När livet kör ihop sig från alla håll vill man mest stänga av.
Eftersom en stor del av mitt liv levs på Facebook är det faktiskt görbart. Att bara stänga av. Så jag gjorde det.
...
Vad tyst det blev.
Både skönt tyst från världen som brinner, åsikter, blötnäsor, detta ständiga tyck och dömande.
Och olidligt tyst utan vännernas ordval, vardagsvärld, humor och verbala kärlek.
Jag är ju ohjälpligt fast i Facebookträsket. En tung djävla Facebookheroinist. Många livsögonblick formuleras som statusuppdateringar i huvudet helt automatiskt. Och jag behöver andras verbalitet rakt in i blodet som värsta pundare.
Så när livet började snurra insåg jag att jag inte orkar en extra Facebookkarusell på det. Det var nog ett klokt beslut. Jag gillar inte att tappa kontrollen. Men avtändningssymptomen är många. Jag klättrar stundvis på väggen. Jag småfuskar stundvis med nåt slags pissMetadon i form av Twitter där jag mest lurkstalkar kändisar med biceps från de gudomligas värld.
Viss terrorisering i Wordfeudchatten skall också erkännas.
Lajvsamtalen är få, men en pubrunda med favvisprofessorn och samtal om tysk porr, Gudsvägran och afrikansk historia var en skön fix. Mötte en prins också. Från en av alla kenyanska stammar. Lätt alkoholiserad och gynekolog. Bara det; allt en kvinna behöver: en full gynekologprins.
I övrigt hustrumisshandel, ångest och alternativa knarksorter varav TV-serien Supernatural tillhör de mest effektiva drogerna. Lugnar, ger lätt eufori och en lätt erotisk stimulans.
Ja, jag är långt bortom räddning.
Så älskade vänner i knarkkvartar all over; ta det kallt, jag kommer snart tillbaks. Och då djävlar hoppas jag ni har heroinet redo.
