Hemskolning

Oj vad höstterminen har gått fort.
Eftersom jag fortfarande inte har fått något arbetstillstånd så "hjälper" jag bara till på Universitetet. Bland annat har jag ansvar för runt 300 nya studenters utbildning i akademiskt skrivande, en kurs som har varit jätteintressant att utveckla och som jag gärna skulle göra något av på hemmaplan också. Jag gillar ju att undervisa. Ibland glömmer jag bort det, och ibland får man ju inte gilla det eftersom man bara ska vara en stöttande coach i studenters utveckling och ibland beter sig studenter på ett sätt som gör att man glömmer varför man överhuvudtaget tog jobbet som lärare.
Men jag har ju en annan undervisande roll också och det är som hemskolande mamma! Och vet ni: det är nog det roligaste jag gjort!
Jag har ju alltid varit lite hemskolningsskeptisk när man ser vilka ägghuvuden det är som sysslar med sånt; spritt-språngande-galet kristna och allmänt konspirationsteoretiska nötter som tror att allmänkunskap kan skada dina inavlade gener. Och jag tror ju fortfarande att det är nyttigt att träffa olika människor i skolans värld och få en allmänbildning som du delar med andra i ditt samhälle. Men nu är det ju så att skolsystemet har sina uppenbara brister här i Kenya och för att ha tillnärmelsevis samma utbud av kunskap som kamraterna i Sverige så hemskolar vi en dag i veckan + att jag även förbereder material att jobba med de dagar då jag är på universitetet.

Här har  ju barnen "sommarlov" nu så dagarna är långa och kan fyllas med massor av matnyttigt. Och här kommer en liten rapport kring vad vi gjort under hösten.  

Svenska: Vi har gjort en massa sidor i boken Språkskrinet som vi fick med oss från skolan där hemma. Det är helt enkelt en övningsbok i svenska som övar stavning, vokabulär, grammatik och språkstilar. Vi har gjort stavningsövningar kring dubbelteckning från www.lektion.se och letat stavningsappar att öva i. Vi har skrattat åt särskrivningsexempel och rättat dem tillsammans. Vi skriver mail och brev och har hittat en fantastiskt fin sajt som heter www.storybird.com där man får använda bilder av riktiga konstnärer och skriva berättelser till. Det blir jättefint och nästan som riktiga böcker!
På läsförståelsefronten är det läsningen som är det allra roligaste nu och stordotra har hamnat i slukaråldern. Alla Harry Potter-böcker slukas och läses redan om. Nu inväntar vi att mormor ska komma hit med de sista i serien!!  Vi har lånat det högsta antalet e-böcker vi kan i veckan från hembiblioteket och har också hittat gratis e-böcker, både på svenska och engelska här: http://nanok.com/alf/. Tyvärr hör vi att Linköping kommun troligen ska sluta låna ut e-böcker till våren, vilket är VÄLDIGT tråkigt för oss!! :-(  Fullkomligt förståeligt med de ockerpriser förlagen tar ut för att biblioteken ska "få" låna ut deras böcker, men ändå. Stordotras handstil har förbättrat otroligt eftersom de tvingas skriva av tavlan så mycket i skolan. Men vi har också börjat träna på skrivstil hemma och tangentbordstränat med spel på nätet, t.ex på www.kunskapsstjarnan.se/.

Engelska: Engelska tränar vi inte extra hemma. På tre månader har stordotra snappat upp en massa både i skolan och i lek med grannarna. Hon pratar och förstår nu flytande engelska. All undervisning i skolan är på engelska och det går fort att lära sig!! Hemma rättar vi ibland lite uttal och pluralformer men mestadels pratar vi engelska när grannungarna är på besök etc. 

Matte: Matte har vi försökt lägga krut på, för det gör inte stordotra frivilligt. Vi försöker göra klart den medhavda matteboken till jul, vi tränar multiplikationstabellen med repetitioner, prov, tärningar, spelkort, i appar (Rekommenderar särskilt 10monkeys Multiplication: https://play.google.com/store/apps/details?id=com.tenmonkeys.multiplication&hl=en där de t.o.m fått till lite spelkänsla vilket annars tyvärr många läroappar saknar!) och så har vi tränat vardagsmatte i recept, fördelning av godisbitar, etc. Vi har gått igenom olika diagramtyper och tittat på tokiga cirkeldiagram på t.ex: http://www.pinterest.com/ktkittykat57/funny-pie-charts-and-graphs/. Vi har ritat egna Venn-diagram och gjort diagramläsningsövningar från nätet och prövat att ändra parametrar, t.ex här:  http://www.topmarks.co.uk/flash.aspx?f=barchartv2  Vi har också tittat på denna fantastiska film för att förstå vad det är man ska ha statistik och diagram till: http://www.gapminder.org/videos/the-river-of-myths/

