Byråkraticirkusbalanserings-svängdörrsfars.

Byråkratin i det här landet är som en enda rejäl svängdörrsfars. Man lämnar papper i en dörr och hänvisas till nästa, där möter man en kvinna som säger att man behöver ett annat papper från en annan dörr. In genom nästa dörr vilket var fel dörr. Nästa dörr är också fel dörr får man veta efter 20 minuters väntan av sekreteraren som suttit där sedan man kom in genom dörren. In i nästa dörr. Där sitter, hör och häpna, kvinnan som sa att man behövde det andra pappret och börjar skriva ut sagda papper. Stämplar, underskrifter, kopior. Och visst ja, du måste ju ha en adress för att fylla i det här formuläret. 

Hemadresser finns inte, det blir till att skaffa postbox. På stans enda postkontor finns 15 luckor som hanterar olika ärenden. Jag gillar bäst luckan för "Frågor". Det finns inget kösystem. Och förresten är postboxarna slut så man får gå någon annanstans. När man orkar. När man ätit. 

Och sen tillbaks till rätt dörr. Och en avgift förstås. Och så gärna ett passfoto eller två till alla formulär man fyller i. Passfoton är big business. Man tar dem i vart och varannat gathörn. 14 spänn för 8 överbelysta digitalfoton av ens nylle av nån som investerat i digitalkamera och skrivare. Och se där, nu har man en ansökan med tveksamt användningsområde.
Denna vecka har vi gjort balanskonster i Kenyas byråkraticirkus. Vi fick nämligen klart för oss att vi saknade ett "alien pin", Detta "utlänningsnummer" är inte många siffror men är tydligen nyckeln till löneutbetalning, elbolagskontrakt och företagsregistrering och massa annat. Ett litet Kenyanskt personnummer helt enkelt. 

Vi går till Immigrationkontoret. Här finns också dörrar och inget kösystem. Utanför tillståndsdörren konverserar fyra afrikanska studentskor med en man om vad de gör i Kenya. Stämningen är uppslupen. Men de studerar under turistvisum och utan student-ID (ett sånt där papper, med stämplar, och passfoto!) så under glada skratt deklarerar mannen för kvinnorna att de måste arresteras. Ocjh tillägger: Tänk, fyra på en dag, då blir Myndigheterna nöjda! 

Vi sitter kvar, förundrade, övertygade om att vi säkert brutit mot tillräckligt många regler vi inte känner till för att åka ut vi med. Men vi är alldeles för vita och SIDA-bidragsgivande för att det ska vara en bra idé. 

Bakom en av dörrarna sitter en serviceminded, effektiv man och granskar dokument. Han förklarar för oss att det är klart vi behöver en utlänningsregistrering. Det måste man ju förstå. Fastän varken ambassaden, tullen, arbetsgivaren eller Immigrationskontoret själva sagt ett knyst om detta förut. Och trots att min arbetstillståndsansökan skickats in för över en månad sedan. Vi fyller i papper och visar papper och springer över gatan för att kopiera papper och tar passfoton och fingeravtryck med sån där gammeldags svart färg som gör så att det ser ut som fingrarna ruttnat på en. Och tack ska ni ha. Två månaders handläggningstid. Men vi kan få två stämplar i passet så vi inte är här illegalt under tiden.

Och sen tar vi oss hemåt. Trötta in i märgen. Stannar till hos fantastiska grannen som tagit hand om barnen under föreställningen. På gräsmattan står två fulla representanter för Kenyas energibolag. Det drar ihop sig till långhelg och deras sprit är väl slut. Så de har dragit ut på mutningsturné och trakasserar folk i området och hotar att stänga av deras el. Vi är inte imponerade. Vi har talrika kontakter med elbolaget för att känna att vi gjort vårt yttersta för att följa alla regler. Som ingen berättat för oss. 

Vi ber dem vänligen to F□CK OFF. Amen.

                         TO BE CONTINUED