Flickors utbildning

Idag hade jag ett jätteintressant samtal med en sociologidoktorand från Tanzania om hennes avhandlingsprojekt. Hon skulle presentera sitt projektförlag på ett seminarium nästa vecka och var mycket engagerad. När hon förstod att jag var senior undrade hon vad jag trodde om hennes projekt.
Avhandlingen skulle handla om flickors utbildning och dess effekt på samhället.
Jag sa att jag tyckte att det var ett viktigt och intressant ämne men att det nog var viktigt att kolla hur området beforskats förut för att se till att detta projekt tillför ny kunskap. Att det är viktigt att finna "The Gap" och låta ens avhandling fylla det hålrummet. Och så undrade jag om hon funnit något hålrum.
Jodå, det hade hon. Hon skulle undersöka de negativa konsekvenserna av flickors utbildning.
...
.......
Ehrm ... Negativa (SIC!)
De är många.
Och kvinnan kunde agiterat räkna upp dem: Senare barnafödande, många ensamstående mammor, gamla kulturella roller som dör ut, drogberoende och arbetslösa män, våldsutvecklingen i samhället och minskad religiositet.

Jag erkänner att jag blev stum för ett ögonblick. Eller kanske två.
Det ligger säkert nåt i det. Med kvinnor äntrandes arbetsmarknaden finns inte behov att anställa knarkande män, Om knarkande arbetslösa män är det enda äktenskapsmarknaden har att bjuda är det inte konstigt att välutbildade kvinnor väljer att vänta med barn eller skiter i fasta relationer. De gamla ojämlika strukturerna i de gamla stammarna kanske förtjänar utdöende. Och det är säkert så att ett sånt hot mot det patriarkala samhället kan kännas som ett hot mot vissa män som då tar till våld i frustration. Och jo, utbildade samhällen tenderar att tappa sin Gudstro och istället förstå sin värld.
Men ändå...

Jag sa inget. Bara att det var en ovanlig twist som nog hade sitt hål att fylla. Och att forskning väl också bör få vara lite provokativ.

Malindi - Little Italy

Hela familjen inklusive barnens mormoder var på plats i Kenya och efter julfirandet unnade vi oss lite jullovssemester. Seychellerna och Moçambique fanns bland de planerade målen, men tillslut hamnade vi i Malindi, en liten stad vid kenyanska kusten, ungefär så långt norrut man vågar sig som vit för att inte få huvudet avhugget av arga islamister eller barnen kidnappade av somaliska sjörövare.
Resan dit gick via matatu till Nairobi följt av tåg till Mombasa och ny mataturesa slutligen till Malindi. Tåget var en museiklenod från 60-talet och spåren en nostalgisk företeelse från tidig engelsk kolonialtid. Rälsläggningen i början av 1900-talet tog många människoliv och 100 av de mest spektakulära dödsfallen stod "de människoätande lejonen från Tsavo" för. Det var två lejonhannar som gäckade spårläggarna i det område som numera är Tsavo Nationalpark.
Vad problemen består av nu är en dåligt underhållen maskinpark och ålderstigen räls. Så elva timmar sent, tidigt på morgonen istället för tidigt på kvällen avgick tåget från Nairobi station. Två timmar senare serverades engelsk frukost på vita dukar i restaurangvagnen.
Resan var varm och svettig och rätt sömndrucken, men gick genom vackert landskap och bjöd på både elefant och zebror. Vissa sträckor klarade tågsettet bara en hastighet på 30km/h så när vi anlände slutstationen var vi 16 timmar sen, istället för vettig morgontid anlände vi stationen i Mombasa strax efter midnatt.
Men slutligen anlände vi till Malindi. Staden kallas i folkmun för Little Italy och platsen är onekligen ett märkligt fenomen med mängder av italienska restauranger, skyltar, turistmaterial och menyer på italienska, en inhemsk befolkning som lärt sig en försvarlig mängd italienska och en mängd åretruntboende italienare som knappt kan ett ord engelska (än mindre kiswahili). Under den ekonomiska krisen på 80-talet översvämmades staden av italienare som önskade leva billigt och en del ljusskyggt maffiafolk som önskade valuta för sina investeringar. Så här byggdes äckligt stora villor, restauranger och lyxhotell och i 30 år har staden haft sin storhetstid. Nu har Italien åter drabbats av lågkonjunktur och medelklassen har inte längre råd att fara på Afrikasemester. Det har Malindi dock inte riktigt fattat ännu. Här serveras bufféer som om hotellen är fullbelagda och här fann vi fler högklassiga italienska restauranger än vi gjorde på vår resa i Italien för några år sedan. Och i ett land som Kenya där god glass annars bara går att uppamma i huvudstaden var det fantastisk att få sig lite sorbet till livs.
Så vi hade soliga, glada, lata dagar med varma bad, fina stränder, god mat och hastig solbränna.
Och vill ni ha heta restaurangtips så äter ni på La Malindina, med The Old Man And The Sea på god andraplats. Säga vad man vill om italienare (och det fanns det taxiförare som gjorde ljudligt), men mat,  det kan dom!!
Bor gör ni så långt söderut i stan som möjligt så ni undviker flodutloppet som fyller vågorna med lervälling.
Transport sker med tuktuk om ni kommer i grupp, eller motorcykel om ni är själva. Gör en extra ögoncheck och sniff av föraren så undviker ni de värsta kat-tuggarna och haschreggaetomtarna.
Happy vacation!!!!