Historia: Historia är inte stordotra direkt nödbedd att lära sig om. Vi har läst om istid och dinosaurier, stenålder, bronsålder, järnålder och vikingatid. Vi har sett filmer om hur folk bodde och om deras vapen och verktyg. Vi har besökt museum med fynd från pre-stenåldern till stenålder, bronsålder - järnålder. Vi har läst texter och svarat på frågor från material på www.lektion.se. Wikipedia är vår kvällslektyr. Egyptens historia har stordotra frossat i sedan ett besök på Tutankhamonutställningen i Malmö men det tål att läsas lite till och hon läser det mesta hon kommer över och vi har beställt filmmaterial hemifrån från Discovery. Slaveriet är ju aktuellt när vi är här och eftersom vi ju såg slavhandelsplatser när vi var på Zanzibar. Vi har därför läst om Sveriges deltagande i slavhandeln, att vi sålde det mesta av järnet som höll slavarna fångna och som användes som betalningsmedel! Och när vi pratat om lika värde har vi också kommit in på Andra världskriget och nazismen och pratat om Anne Frank, som ju gömde sig i Holland, i ett hus som vi sett när vi varit där, men aldrig gått in i. Något för nästa resa till opa!!.

Religion: Eftersom skolans religionsundervisning är så extremkristen har jag velat väga upp det med andra religioner. I skolan lär de sig massor av detaljer ur bibeln. Hemma har vi läst om hinduism och ritat konstiga gudar därifrån, pratat reinkarnation och kaster. Vi har läst om Egyptens och Vikingarnas gudar och läst nordiska och indiska gudasagor.

Geografi: Vi har pratat om Östergötlands geografi, under sommaren reste vi ju runt till alla ändar för att kunna ha mer verkliga referenser till platserna. Vi har pratat kommunerna och pekat ut dem på blindkartor. Vi har läst om platserna på Wikipedia och i turistbroschyrer på nätet. Vi fastnade också ett tag vid Göta kanal och slussarna och läste om von Platen. Vi har läst ut den medskickade Nils Holgersson-replikan "Pojken och Tigern" och svarat på frågorna som fröken från hemskolan skickat med, spelat landskapsspelet på www.seterra.net och pratat om var vi i familjen varit och bott och gjort i olika delar av landet. Vi har nosat lite på Europakartspel och Europaflaggspel och på Kenya och Kenyas närmsta grannländer. Vi har också skrattat gott åt våra usla gissningar i spelet http://geoguessr.com/ som är kopplat till Google Maps och slumpar fram bilder på platser som man sedan ska gissa var de är på kartan. Det gav mycket tillfällen till diskussion om växttyper, vägkvalitet, existens av berg och hur höga, vägskyltar, hur hus är byggda, vilken sida av vägen man kör, etc.

SO: Vi har läst boken om Barnkonventionen (se: http://www.lyssna.nu/alla-barns-ratt/) och diskuterat orättvisor och lika villkor, barnarbete och barnaga. Vi har pratat om skillnader mellan Kenya och Sverige i hur man lär sig i skolan, hur samhället är uppbyggt och människor lever. Vi har läst Statens medieråds Nosa på nätet och pratat källkritik. http://www.statensmedierad.se/Publikationer/Produkter/Nosa-pa-natet--sagoboken/

NO: Vi har planterat fröer, vattnat, sett det växa och ätit grönsakerna. Vi har fascinerats av vår bananplanta som växer så man kan MÄTA skillnaden mellan morgon och kväll. Vi har läst och pratat, spelat spel, ritat och läst sagor om näringskedjor, näringspyramider och näringsvävar. Många idéer fick vi från Pinterestsidor som denna: www.pinterest.com/mrsallengoods/food-chains-and-food-webs/ Vi har åkt på safari och pratat om växtätare, köttätare och allätare. Vi fick komplettera kedjan med växter och insekter i kompost och förmultnad jord. Vi har en egen kompost runt bananplantans fot, med myror och insekter. Vi har pratat om jord, odlingsjord, vulkanisk jord, vulkaniskt glas, fossiler och stensorter. Vi har sett hur olika typer av jord beter sig vid översvämningar (och hur pappa beter sig när han rusar ut med spade och gräver diken!!). Vi har läst om fotosyntes och cellandning. Vi har gjort fysiska experiment kring varmt och kallt och konstaterat att det är relativt. (Blev väldigt aktuellt när polisen stoppade oss och sa att barnen inte hade tillräckligt med kläder på sig. Mitt i den fantastiska sommarvärmen (för oss (24grader!)), medan de afrikanska barnen är klädda i täckjacka!
Och vi har skådat och läst om solförmörkelser.   

Teknik: Vi har botaniserat i Polhems liv och tittat på det mekaniska alfabetet: http://lillapolhem.tekniskamuseet.se/  Stordotra har också fått en länk (http://scratch.mit.edu/) till datorprogrammeringsprogrammet Scratch, som är utarbetat för barn, där hon försöker göra spel och filmer som lillasystern skrattar gott åt.

Hemkunskap: Sedan vi äntligen förskaffat oss en spis med ugn, samt en fritös och en liten jiko så bakas det och lagas en massa olika rätter, mer eller mindre exotiska som stordotra är med och skapar.

Bild och form: Vi har med oss den här fantastiska boken: http://www.rainbowresource.com/product/sku/052633/ där det finns massor av kreativa idéer och enkla steg för hur man ritar olika saker i olika tekniker. Vi prövar oss fram. Vi har också tittat på bilder av vikingska djurornamenteringar och ska försöka oss på att göra en planch, men vi skissar fortfarande!
Och så julpysslar vi förstås.
  
