Det moderna Kenya

Det mest fascinerande med Kenya är nog diskrepansen mellan landets samhällsuppbyggnad och dess befolkning. Det är ett rätt smutsigt samhälle, med sopor överallt, kåkstäder, plåtskjulsaffärer, sniffande ungar, damm och åter damm. Och visst är massor av människor oerhört fattiga, smutsiga och sjuka.
Men det är de där precis över dem som jag fascineras av: de lågbetalda med mindre än 750 kronor i månadslön, inte alls tillnärmelsevis medelklass med några slags ekonomiska mått mätt, men så absurt moderna människor mitt i all denna smuts. Välklädda, välutbildade, professionella människor som ondgör sig över korrumperade politiker, har ironisk humor, kollar dokusåpor, har sett alla de senaste Hollywoodfilmerna, lever på Facebook, svär över att staten stänger ner det analoga TV-nätet och älskar att shoppa högklackade skor om de någon gång får råd. De människorna som växt upp i hyddor, med stampat jordgolv där föräldrarna fortfarande finns kvar, fast numera med något slags nybyggt extrahus på tomten av betong. De som hämtat vatten och vedpinnar för hand som barn och ätit sin ugali. De som fått rikligt med stryk i den lilla byskolan, åkt lerrutchkana längs slänter under regnperioden och under mindre än en generation hunnit ikapp till modern tid. De människorna fascinerar mig. Den utvecklingen fascinerar mig.
Och att vi svenskar är så fullkomligt clueless över hur livet ser ut för andra än oss själva.
Ja, det var ingen förolämpning mot bara er. Vad fan trodde jag själv? Vad fan tror ni min uppenbara förvåning kommer från? Jo, att förvänta mig något annat. Förväntan att människor i andra samhällen är så djävla mycket annorlunda än vi.
Det är de inte.

En kalejdoskopisk världsbild!

Det är en tankfullare kvinna ni läser här.
Jag tänker mycket på vad jag säger och hur, på vad jag gör och hur det kan uppfattas.
Ni som känner mig vet att det inte direkt är mitt normala tillstånd. Jag är en spontan människa som ofta inte tänker efter så mycket när jag uttalar mig utan kör på magkänsla och ryggradsinstinkter.
Jag säger inte att det är fel. Jag är urtrött på slätstrukna människor utan åsikter eller vilja, jag önskar inte att eftertänksamhet leder till självcensur. Jag åser det politiska klimatet i Sverige med fasa, där politiskt aktiva människor som uttalar sig med emfas alltför starkt står ut ur mellanmjölksamhällets pannacotta-mjäkiga smaker och färger.

Men att vara en främling i främmande land är lite annorlunda. Plötsligt får jag representera grupper jag aldrig förut känt att jag representerat: "Västerlänningar", "De rika", och en hel massa andra etiketter som jag inte alls vet hur jag ska kunna fylla med något resonabelt och som jag inte på något vis känner mig bekväm med att representera. 

Och jag inser att vissa saker jag säger får andra tolkningar än de skulle haft hemmavid, i andra situationer eller i andra kontexter. Och det gör mig erhört sorgsen och skamsen. Och ibland irriterad och t.o.m förbannad.
Plötsligt blir det oklart vilka delmängder som mina kommentarer referrerar till. Om jag uttalar mig om en dum kenyan hamnar inte alltid min kommentar i delmängden "Mänsklighetens lågvattenmärken; idioterna" utan i delmängden "Dumma kenyaner, afrikaner och negrer". När jag svär över kenyansk byråkrati är det inget som faller under delmängden "Paragrafryttare och andra byråkratiska djävulsväsen" utan i kategorin "Lata östafrikaner som inte levererar på ett västerländskt effektivt och resursbesparande vis".

Och efter att ha varit här i Kenya i snart ett år inser jag att det kanske inte är just de enskilda uttalandena som faller inom fel kategori, utan den övergripande bilden som jag måste vara försiktig med att måla upp. Jag hade en lång och gripande diskussion med en kenyansk vän om den saken. Hur trött han är på att läsa bilden av "Afrika" i västerländsk media. Om fattiga, illiterata människor som inte vet nåt om sin omvärld. Inskränkta, bibeltroende vindflöjar lämnade här i den afrikanske vildmarken av missionärer. För visst finns den kategorin och kanske är de människorna t.o.m många. Men det finns ju motbilder! Det finns moderna städer och moderna människor. Nyfikna, radikala, utbildade och glada människor. Kreativa och bra initiativ, företag och företeelser. Här görs bra musik och bra komik, här byggs och levs och älskas.
Och jag hoppas jag kan bli bättre på att presentera de motbilderna för er och inte bara förfasas över kulturella olikheter och tillkortakommanden.

Det må vara så att jag har en hel bunt med fördomar som jag inte är riktigt medveten om. Men jag hoppas att de fördomarna inte tillhör de mest traditionella fördomarna och jag hoppas att jag kan göra mig av med de fördomarna om jag vill eller behöver. Och jag hoppas VERKLIGEN att mina fördomar inte går ut över människor i underläge, för det har ALDRIG och kommer aldrig att vara min önskan.

Med hopp om att vi alla ska få en mer differentierad och kalejdoskopisk världsbild. Världen mina vänner är inte enkel.
Men här och där är den vacker och fascinerande.