söndag 9 juni 2019

EPILOG


Det har tagit mig nästan två år att få till ett avslut på det här äventyret.
Att smälta intryck och landa i det nya gamla. Se vad som blev kvar och vad som betydde något.
Jag lärde mig massor under våra år i Kenya. Om mig själv och världen. 

Den kanske största och smärtsammaste lärdomen är att jag är vit, mzungu, och att det är ett rätt tungt ok att bära. Att trots att jag alltid känt mig i opposition till förtryck och förtryckare, aldrig riktigt passat in och varit svensk nog så är jag en produkt av vithet och västvärld. Min syn på stat, ordning, effektivitet, fritid och föräldrarskap är i grunden västerländsk. Ja, jag har till och med en grundodlad kapitalistisk syn på ekonomiska principer; tillgång och efterfrågan, konsumtion och variation som präglar mig betydligt mer än min socialistiska själ vill vetas vid. I slutändan är jag alltid utifrån och en del av imperialismen.

Den andra lärdomen är mindre oväntad men ändå så oerhörd i sin enormhet och det är hur abnormt mycket missionerandet har förstört Afrika. Dels genom sin oerhört effektiva indoktrinering som frodats väl i fattig och desperat mylla. Men också den enorma kulturutradering som skett där folks historia, kultur, traditioner, matvanor, sånger etc förbjudits och fallit i glömska för stora delar av befolkningen.

Den tredje lärdomen är det moderna Kenya som kanske i högre grad finns förankrad i människorna än i faciliteterna. Men också syns i accessoarer som klädmode, skor, elektronik. Folk som kollar Netflix och chillar, smartphonerna ute i byar med väldigt dålig elförsörjning, dansklubbarna och finkostymerna. Vid sidan om plåtskjulen, lervällingen, den dåliga asfalten, bristfälliga avloppssystem, toaletter med hål i golvet och skräp, skräp, skräp. Moderna människor i ett samhälle som inte riktigt har hängt med. Och hur fort det gått. Dessa moderna unga människor som alla har föräldrar eller åtminstone morföräldrar som växt upp med stampat jordgolv.

Ännu en lärdom som kommit väldigt sent, långt efter att jag kommit hem är att jag och många svenskar med mig ofta berömt oss själva med att vi ”gillar olika” när sanningen faktiskt är att ”vi gillar lika, men exotiskt”. De människor jag bondade med i Kenya var främst ateister, akademiker, HBTQ-folk och kulturmänniskor, folk vars värld var större än den egna och som tänkte och tyckte på sätt som liknade mitt eget. Jag älskade att höra deras varierande och olika perspektiv, men inom sfärer och ramar som var mina och kända. Lokala människor med vardagsproblem och vyer som knappt sträckte sig över majsfälten var fascinerande men inte direkt vänmaterial, så krasst är det.

Den sorgligaste erfarenheten i flyttlasset som växt med tiden är den förlamande känslan av kenyansk korruption och byråkrati som när jag var på plats mest var exotiskt ofog men som sedan jag flyttade hem i stora delar lagt sig som en mörk dimridå också över positiva upplevelser. Universitetet som är skyldig mig otroliga summor pengar, skatteverket som inte följt internationella överenskommelser och dubbelbeskattat mig.

Kvar i den glada kappsäcken med minnen finns alla naturupplevelser. I min trädgård med odling och frukter, på resor med vyer och vackra platser, varierande landskap, snorkling och safariminnen. Alla otroliga djur vi sett i alldeles lajvbaserad naturfilmsaction; lejon som lärde sina ungar jaga, elefanter som trumpetade och gyttjebadade, gnuer som migrerade. Och så alla husdjuren; glädjen att mina barn fick dela en del av sin barndom med hunden Frosty, katter och kattungar, kycklingar och höns.

På den positiva sidan finns också engelskan som vår familj tillägnade sig. Min som nu tillåter mig att läsa långa texter utan problem, se på film utan undertexter och annat som jag enbart gjorde med viss möda tidigare. Och så barnen vars flyt i engelska jag hoppas kommer att vara dem en tillgång hela livet.

Jag fick också positiva lärdomar om mig själv. Att jag smälter in lika bra/obra på alla ställen. Att jag tar till mig det jag vill och är bekväm med och att det mycket väl kan vara nytt och annorlunda men att jag inte tar till mig sånt som är ointressant och emot sådant jag står för och är. På många sätt var jag mindre mzungu än andra vita; jag tog motorcykeltaxi varthän jag än skulle, jag köpte inte bil, jag gick bland folk, jag köpte begagnat, jag gnällde inte på smuts och streetfood, jag reste i matatu när jag skulle långt. Jag prövade och upplevde.

Den hemskaste upplevelsen, när det var inbrott i vårt hus och mina barn hotades till liv och lem lärde mig att jag och mina barn är starka kvinnor som fan inte ger oss så lätt. Att vi tar och vinner fajter och bär våra ärr med stolthet. Att jag inte bangar när det verkligen gäller.

Jag är också oerhört tacksam för människor jag mött, för mina studenter, för grannar och vänner och kollegor. Jag kanske inte vårdat mina kontakter så väl men de betydde mycket för mig när jag var där. Dessutom är jag oändligt glad för alla äkta upplevelser jag varit med om; bröllop och begravningar, bybesök, teateruppsättningar, clubspelningar och fester, arbetsmöten, diskussioner och lektioner, sunkrestauranger och matatusamtal.

Alltsom allt har Kenya varit fyra år av mitt liv. Och såsom liv tenderar att vara har dessa fyra åren varit ett sammelsurium av upplevelser och smaker, känslor och tankar. 
Och det är fyra år jag aldrig skulle vilja vara utan.