Musik: Vi har lagt julsånger i varje julkalenderlucka och övar nu till ett luciatåg för grannarna. Vi har köpt en maasaitrumma och försöker träna enkla rythmer på den.

Idrott: Det blir kanske inte så mycket idrott som det borde, men vi går ganska mycket och långa sträckor, vi har varit på gå-safari där man går bland djuren och vi försöker bada och simma i en utomhuspool en bit härifrån varje vecka. I somras tog ju stordotra en massa simmärken för att visa oss att hon skulle klara det där testet som de skulle ha i skolan under hösten.

Ja. Kanske missar vi något viktigt ur läroplanen, men vi får nog med en hel del annat kunskapsbagage att ha i ryggsäcken ändå för en liten klipsk 9-åring som blir stor så fort!

Våra hustomtar

På varje compound till ett någorlunda stort hus i Kenya bygger man ett "servants' quarter" där hemhjälpen med familj bor. Det här var ju en helt horribel tanke innan vi flyttade hit. Ja, inte att ta hjälp med service i mitt hem, det har jag gjort förr även hemma i Sverige och ser det kanske mest som förebyggande psykvård än något annat. Men att ha en familj boende på min gård som passar upp, som en dräng och en piga liksom. Som att fara tillbaks ett århundrade i Sverige.

Men mina kollegor såg upprört på mig och påpekade att det var min plikt som högavlönad att "ge tillbaks till det kringliggande samhället", att det förväntades av mig att jag inte skulle "vara snål". Och för att få ihop livet och förstå mig på Kenya anställde vi Chebet och Vincent. De rekommenderades av grannen Emily som för övrigt är tillsammans med en svensk läkare från Linköping. Vars ex-fru för övrigt är tillsammans med min bästa Linköpingsvän och doktorandkollega Anetts ex-man... Om ni hänger med. Det är i alla fall en rekommendation att lita på så att säga.


Chebet och Vincent är våra absoluta hustomtar!! Chebet är väl utbildad för jobbet med en universitetsexamen i katastrofhantering (SIC!) och Vincent har både kontakter och handen på någorlunda plats i näven. Och bäst är kanske att deras lilla familj kommer med ungarna Cherri och Aymar som blivit Lovinas bästa lekkamrater!!


Förutom Vincent och Chebet har vi en kader av motorcykeltaxiförare uppe vid de små plåtskjulsshopparna vid Lovinas skola som skjutsar oss när vi behöver.

Vi är välförsedda med hjälpredor!!

Mzungu!!

Strukturell rasism är som bäst intressant. Det faktum att det inte krävs någon avsiktlig diskriminering för att rasism skall finnas.
Detta fenomen finns i Kenya som överallt. Det vi svenskar kanske är ovana vid är att den drabbar oss, och också att den även drabbar priviligierade grupper och inte enbart marginaliserade.
I Kenya finns många stammar som pratar olika språk, har olika traditioner, kommer från olika områden och delvis ser olika ut. Mycket av politiken både lokalt och nationellt handlar om att få sina stamfränder till makten. (Hela den kenyanska tribunalshowen i Haag handlar ju om detta.) Rasismen är djupt rotad och tar sig olika uttryck. Folk från olika stammar tenderar att arbeta med sådant som är accepterat att deras stam arbetar med. Zigenare är bra på att putsa grytor har jag hört. Det är oklart vilka gener som ger den kompetensen.
Gentemot vita yttrar sig den strukturella rasismen i ett nästan dagligt benämnande av mig som mzungu. Mzungu är den swahiliska termen för "viting", "europé". I grunden finns ingen värdering i ordet. Det används stundvis som skällsord men faktiskt oftare som ett enkelt och smidigt konstaterande, som när en taxichaufför vill kalla på en eller som "vita tanten/farbrorn" när man pratar med sina barn.
Det problematiska i att kalla mig mzungu är ju dock att det reducerar mig till vit och alla de strukturella företeelser som det för med sig. Det reducerar också talaren till egenskaper som till stora delar inte överlappar med mina, för varför annars kategorisera?
Och ju längre jag är här, desto mer irriterad blir jag över det ordet. Kanske mest dess användning när man pratar med barn. Det skulle aldrig falla mig in att tala med mina barn om "svartingen" där. Eller kanske ännu värre: "negern"!!
Jag försöker lära mina barn att hälsa och prata med människor utan att uppmärksamma dem på utseendet hos den de ska tala med??! För mig känns det ofrånkomligen som ett sätt att befästa fördomar när man presenterar någon som "vitingen".
Och så kommer stordottern hem och meddelar att en lärare i skolan kommenterat hennes läppar (det ser ut som du har läppstift!), näsa (den är lång och står ut!) och hår (det är för tunt och hänger fritt!). Och jag blir onekligen lite chockad. Jag förväntar mig helt enkelt inte att en anställd i skolverksamhet säger en sån sak till ett barn, oavsett hudfärg, näslängd eller frisyr på någon av dem!!! Det gör mig sorgsen över mänskligheten.
Och då vet jag att den strukturella rasismen bara är en förlängning av människors naturliga förmåga att detektera avvikelser. Men på något sätt känns stordotterns skolkamraters oändliga fascination för dotterns hår som de flätar varje dag som något oskyldigt och naturligt. Och när lilldotra klappar granndotterns hår eller fascinerat vänder fram och tillbaks på den svarta handen för att se skillnaden mellan handrygg och handflata kan jag bara tycka att nyfikenhet väl ändå är av godo?
Men att tillskriva dessa visuella skillnader betydelse?

