Resa som privilegium

Jag tror inte jag insett exakt HUR privilegierade vi är i Sverige. Eller snarare att vårt privilegium kostar andras.

Det kanske kommer som en överraskning för privilegierade européer, men alla afrikaner vill verkligen inte flytta till Europa och leva som arbetslösa andra klassens medborgare. En del är faktiskt djävligt nöjda med att leva i ett sammanhang där de trivs, har vänner, familj, jobb och livsglädje. Trots det finns det de som vill resa, se världen, möta människor från andra länder och kulturer och bara uppleva annat precis som vem som helst av oss andra. Det var därför det kom som en fullkomligt total överraskning för mig att den svenska ambassaden avslog min kenyanska väns visumansökan den här sommaren. Vi hade planerat en sommar i Sverige tillsammans och jag skulle återgälda all den gästfrihet han visat mig i Kenya genom att gå på svenskt prinsbröllop, skåda runstenar och gå på barockopera. Därför blev jag synnerligen generad då svenska ambassaden avslår hans visumansökan med att "han är ung och singel". Som om det vore ett brott. Som om det riktiga brottet; att han är svart och afrikan, inte lyser igenom det avslaget med neonbokstäver.
Pinsamt!  Pinsamt, är det!
Tänk om svenska tonåringar som vill gå igenom den svenska initieringsriten "jorden-runt-resa" skulle få ett nej på sina visumansökningar för att de är unga och singlar och kanske råkar hitta sig själva och kärleken på vägen, förälskar sig i Sydney eller filippinska djungeln eller Sydamerikas välbyggda grabbar? Vilket ypperligt privilegierat utrop av indignation vi skulle låta komma ur oss?! Inte resa?  Resa som är en sån mänsklig rättighet!?
Den som trodde vi levde i en jämlik värld där alla medborgare är lika mycket värda?
HA! Kliv ner från den privilegierade tronen och strosa bland de andra medborgarna ett tag. Det kan hända att du välkomnas med värme.

Känsliga läsare varnas! Diagnos Africana.

Nog är jag ödmjukare än att jag tror att jag provat på alla de exotiska sjukdomar Afrika har att bjuda. Hittills har jag inte haft en enda släng av dengefeber, dysenteri, TBC eller ebola. Jag testar också negativt för HIV. Men vanlig salmonella, malaria och tyfoidfeber: Kenyas motsvarighet till svensk vinterkräksjuka, förkylningsvirus och maginfluensa, det har jag förstås betat av. Men nog var det ändå nåt som saknades i mina sjukdomserfarenheter?
Ja just ja: binnikemask!! En flera meter lång djävla varelse som bor i ens kropp och knoppar av massa små alienmaskar av sin svans: små helt funktionella små minimaskar som kan reproducera sig, ta en kvällspromenad och lägga ägg lite här och där i kroppen. Om man har otur i inre organ, lymfkörtlar och hjärna och, om man har tur, i analöppningen...
Tur, för att då får man symptom som gör att man söker läkarvård innan man får inkapslade cystor av maskar på olämpliga ställen i kroppen.
Så nu har de utrett på infektionskliniken om jag som resesällskap från Kenya fick med mig den "obeväpnade" nötkreaturvarianten, Taenia saginata, som är ofarlig och håller sig i tarmen och medicineras bort med en engångsdos potent maskmedel,  eller den elaka "beväpnade" fläskvarianten, Taenia solium,  som går igenom tarmväggen och söker gosigare boplatser. Det är inte utan att man, mitt i sitt äckel, med viss lättnad tog emot beskedet att provsvaren visade att jag hade den snälla varianten.