101 afrikanska sätt att dö.

Vi gör det inte av mod.
Jag är skiträdd. Jag drömmer om hundratals afrikanska sätt som mina barn kan dö på: nedbrottade av flodhästar med jättegap, nersprungna av törstiga elefanter, kidnappade av somaliska pirater, offrade som jungfruar i någon medicinmansrit mot HIV, feberfrossande av malaria, upptuggade inifrån av konstiga parasiter eller loaloamaskar som äter sig in i ens ögon. Hängda, drunknade, i bilolycka, i flygplanskrasch. Min fantasi vet inga gränser.
Nej, vi gör det inte av mod.
Jag är rädd att allt mitt jobb där nere i Kenya kommer att förlamas av byråkrati. Att jag inte ska kunna leverera de föreläsningar de vill ha. Att jag kommer att jobba dag och natt och inte hinna uppleva landet. Så jag är rädd både privat och professionellt.
Så, nej, jag gör det inte av mod.
Jag gör det inte heller för Guds skull.
Jag gör det för att jag inte har någon Gud. För att jag inte har ett liv efter detta och därför måste göra något av det jag har. Och för att religionen inte ska få monopol på Det Goda.
För att vi som inte har någon gud, eller har något behov av en, också tänker på våra medmänniskor; på att hjälpa och göra skillnad.
Kanske är det ännu viktigare för oss ateister? Vi har ju bara ett liv på oss.

"We all want to help one another, human beings are like that.
We want to live by each other's happiness, not by each other´s misery."