Arbetshypotes.

"Man behöver inte vara tokig för att arbeta här - men visst underlättar det":
Det gamla välkända citatet som kan återfinnas på så många arbetsplatser har onekligen sina poänger. Nu är det ju inte så att jag arbetar. Jag skulle ju inte ens komma på tanken. Jag sitter naturligtvis och inväntar mitt arbetstillstånd, medan jag äter ananas och små söta babybananer.
Men rent hypotetiskt, om jag skulle arbeta så skulle jag kanske tänkas göra det sittandes under en filt i min egen säng, med laptoppen i knät och gnidandes onda nackmuskler. Jag skulle kanske försöka snickra ihop en utbildningsplan där studenter under två år ska lära sig det en bra logoped behöver kunna. Utan att gråta en skvätt över att vi måste göra fullkomligt essentiella kunskaper till valbara för att få ihop planen.
Och sedan kanske jag faktiskt skulle, alldeles på riktigt, eftersom jag ju faktiskt också jobbar 25% på distans från hemuniversitetet, kunna skriva en stipendieansökan för att få någon slags kontinuitet på det här Logopedprogramsutvecklingsarbetet som ju borde utföras, om det nu var så att man fick arbetstillstånd.
Och om det vore så att jag jobbade så skulle jag kunna ta en tripp till Nairobi och träffa Kenyas helt underbara, hyperengagerade, fjorton logopeder som kunde ge input på utbildningsplanerna och efteråt bombardera mig med 36 (naturligtvis en helt hypotetisk siffra) på varandra följande email med "bra-och-ha-information". 
En annan arbetsuppgift som man skulle kunnat utfört vore att föreläsa, t.ex på torsdagar, förslagsvis i en smutsig undervisningslokal utan elkontakter på 8.e våningen (typ) i en byggnad nere på stan. Och det hade kunnat vara tänkbart att man måste sända in tentamensuppgifterna till sin kurs genom en kommitté som kunde bedöma nivån på ens frågor.
Vilket vore att föredra mot att ta en skumpig matatu ut till huvudcampus som ligger 40 minuters åkväg utanför stan för att springa runt bland dörrar och handmålade skyltar av typen "Faculty of Art and Social Studies" för att få tag på människor som ändå är någon annanstans. 
Eller en liten dröm man skulle kunna ha är ju att få vara med på avdelningsmöten som äger rum en dryg timme efter avtalad tid där man faktiskt en och en halv månad efter att man inte alls började jobba och fortfarande inte gör det, får träffa sina (framtida) arbetskamrater och tilldelas arbetsuppgifter för den ljuva framtid när arbetstillståndet är klart. Det skulle ha kunnat vara ett intressant avdelningsmöte där arbetsfördelning stod på agendan och fransklektorerna gjorde uppror och pengar samlades in för att avdelningens döda sekreterares barn skulle kunna gå kvar i skolan. Och OM man hade varit på det mötet hade man ju kunnat åka på att vara ansvarig för kursen i akademiskt skrivande och masteruppsatsseminarierna och man skulle kunnat åkt på att examinera mastersuppsatser och så. 
Risken att man fått ett arbetsrum innan man fått arbetstillstånd är ju inte alls speciellt stor och dator kan man ju helt glömma. Internet inhandlar man i form av skraplotter till sin mobiltelefon, varför stora härliga bifogade filer är ett gissel.
Men allt detta sker ju i en avlägsen framtid när jag fått ett alien passport och ett arbetstillstånd. Som man ansökt om och måste åka till Nairobi, 30 mil bort, för att få besked om om de behandlat klart. Och det är inte alls hypotetiskt utan alldeles alldeles verkligt.

The Wedding Show

Besöker grannen och vi fastnar vid dessa dokusåpor som tycks vara de samma världen över. Eller nästan samma. The Wedding Show är en anskrämlig historia med matchande klänningar i vedervärdiga bjärta färger och fascinerande huvudkreationer (vilket man skrattar särskilt åt här för det är tydligen de nigerianska brudarna, eller ännu hellre deras svärmödrar som har de värsta). Andra saker man kan uppröras över så här i TV-soffan är de nyrika påfunden att betala flera MILJONER för sina brudar istället för de brukliga getterna och korna. Att inte betala för sin brud vore ju otänkbart om man älskar henne. Hur ska man annars visa sin genuina uppskattning?? Och tänk om hon är utbildad, vacker och allt?
Att de sub-sahariska staterna faktiskt haft en nylig konferens om bruket av brudpriser och diskuterat vad det egentligen gör för kvinnans värde och ställning är inget som märks i TV-soffan.
Så där gick du miste på ett menageri, mamma!

Byråkraticirkusbalanserings-svängdörrsfars.

