We go bananas!!

 

Vi har skördat våra egna bananer!! Vi planterade plantorna i februari 2014 och de växte så man faktiskt snudd på kunde se dem växa.

En av de bästa dagarna växte den dryga en halv decimeter på ett dygn! Sedan måste man vänta på att första skottet kommer, för moderplantan bär aldrig frukt har jag fått lära mig.

Nu, drygt 1,5 år senare bär plantan frukt och är redo att skördas. De översta bananerna på stocken är mogna och man måste skörda innan de ruttnar. Jag skördade minsann själv med en "panga", den kenyanska varianten på machete. Det var rätt häftigt att hugga i stammen som är lite som ett bamburör. Kanske ingen supermanhandling direkt, men lite småmacho känner man sig ju ändå med en machete i näven!! Pangas är ett himla användbart redskap som används till alltifrån gräsklippning, vedhuggning, häckklippning, och bananskördning till att misshandla näsor och öron av varandra. Imponerande är det att se trädgårdsskötarna runt omkring klippa helt jämna häckar med enbart ögonmått och hugg med ett järnblad. Och kirurgerna på sjukhuset har visat mig foton på hur det ser ut när man syr ihop pangamisshandlade patienter hela igen. En tämligen imponerande om än rätt vidrig syn kan jag säga.
Men tillbaks till bananerna.
När man huggit ner stocken delar man upp skörden i mogna och omogna bananer. De mogna åt vi direkt! Men sedan stänger man in stocken med de omogna bananerna i en säck i skafferiet så mognar de på en liten vecka.

Det finns över 1000 sorters bananer i världen men bara hälften är ätbara och ett tjugotal odlas till kommersiell försäljning. Vi har satt våra favoritbananer. Det är minibananer av typen Manzano, eller äppelbananer. De blir knappt en decimeter långa och de är inte lika banankvalmiga som "vanliga" stora bananer utan smakar sött men lite fruktigt, syrligt, äppligt på samma gång.
Rätt skönt exotisk känner man sig av att skörda egna bananer måste jag säga!!!

Trädgårdsodling vid ekvatorn.

Klimatzoner

Det är onekligen en sak som är oemotståndlig med att leva i Kenya och det är odlingsklimatet.
Nu är ju landet stort och mycket varierat så odlingsmöjligheterna ser väldigt olika ut i olika delar av landet, från öken i norr till områden av tropiskt klimat, savann och bördig vulkanjord i höglänta slätter runt Rift Valley. Eldoret ligger i en av Kenyas svalare delar, Vi bor i anslutning till Rift Valley, den stora vulkaniska dalsgångspricka som skär in i Kenya ända uppifrån Jordanien och ner genom Etiopien och här är det grönt året om. Men solen steker inte sönder grödor utan det här är ett perfekt område att odla.
Överallt ligger fält med små och medelstora majsodlingar och små vetefält. Och några bananplantor, kål, spenat och bönor odlas i mångas hushåll. Därill finns böljande kullar med te- och kaffeplantager och större sockerrörsodlingar. Riktigt stora åkerfält som är vanligt i många europeiska länder finns det rätt lite av. Och risken att ägarna till de odlingarna stavas Del Monte eller nåt ruskigt brittiskt tebolag är rätt stor.
Icke desto mindre växer det fantastiskt bra här.
Har man bara tillgång till vatten finns fina skördar att hämta.
Tyvärr är det dåligt med fröer. Kenyas medelklass är ung och varierad konsumtion är en lyx. Basmaten är majsgröt, bönor, ärtor, spenat, lök, kål, matbananer, ris och chapati (platt ojäst vetebröd som ser pannkaksliknande ut). Väldigt få kenyaner varierar sig nämnvärt matmässigt och fröaffärernas hyllplan är en sorglig reflektion av detta.

Minibananer

Ananas

Jag har skickat ut folk på expedition att hitta fröer och sticklingar hos släktingar ute i byarna och har lyckats dra ihop en försvarlig liten trädgårdsodling med ananas, bananer, passionsfrukt, jordgubbar, smultron och physalis, squash, pumpa, paprika och chilipeppar, morötter, rödbetor, spenat och kål.


Och vi har managu och nderema som är traditionella kenyanska grönbladiga grönsaker som är finfina att göra pesto på. Jag lyckades också hitta rabarber av en slump hos grannen. Där fanns det också fläder i trädgården, men det har jag inte lyckats få några överlevande sticklingar av ännu.

Managu

Nderema

På trädsidan har vi planterat avokado, mango, loquat (japansk mispel), citron, apelsin och trädtomat. Vi har också blomstrande bougainvilla, hibiskus, änglatrumpet och andra blomster jag tyckte såg fina ut på plantskolan och bara måste få med mig hem.





Och den där lilla fåniga julstjärnan man har i svenska jugrupper växer som en trädbuske här och den har vi satt sticklingar av längs hela vår yttermur. Bambu finns i ett hörn av trädgården och en rätt imponerande örtträdgård har tagit sig. Där finns timjan och rosmarin, persilja, koriander, kummin, basilika, gräslök och vitlök. Fast därifrån är flera av fröerna faktiskt från Sverige för jag kunde verkligen inte hitta mycket örtfröer här. Salvian har jag äntligen lyckats hitta inhemska fröer till för de svenska vägrar verkligen att ta sig. Nya försök att få liv i ingefära skall tas så fort de groddar sig i skafferiet. Och mejram och libsticka är jag fortfarande på jakt efter.

Nyrensad örtträdgård

Kronärtskockeogräs

Senaste överraskningen var faktiskt ogräset som jag tänkt rensa bort flera gånger men som visade sig äntligen efter många månader vara den kronärtskocka vi satte för länge sedan men gav upp hoppet om. Den första hade vi på den hemlagade pizzan härom dagen!

Allra mest saknat från den svenska trädgården är bär och frukter: svarta, vita och röda vinbär, krusbär, blåbär, hallon och björnbär som jag är övertygad om skulle växa och frodas väl här. Kanske plommon och bigarråer. Och både vindruvor och persikor borde ju rimligen kunna växa finfint här? Och tycker jag det borde finnas fler inhemska bär eller märkliga frukter som lokalbefolkningen känner till men hittills har jag gått bet på den fronten. Och LITE svenska fröer måste man väl få ta hit utan att förstöra ekolivet här totalt??

Allt som allt är det helt fantastiskt lyxigt att kunna få odla året om.