Politiska spänningar orsakar skolstopp.

Er utrikeskorrespondent är på plats igen. Man vet att man lever i en "demokrati" när barnen idag har ledigt från skolan pga "political tension"
Guvernören har förbjudit en politiker att komma på turné hit ("för han hör hemma i annat område och det skulle störa den allmäna ordningen"). Politikern har lovat komma ändå. By force om han måste. Gatsten och tårgas står på agendan.
Denna man är Raila Odinga, ännu en av Kenyas halvfräscha politiker som stod som förlorare i det omstridda valet 2007 där man bland annat eldade upp kvinnor och barn i en kyrka här i trakten.

Kenya är en tveksam demokrati.  Det politiska systemet bygger på stamtillhörighet, inte ideologier. Man röstar på en av de sina för att han kommer att förbättra för den egna stammen, anställa folk han kan lita på från den egna stammen och utveckla sin hembygd.
I ett sånt system blir det logiskt att en politiker som kommer från fel stam, fel område, inte ska tillåtas propagera för andra stammar.
Stamrivaliteten är uråldrig, men den nuvarande formen beror överförenklat på att de kolonialiserande britterna favoriserade folkslag som hjälpte dem och motarbetade dem som vägrade. Utbildning förunnades vissa men inte andra, landområden beslagstogs och folk tvångsförflyttades. Kvar när britterna lämnade för 50 år sedan är en politisk röra. Och ett stamtänk som fortfarande genomsyrar hela samhället.
Så vi får väl se hur det går med tårgasen.
Än så länge hörs mest marschmusik från stan.

Världen slutar inte utanför ICA!

Är det jobbigt med tiggarna utanför ICA?

Inte sådär att du skulle hälla vatten på dem, inte du inte, du är ju en god rmänniska som kan se klasskamp och politiska orättvisor även när de inte sträcker ut en smutsig tattarhand.
Men ändå lite för nära, lite obehagligt att det sker just här. Så du tittar bort, för liiite jobbigt är det ju. Men, även om din lön är pissig och du tvingas handla Nettos riktigt eko-onda fläskfilé till fredagsmyset så är din fattigdom rätt relativ. Du har inte sju ungar som du lämnat hemma i Rumänien i en skitig fallfärdig by i bergen. Du sitter inte på gatan och längtar hem. Du tillhör inte Europas yttersta underklass.

Och om vi lämnar din lokala ICA-affär finns världen runt hörnet. Det är långt från ICA till Syriens flyktingläger eller krigshärdarna i Sydsudan. Det är långt från vår fläskfilé till majsvälling på smutsigt vatten i Sydafrikas kåkstäder. Och det är svårt att föreställa sig livsvillkoren bortom vår värld.

700 mil bort finns min vardag. I Kenya. Jag är ju här på utlandstjänst från mitt hemuniversitet för att hjälpa till att starta en universitetsutbildning som saknas i landet. Här sträcks det dagligen ut massor av händer och min skam över att vara vit, västerländsk och priviligierad har aldrig varit större.

Kenya är inte ett av Afrikas fattigaste länder. Här är också tämligen politiskt stabilt och inga krig pågår. Men man har en av Afrikas sämst utvecklande ekonomier. Här produceras en hel del jordbruksprodukter, när vädret tillåter det, men det finns få andra näringar. Och här lever drygt 40% av befolkningen under FN:s fattigdomsgräns.

FN’s fattigdomsgräns är ett konkret mått på fattigdom och mäts i konsumtionskraft per person. För närvarande ligger gränsen för extrem fattigdom på 1,25$ om dagen. (För problematisering av fattigdomsgränsen läs denna blogg: http://www.owen.org/blog/4690.)
Vad 1,25$ dock egentligen betyder är att folk i världen är fattigare än vad du någonsin skulle vilja drömma om. Dessa tillhör de 1,5 miljarder av världens befolkning som lever i extrem fattigdom. Eller den ytterligare miljard som har 75 cent ytterligare att lyxkonsumera för per dag.  

Den extrema fattigdomen i Kenya ser man överallt. Gatubarn som sniffar lim för att minska hungerkänslorna, tiggare med bensår fulla med flugor, försäljare med tre apelsiner till salu, uttorkade åkerplättar och otaliga barnhem med barn som mestadels förlorat sina föräldrar i den stora AIDS-epidemi som pågår i de subsahariska länderna.

Det är då man inser att det finns mycket nyttigt att göra för de pengarna som vi västerlänningar tjänar utöver fattigdomsgränsen. Inte för att global solidaritet alls är enkelt. För på din ICA finns dyra sockerärtor som plockats av fattiga kenyaner och transporterats med klimatvidrigt flyg. Och i Afrika sitter rika potentater med västerländska kontakter som lever gott på västerländskt bistånd. Skänkta pengar löser inte politiskt konstruerade orättvisor. Men de kan mätta hungriga magar. Och de kan ge utbildning som gör skillnad. Och då har du ändå råd att skänka den romska damen en femma. 

För världen, kamrat, slutar inte utanför ICA.

Statistik över fattigdom och rättvisefrågor som kan ge lite perspektiv på världen kan du fördjupa dig i här:

1. Interaktiv FN-statistik på svenska: http://www.globalis.se/ 
2. UN Human Development Report 2013: http://hdr.undp.org/sites/default/files/reports/14/hdr2013_en_complete.pdf  
3. World Justice Project 2014: http://worldjusticeproject.org/sites/default/files/files/wjp_rule_of_law_index_2014_report.pdf

Praktisk hjälp, som faktiskt fungerar, kan du ge här: 

1. Genom att stödja SOS Barnbyar lägger du grunden för barns utbildning och utveckling: http://www.sos-barnbyar.se/

2. Genom KIVA kan du ge microlån till folk som behöver det.

a.) Läs igenom folks livsöden och se vad du vill satsa på: http://www.kiva.org/lend

b.) Samarbeta i Socialist-nätverk, HBTQ-nätverk, Ateist-nätverk och satsa på projekt som ni vill stödja: http://www.kiva.org/teams 

Som soundtrack när du läser denna blogg rekommenderas varmt Johan Johanssons inlägg i debatten:
http://nyheter24.se/debatt/771231-johan-johansson-forr-sa-blev-man-sjuk-nu-har-den-sjuka-blivit-lat

 * I viss redigerad form har denna text även publicerats i Proletären.