Byråkratin i det här landet är som en enda rejäl svängdörrsfars. Man lämnar papper i en dörr och hänvisas till nästa, där möter man en kvinna som säger att man behöver ett annat papper från en annan dörr. In genom nästa dörr vilket var fel dörr. Nästa dörr är också fel dörr får man veta efter 20 minuters väntan av sekreteraren som suttit där sedan man kom in genom dörren. In i nästa dörr. Där sitter, hör och häpna, kvinnan som sa att man behövde det andra pappret och börjar skriva ut sagda papper. Stämplar, underskrifter, kopior. Och visst ja, du måste ju ha en adress för att fylla i det här formuläret. 

Hemadresser finns inte, det blir till att skaffa postbox. På stans enda postkontor finns 15 luckor som hanterar olika ärenden. Jag gillar bäst luckan för "Frågor". Det finns inget kösystem. Och förresten är postboxarna slut så man får gå någon annanstans. När man orkar. När man ätit. 

Och sen tillbaks till rätt dörr. Och en avgift förstås. Och så gärna ett passfoto eller två till alla formulär man fyller i. Passfoton är big business. Man tar dem i vart och varannat gathörn. 14 spänn för 8 överbelysta digitalfoton av ens nylle av nån som investerat i digitalkamera och skrivare. Och se där, nu har man en ansökan med tveksamt användningsområde.
Denna vecka har vi gjort balanskonster i Kenyas byråkraticirkus. Vi fick nämligen klart för oss att vi saknade ett "alien pin", Detta "utlänningsnummer" är inte många siffror men är tydligen nyckeln till löneutbetalning, elbolagskontrakt och företagsregistrering och massa annat. Ett litet Kenyanskt personnummer helt enkelt. 

Vi går till Immigrationkontoret. Här finns också dörrar och inget kösystem. Utanför tillståndsdörren konverserar fyra afrikanska studentskor med en man om vad de gör i Kenya. Stämningen är uppslupen. Men de studerar under turistvisum och utan student-ID (ett sånt där papper, med stämplar, och passfoto!) så under glada skratt deklarerar mannen för kvinnorna att de måste arresteras. Ocjh tillägger: Tänk, fyra på en dag, då blir Myndigheterna nöjda! 

Vi sitter kvar, förundrade, övertygade om att vi säkert brutit mot tillräckligt många regler vi inte känner till för att åka ut vi med. Men vi är alldeles för vita och SIDA-bidragsgivande för att det ska vara en bra idé. 

Bakom en av dörrarna sitter en serviceminded, effektiv man och granskar dokument. Han förklarar för oss att det är klart vi behöver en utlänningsregistrering. Det måste man ju förstå. Fastän varken ambassaden, tullen, arbetsgivaren eller Immigrationskontoret själva sagt ett knyst om detta förut. Och trots att min arbetstillståndsansökan skickats in för över en månad sedan. Vi fyller i papper och visar papper och springer över gatan för att kopiera papper och tar passfoton och fingeravtryck med sån där gammeldags svart färg som gör så att det ser ut som fingrarna ruttnat på en. Och tack ska ni ha. Två månaders handläggningstid. Men vi kan få två stämplar i passet så vi inte är här illegalt under tiden.

Och sen tar vi oss hemåt. Trötta in i märgen. Stannar till hos fantastiska grannen som tagit hand om barnen under föreställningen. På gräsmattan står två fulla representanter för Kenyas energibolag. Det drar ihop sig till långhelg och deras sprit är väl slut. Så de har dragit ut på mutningsturné och trakasserar folk i området och hotar att stänga av deras el. Vi är inte imponerade. Vi har talrika kontakter med elbolaget för att känna att vi gjort vårt yttersta för att följa alla regler. Som ingen berättat för oss. 

Vi ber dem vänligen to F□CK OFF. Amen.

                         TO BE CONTINUED

Luther och annat bagage i arbetslinjens riktning.

Jag har en ambivalent relation till arbete. Dels har jag haft förmånen att under större delen av mitt yrkesaktiva liv haft roliga jobb som har utvecklat mina arbetsnarkomaniska drag. Dels har Luther och andra auktoriteter aldrig haft någon plats i mitt rebelliska hjärta. Och när nu arbetslinjen predikas med hällörad frenesi finner jag särskild lycka i de få kloka människor som kan se bortom detta moderna mantra om tillväxten och arbetet som livets hjärta och själ, som t.ex i denna blogg.
Men så har vi då "The African Way". Det kan sammanfattas ganska väl i svaret som en taxiförare gav oss när vi frågade om han körde taxi på heltid: -"Some evenings I drive the taxi. In the daytime I have issues to deal with". Det är liksom mer "issues" än arbete.
Jag har nu varit här i snart två månader men universitetet har ännu inte lyckats registrera mig som anställd, vilket innebär att jag inte har sett röken av någon lön. Eftersom de inte lyckats med detta har de inte heller lyckats skaffa mig ett arbetstillstånd hos immigrationsverket. Om en månad går mitt turistvisum ut.
Det är inte som om jag jobbar ihjäl mig, men jag planerar föreläsningar, skriver ansökningar, formulerar tentor och utvecklar utbildningsplaner. Utökar mitt yrkesmässiga kontaktnät och försöker förankra det blivande logopedprogrammet på universitetet och i den kliniska världen så gott det går. Utan att ha fått ett kontor, trots att jag inte har tillgång till skrivare, trots att min internetaccess består av egenbetalda skraplotter till mobilen. Trots att jag inte blir bjuden till avdelningsmöten, träffat kollegorna, har fått tillgång till biblioteket eller fått någon direkt introduktion vad de vill att jag ska göra under mitt år här.
Och på campus, där folk har sina kontor, är man bara när man föreläser. Annars flätar man håret, lagar bilen, tittar på TV eller något annat onyttigt. Och jädrar om inte en liten munkliknande man med hammare sätter sig på min axel, spikar sina teser i örat på mig och tycker att ska man jobba så ska man fanimej göra det ordentligt. Halva hjärtan föder ingen entusiasm och då dör faktisk något litet inom mig...
Men så länge de inte betalar min lön funderar jag på om man inte skulle ta en kakdekorationskurs istället? ;-)