Jul, jul, strålande jul!

I Svealand sätter Sverigedemokraterna och Björn Söder agendan. Folk måste assimileras för att bli svenskar. Det innebär att överge språk, vanor, kultur,  traditioner och religion. Då blir vi rena och harmoniska.
Typ.
Fast jag vet inte om det just är människor som smälter in som är de roligaste här i världen. Och jag har ju aldrig riktigt varit så bra på att passa in.
Så så här i jultider försöker jag få till lite julstämning. Jag plockar lite av varje, jag gillar traditioner men jag är inte traditionalist. Det får gärna vara cermoniellt och glittrigt, dofta kanel och apelsiner, men det behöver inte vara samma och svenskt hela tiden. Men det behöver inte vara majsmjöl och kackerlackor heller. 

Så vi julfirar. Sjunger julsånger på luciavis, fast utan Kukluxklanstjärngossar. gör misslyckade egyptiska pepparkakspyramider och bränner mig på det varma sockret, se där: tradition!! Julmatsplanerar. Lax finns inte. Men Yorkshirepudding ska vi fixa. Skinka saknas men köttbullar blir det. Prinskorv hittade jag faktiskt. Och ansjovis finns. Cola är nästan julmust. Och vi har smuggelgorgonzola till ostbrickan. Med saffran köpt på ICA hemmavid får vi till lussebullar som trotsar höghöjdsbakningsproblematiken och jäser fint.
Julgranen är gjord av glitter men lyser fint. Och i år julrimmar jag på engelska, så lite majsgrötsrim blir det i alla fall...
Och jag är en rätt så halvuselt assimilerad invandrare. Men det är okay.  För vi lever i en global värld och Björn Söder är en relik som borde ställas ut på Skansen.
Titta, en nationalist!! Så pittoreskt. Och 1930-taligt!
God jul på er.

God jul och gott nytt år!

Imorgon är vi åter samlade som familj och kan krama om varandra.
Maken är på väg mot den afrikanska kontinenten as we speak.
Tillsammans firar vi jul och nyår i Kenya.
Eftersom postgången inte riktigt tillåter några julkortexcesser från Kenyaland och julbreven blivit mitt signum meddelas härmed att ni kan följa nedanstående länk för att finna årets julbrev:
Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!

KRAM! 