Flytt i malariafri tid!

Gärna Afrikaäventyr, men först en halvfisig malaria alltså. Som om inte mitt drömliv ändå var rätt vilt, rikligt och freudianskt så har det kryddats med febril aktivitet i både vaket och sovande tillstånd. Det är en märklig feber alltså. Men om man betänker det som händer i kroppen när man infekterats av malaria (=små encelliga urdjur tar sig in i ens röda blodceller och spränger sönder dem inifrån!) så tycker jag nog ändå att det var för väl att det i övrigt mest kändes som den häftigaste influensa man prövat. Malaria verkar ta sig många uttryck, folk har berättat de mest märkliga historier senaste veckan, men nåt tvivel om saken behöver man inte hysa. Sjukhuset som diagnostiserade har god erfarenhet av malaria och jag såg själv när de tittade på blodsamplet i mikroskop. Dessutom anger ryktet att sjukhuset hyser en av de läkare som nobelnominerats för sitt arbete med malariaforskning. Men förhoppningsvis är det sjukäventyret över nu och man har, som folk säger, att ”se fram emot en lindrigare variant nästa gång!”

Så mycket äventyr redan, och ändå känns det som om det är nu det
hela börjar! I helgen flyttade vi in i vårt nya hus (eller egentligen ett grannhus till vårt riktiga, men låt oss inte fastna vid Take-tekniska detaljer!!). Vilken lättnad och glädje! Den glädjen förhöjdes väl ytterligare av det faktum att helgen därtill varit helt feberfri! Runt huset går en mur som runt så många hus här i trakterna. Den ska skydda mot tjuvar och banditer (och förmodligen betydligt mindre mot flodhästar och hungriga nilkrokodiler som nog knappast alls huserar i floden nedanför vårt hus). 

Det här med säkerheten är mycket svårt att relatera till. Igår kväll knackade två främmande karlar på och sa att de var nattvakten. Vi ringde hyresvärden som konfirmerade att det var han som beställt dem. Så hela natten satt det en rastlös kille och vaktade utanför vårt hus, medan vi försökte sova… Men han har inte maskingevär som grannen guvernörens vakter. Och vi har inte taggtråd överst på muren som grannen, löparstjärnan!!

Inte glasbitar heller som en annan granne. Utan bara en vanlig färgglatt målat stål-gate precis som bond-grannen. Men vakten kommer vi avyttra närhelst det blir möjligt. Någon måtta får det ju vara. Vi ska ju ha en tjänstefamilj boende hos oss och får vi välja lägger vi hellre pengar på en privat kock, men det är ju vi det… ;-)

Läget är lite för långt från stan för att käckt vandra ner och ta en fika. Men man kan ta en motorcykeltaxi för 3,50:-. Och det går en genväg över ån för att komma till skolan… Imorgon ska vi pröva om vi ska ta den någon mer gång…

Hyran är riktigt hyfsad. Att den är låg lär bero på att det blir lerigt på gården under regnperioden. Och att floden svämmar över några dagar då… Jag tar det som ett äventyr, vår dikesexpert till holländska make ser det som en utmaning…

Avslutar detta inlägg med lite bilder och beskrivning av huset. Det är ett litet mysigt ljust, gult hus med fyra rum och kök, öppen spis, badkar och duschrum och en liten enrums personalbostad precis intill. Trädgården är liten men skyddad och ungarna kan fritt leka där utan att riskera att ramla ner i nåt avvattningsdike, hamna ute på nån väg eller nåt annat livsfarligt. Jag tror faktiskt inte ens att örnen som sitter i trädtoppen här intill är stor nog att fånga dem, om han nu inte är riktigt hungrig. I området finns många barn, några passade på att hälsa på på inflyttningsdagen! Vilket även två ystra hundvalpar gjorde. Dessutom bjuds vi på irisskrän till frukosten!



Och vi tror att det här kan bli riktigt bra. Kanelbullar till inflyttningsfesten, eller vad säger ni????!

Nu räcker det med spänning!

Det har onekligen varit en spännande vecka. Men nu räcker det. Man kan ju få nog av spänning och exotiska inslag i sitt liv också.
Det började med att jag fyllde 40. En alltigenom oglamourös tillställning där jag riktigt saknade alla go-vännerna. Jag önskade mig ett hus i present och ta mig sjutton om vi faktiskt hittade ett! Det ligger fint till nere vid floden, till en rimlig kostnad och vi har faktiskt både betalat disposition och skakat hand över avtalet. Där finns grannar med barn, som går i god för oss och vi kommer att kunna ha get och har blivit lovade kycklingar i inflyttningspresent!
Och sen var det dags för de kenyanska, nationella proven. Två dagar fullspäckade med tentor för stortjejen. Onekligen lite för spännande. Första morgonen kräktes ungen och andra dagen vaknade hon med diarre. Men pallrade sig till skolan för prov i matte, engelska, naturvetenskap, samhällskunskap, kristendom och swahili gjorde hon. Efter bara en månad i nya landet och på nytt språk lyckades hon spika matteprovet och göra riktigt bra ifrån sig på de andra. Utom swahilin då, som ju är ett skämt, men där hon faktiskt lyckades knipa några poäng. Slutresultatet återstår att ta del av, men det är inte annat än att vi är förbaskat stolta över henne, ungen.
Och så triss i spänning då. Alla goda ting är tre säger man ju. Jag hade kunnat nöja mig med två faktiskt. Vi har varit krassliga allihopa i en vecka nu. Jag kanske lite lindrigare än de övriga. Typiska influensasymptom: häftig hosta, snor, värk i öron och hals, och feber. Så igår blev jag plötsligt toksjuk: hög feber och sån där riktig hutterfrossa så man skakade tänder fullt påklädd under fyra yllefiltar. Med lätt hypokondriska tendenser försökte jag att inte noja ihjäl mig över exotiska infektionssjukdomar utan behålla lugnet och inte springa till doktorn, men efter en eftermiddag med värre feber än jag nånsin haft: en sån där feber man mest läser om i 1800-talsromaner, så gick jag till sjukhuset för att träffa en doktor. Det där rena privatsjukhuset, inte det där smutsiga TBC/HIV-haket som ligger närmast. De tog lite blodprov och konstaterade mycket snart att jag har en "very active, positive infection of malaria". Men åhå!! Malaria!! Så synnerligen exotiskt och helt djävla onödigt!! Jag har ju gått på malariaprofylaxmedikamenter och knappt blivit myggbiten alls!? Enda fördelen med den diagnosen är väl möjligen att jag åtminstone denna gång inte kan sägas vara för sjåpig. Men en tuff och svettig natt har det varit och vi får se om faran är över. Spänning är nog trots allt bäst på film...

Kulturskillnader

Kulturskillnader kan vara fascinerande, intressanta, lärorika, charmerande och nyttiga att ta del av. Jag tror ju att människor blir bättre människor av att vara med andra människor och särskilt då människor som inte bara verifierar ens egna erfarenheter och syn på livet utan också nya och andra perspektiv.
Sådana skillnader kan vara inredningstekniska: som att man har handfat i vardagsrummet, i anslutning till matsalsdelen, för att att tvätta händerna före maten har varit essentiellt för att hålla hygienen och minska infektionsrisker.
Sådana skillnader kan vara hanteringen av tid, där "African time" är nånting flytande Einsteinrelativistiskt runt omkring nån gång och inte analneurotiskt nordeuropeiskt punktligt. För att man faktiskt historiskt sett endast haft tillgång till solen som en rätt approximativ klocka och hanterat världen därefter.
Förståeliga fenomen som skiljer sig, som kan förklaras och är annorlunda, ibland går att gilla och ibland att ogilla.
Och sen de där oförenliga kulturskillnaderna som liksom inte går att acceptera utan att göra våld på sin värdegrund. Som när vi är gäster och det alltid saknas en tallrik vid bordet. För att värdinnan, kvinnan i huset, oavsett utbildning och doktorsgrad, inte sitter med och äter. Även om familjen har tjänstefolk som lagar maten.
Eller pedagogiken i skolan: den som får min vetgiriga, kunskapstörstande, kloka och lärfokuserade 8-åring att gråta flera gånger i veckan. För att den UTESLUTANDE innefattar avskrivandet av fyllerimeningar på tavlan med flervalsalternativ för ett utelämnat ord. Oavsett om ämnet är naturvetenskap, kristendom eller kiswahili. Inga förklaringar, inga laborationer, inget berättande, inget resonerande. Vilket när det gäller swahilin blir rent av löjeväckande med långa meningar av nonsensord som inte förklaras, vilket föranledde mig att kommentera veckans läxa med orden : MEANINGLESS TO MY DAUGHTER! i läxboken. Inte för att swahili är meningslöst utan för att börja inlärning av språk på meningsnivå utan bilder, förklaringar eller något annat är hjärtlöst och dumt.
Ett djävla liv blev det. En fullkomlig urladdning till sammandrabbning där jag och dotterns lärare stod och skrek högljutt på varandra.
Kunskap kommer i många former, men att min intelligenta dotter skall utsättas för nonsens i skolan, där går gränsen för mitt kulturvänliga lejonmoriga hjärta.
GRRRR!!!

Senaste nytt från er utrikeskorrespondent i Kenya.