Blod och våld - om komplexiteten i världspolitiken

Jag påstår mig inte kunna förstå världen eller mänsklighetens grymma natur. Världspolitiken ligger egentligen utanför min fattningsgrad. Så många variabler, i dåtid såsom i nutid, här likväl som där, perspektiv som ändras i detta nu, i detta här, beroende på vem som beskådar. I denna ickevitsvarta situation förväntas vi ta beslut och förstå händelseförlopp som krig, folkmord, kolonialism, stammotsättningar, terrorism, fundamentalism, svält, kapitalism, politik och religion. Det är inte görbart. Varje dag tar våra politiker politiska beslut som förvärrar situationen i världen. Goda beslut, onda beslut, välgrundade beslut,  förhastade beslut, goda intentioner, inte så goda intentioner. Och hela tiden dör människor.
Härom dagen började svenska vänner höra av sig oroat. En buss i nordöstra delen av Kenya, i en by nära somaliska gränsen, besköts och 28 kenyaner, de flesta lärare, avrättades när de inte kunde citera Koranen.
Al Shabab ställer sig bakom dådet.
Islamofobi är det enkla svaret. Jag läser det i svenska kommentarsfält och jag hör det i kenyanska matatus. Stäng moskéerna, skjut muslimerna.
Och missförstå mig rätt här. Jag är ingen religiös beivrare. Personer som tror sig besitta den enda sanna moralen,  varandes de enda goda, är sällan de goda. Läror som får oss att tro att vi står över andra är irrläror skapade för att göra världen enkel. Det är den inte.
Och därmed är inte svaret enkelt. I Somalia finns stammotsättningar, fattigdom, svält, postkoloniala issues, religionsmotsättningar, västerländsk inblandning, makthunger. Hur det bidrar till människors handlingar vet inte jag. Men det är inte enkelt. Och en stängd moské är inte lösningen.
Men detta sker i norra Kenya, över 80 mil härifrån. I en annan värld.
Jag bor i det sydvästra delen av landet. Där världen inte heller är enkel. Nära Rwanda, Uganda, Burundi och Kongo. Länder som i omgångar försökt lösa sina svårigheter medelst folkmord.
Så här handlar människor i desperation, inte i frid. Och jag må vara närmare än ni,  men Fort Europa står inte orört. Murarna krackelerar och en värld som aldrig varit enkel, som vi ständigt är med och skapar finns alltid nära oss.
Och det enkla kan aldrig vara lösningen.

Kärlek och respekt!

För många år sedan skrev Björn Afzelius följande textrad:

 Nej, politik är inget mode, ingen ball och trendig grej.
För dom flesta är det en livsnödvändighet.

Politik är verkligen jorden vi går på och luften vi andas. Men oftast är inte politik enkelt. Det finns många perspektiv och många variabler att ta ställning till för att bygga ett samhälle eller en värld som vi vill leva i.
I stora frågor som har med krig och död, landsgränser, brott mot mänskligheten, makt och pengar finns inga enkla svar. De fiender vi avskyr kan ersättas av nya ännu värre grupperingar. De som är på vår sida nu kan byta sida snart. Onda är goda och goda är onda. Väldigt lite vi gör i krigstid är rätt, men inte allt är fel. Men vi vet sällan vad som kommer att bli effekten av våra militära insatser. En inte särskilt klargörande satir kring ämnet kan ni finna här.
Det är i detta perspektiv som jag gillar EN politisk fråga mer än andra. Det är inte den viktigaste, men det är den enklaste. Den handlar om HBTQ-frågan. Rätten att få älska vem man vill och själv definiera vem man är. Kärlek är inte svårt. I en värld full av hat är kärlek verkligen inte svårt, och det är därför jag engagerar mig i frågan.
Så jag har tagit mig an två homosexuella unga pojkar som flytt Uganda.
I tidigare blogginlägg har jag lagt ut texten kring hur homosexuella behandlas där. Lokala medborgargarden har bildats för att hålla områden "rena och moraliskt oförkastliga"; d.v.s folk klår skiten ur människor som älskar fel kön.
Så jag har fått dessa två unga bögar på halsen. Det är inte alls glamour att gömma flyktingar. De är unga och osnutna. De är rastlösa och rädda och det är stora känslor som är svåra att hantera.
Vi har ägnat massa tid åt att försöka hitta en säker plats för dem att fly till där de tillåts få inresevisum och sedan kan söka asyl där deras läggning är accepterad. Sverige t.ex tillåter inte ens turism från Uganda eftersom risken är så hög att folk hoppar av när de väl kommit in i landet.

Men nu, alldeles nu, finns en möjlighet för dem att fly någonstans där de kan vara trygga.
Men vi behöver pengar till den flykten. En av pojkarnas resor är betald men den andra väntar fortfarande på att vi ska få ihop tillräckligt för att betala smugglarna. Tiden börjar rinna ut och människosmugglare är otåliga människor som är ganska läskiga att ha med att göra (även om de faktiskt BÅDE gör det för pengar OCH för att de önskar det bästa för sina landsmän).
Så nu god vänner, om ni inte tidigare gett oss en hjälpande hand, nu behöver vi göra ett sista insamlingsryck för att hjälpa dessa pojkar.