Utrikeskorrespondenter finns ganska sällan i händelsernas centrum, de sitter trygga på nån hotellbar 30 mil från bomber och granater och rapporterar från intervjuer med andra journalister i baren, som inte heller upplevt andra trauman än att slå tån i badkarskanten på väg till frukostbuffen, men som faktiskt vet att berätta att deras taxichaufför faktiskt har en moster vars hårfrisörska faktiskt bor i staden där det hände, visserligen i en förort, men ändå.
Alternativt har de faktiskt läst lokala tidningar och glott på de lokala TV-nyheterna till gin & tonicen.
Ungefär så känns det att befinna sig i västra Kenya när somaliska terrorister i helgen attackerade en lyxgalleria i centrala Nairobi och sköt ihjäl en massa människor. Som att man är där, men ändå inte alls.
För att man sitter på den lokala golfklubben flera mil därifrån och låter barnen bada i pool. För att även om folk omkring en initialt är oroliga så får de vi talat med snart kontakt med släktingar och vänner i Nairobi med lugnande besked att det inte är just de som fått huvudet genomskjutet när de ville dricka en vettig espresso.
Men ändå. Vi är ju här. I händelsernas centrum.
Och nästa helg, till min födelsedag, hade jag faktiskt önskat mig en Nairobitripp. Men den närbelägna giraff-farmen känns som ett världspolitiskt lugnare alternativ...
Och i tidningarna läser vi om presidenten som tar tillfället i akt att be om att få leka skakad stadsman några dagar till. Men tribunalen i Haag skakar på huvudet och beordrar infinnande i domstolen när nu rättegången fortsätter mot Kenyas sittande president och vicepresident för brott mot mänskligheten vid förrförra valet då en liten etnisk rensning var en smidig liten delmängd av valarbetet.
Och er utrikeskorrespondent i Afrika är på plats för att ge er senaste nytt från fronten.
Och jag dricker inte ens gin & tonic.

Husletandet - följetongen

Husletandet som ju var över för två veckor sedan fortsätter. Vårt hus, med prunkande fruktträdgård; avokado, guava och marula i stora klasar, vårt hus som vi offrat dagdrömmar och förhoppningar på, vårt hus som bara låg ett stenkast från barnens skola har plötsligt en vakt och andra hyresgäster som flyttat in. Otydlighet i förhandlingarna, kulturinkompetens, eller bara ren och skär utklassning från högdjur högre upp i näringskedjan, vem vet? Men huset är förlorat. Stadens andra statliga universitets vice chancellor (=rektor) har flyttat in och vi torkar bittra tårar och känner munnen full av smaken av avokados som aldrig kommer att plockas. Stordottern gråter okontrollerat. All förtvivlan över det nya och annorlunda i Kenya och nya skolan kanaliseras in i fruktträdsförlustsorg.
Men letandet går vidare.
Letandet tar oss till leriga förorter, till kackerlacksnästen och ofärdiga smutsschabrak. Vi träffar bulvanindier som försöker hyra ut på uppdrag av imaginära bröder i Amerikat, och bilförsäljarärliga mellanhänder som ägnar sin arbetstid åt lukurativa bisysslor. Och vi ser lyxboendena; multirummade byggnadskomplex med master-badrum och tjänstebostäder, murar, elstängsellarm, vakthytter och dubbelgarage till ohemult västerländska priser. Vi försöker mildra antalet mil som dagdrömmarna för oss, försöker vara kloka och realistiska. Eller vad säger jag: inte maken förstås, han planerar fastighetsspekulationer... ;-)

Just ja: jobb också!

Ja, ja! Jag jobbar faktiskt också. Har fått ansvar för postgraduate:arnas fonetik/fonologikurs; har gått på föreläsning för att känna av nivån; träffat studenter, kollegor, bibliotekarier, rektorer, dekanusar, internationaliseringsfolk; fått kontakt med en arbetsterapeut från Sverige som ska vara med och starta arbetsterapeututbildning; studiebesökat och sett språklabb och sorgliga bibliotekshyllor och smutsiga hemska sjukhuslokaler med tre patienter i varje säng (TBC-hosta, HIV och mojsiga öppna sår i en skön mix).
Har inte läget under kontroll, det kan jag inte säga, men hivihivi.

Happy Bathday to you!

GRATTIS FINA LOVINA!!

 

Vi har oss en 2-åring!!!!!!!

Igår fyllde lilltjejen två år, vilket firades kenyanskt traditionsenligt med att tårta och snacks medfördes till skolan och födelsedagsbarnet bjöd sina dagiskompisar som just sjungit

Happy Birthday (Eller Happy Bathday som den lyder i kenyansk dialektversion) på dagiskalaset .

'

Födelsedagsbarnet fick skära tårtan själv (med hjälp) och dela ut till sina kompisar. Lovina tog sig an uppgiften med stor koncentration. Tårtan var en banankaka som mamma hade bakat, för av någon anledning (läs: brittiskt kolonialistarv) är kakorna man köper här i affärerna vansinnigt torra. Matfärg hade använts i receptet. Troligen tänker de sig att färgen ska användas i t.ex ris, för det var salt i pulvret, så glasyren blev sådär. Men alla barnen åt med god aptit. Inte en enda hänvisade till glutenintolerans, laktosintolerans, "jag tycker inte om banan" eller dylikt. ;-)

 Och här är de små söta tårtätspluttarna!:

Dagens firande avslutade vi i familjen med firande på stans legendariska mejeri där vi inmundigade glass och köpte cheddar och blåmögelost till kvällens ostbricka! Och så var firandet av lillfinungen till ända!