Ni kan donera via:

• Swish: 0733105739
• SEB bank: 5624 (clearing) 34 766 50.
• PayPal med användarnamnet: hanna.anderberg@gmail.com

Använd "V och R" som meddelande.

Vi är hjärtligt tacksamma för varje bidrag ni kan ge. Innan månaden är slut behöver vi få ihop pengarna eftersom resan annars brinner inne.
Vi hoppas på er!
Kärlek och respekt! 

PS. Oj då, det där lilla broderiet ovan var ju inte riktat till er, utan till Ugandas president. Och alla andra bigotta politiker i världen som hittar syndabockar av härligt avgränsat slag så att de slipper få folkets fokus på att de inte gör ett skit för att förbättra sina medborgares livssituation utan istället ägnar sin regeringstid åt att roffa åt sig så mycket de bara kan...

Höghöjdsbakning

Eldoret, staden där jag bor, är "the home of champions", staden där de flesta av Kenyas duktiga löpare kommer från eller åtminstone stället där de tränar. Senaste storseger var Dennis Kimetto's världsrekord i Berlin marathon. Han var den första att spränga 2:03-gränsen, en siffra som långsamt drar sig ner mot under två timmar.
En av de största bidragande orsakerna till dessa löpvinster är att staden är belägen högt över havet och lungorna får god träning i det lufttrycket. Mellan 2100 och 2300 meter över havet ligger själva staden.
Det är egentligen ingenting som märks särskilt mycket när man stannar i city. Det finns inga imponerande berg som reser sig i närheten, det finns inga serpentinvägar upp till staden vackert belägen högt upp i bergen med imponerande vy över landskapet. Orsaken till att staden ligger så högt upp är att den är placerad på kammen av Great Rift Valley, den stora bördiga sprickan som löper rakt igenom östra Afrika och fortsätter genom Etiopien och upp mot Jordanfloden. Här delar sig två kontinentalplattor och här finns gammal bördig lavajord och massor av slocknade vulkaner.
I Eldoret är vädret mycket likt den svenska sommaren. Solen steker kanske lite varmare när den lyser, regnet öser lite häftigare när det faller, och nätterna känns lite kallare än hemmavid eftersom husen är oisolerade och av betong. Men höjden ger svalka åt en stad mycket nära belägen ekvatorn.
Slut på geografilektionen.
Nu till det största problemet med allt detta: Bakning.
Jo, ni hörde rätt: Bakning. För plötsligt blev bakning inte vanlig hemkunskap utan både kemi och fysik, och de gamla kunskaperna funkar liksom inte.
Som kokpunkten, god vänner. Vid vilken temperatur kokar vatten? Elementärt? Njae. Kokpunkten är 100°C... vid havsnivån. 

Uppe på över 2000 meters höjd gör lufttrycket att kokpunkten sjunker till runt 93°C. I mitt huvud borde då tillagningstid minska, men alla höghöjdsbakningssajter (jo det finns en mängd!) säger att det låga lufttrycket gör att tillagningstid måste förlängas och ugnstemperaturen höjas. Eftersom vätska dunstar fortare behöver balansen mellan torra och våta ingredienser justeras så mängden vätska blir större. Och eftersom gaser utvidgas mer måste man minska på mängden jäst och bakpulver och på jästiden eftersom degen annars tenderar att växa och kollapsa. 

Och faktum är att alla dessa variabler är några variabler för mycket för att lyckas få till det riktigt. Och jag är ingen dålig bakerska i vanliga fall.
Sockerkaka har jag lyckats få rätt bra koll på men bröd är helt djävla hopplöst, och t.o.m pannkaka trilskas rejält. Bröd vägrar jäsa alls, tvärtemot vad höghöjdsrecepten säger. Tunnpannkakor fastnar och tjockpannkaka fastnar OCH vägrar stabilisera sig trots över en timme i ugnen. Och hur experimentellt vetenskaplig jag än är har jag ännu inte löst höghöjdsbakningsmysteriet.
Hjälp är välkommet...
Man kan läsa på på nätet, exempelvis på sajten med det passande temat: "Pie in the sky! "