Maasai Mara - femstjärnigt safariäventyr!

I helgen begav vi oss tillsammans med ett gäng svenska medicinarstudenter till Maasai Mara, den stora nationalparken i söder, på gränsen mot Serengeti. Vi for på skruttiga vägar i en skruttig matatu (minibuss), i tio timmar förbi thé- kaffe- och sockerplantager med en fantastiskt överenergisk guide som lyder under namnet Taxi-Max. 

På vägen hann bilen brinna lite smått och vi fick alla kliva av i en hast för att släcka smältande slang mellan batteri och bränslepump. Jag passade på att fota blommande akacia medan vår guide utförde lite MacGyver-tricks. 

Andra små fixartricks är att man kan använda dyrt flaskvatten och hälla ut över vindrutan i farten om man inte har fungerande vindrutetorkare.

Men efter lite spänning och många timmar nådde vi slutligen vår destination. 

Vi hade dryga två timmar på oss till mörkret föll och hade under denna tid en fantastisk safaritur som inkluderade fyra av The Big Five, de fem stora djuren som fått sitt namn för att de ansågs svårast att jaga till fots; Elefanten, flodhästen, buffeln, leoparden och lejonet.

Den enda av dem som inte visade sitt nylle denna kväll var lejonet, men de brukar inte tillhöra de mest svårspottade, så vi hös stort hopp om att kunna få ihop dem alla under denna safari (också).

Egentligen hade vi velat vänta med vår safaritripp tills vi fått kenyanskt uppehållstillstånd, då är det mycket billigare, men Den Stora Migrationen lockade och är just nu på sin sluttamp, så det vara bara att hosta upp sina dollars och se glad ut. Och njuta av ett av naturens stora underverk: Gnuernas vandring mot grönare gräs och rikligare vatten. Vi hade turen att få se just när hundratals gnuer kastade sig i floden och trotsade strömmar och krokodiler. Vissa hade tydligen stått och väntat med sin safaribil i flera timmar för att se gnu-showen.

Vi sov på ett lyxigt tältcamp med bäddade sängar, malariamyggnät, vedeldade varmvattenduschar, toalettstolar till varje tält och lagad mat. Ibland kändes inte tropikhjälmen alltför långt borta.

Vi skådade solnedgångar och soluppgångar.

 

Andra dagen fick vi vårt lystmäte för lejon stillat då vi for till The Pride Rock, en av inspirationsplatserna för filmen Lejonkungen. Här har ett gäng lejon sitt revir och här lyckades vi tajma in en riktig festmåltid då lejonfamiljen precis låg och snaskade på en nyfångad gnu.

  

Med i flocken var ett helt gäng med små lejonungar. Hela släkten låg mätta och dästa i solen när ett dumdristigt, våghalsigt vårtsvin muntert nosade sig närmare flocken. Till en början tog familjen ingen notis av vårtsvinet, men tillslut var hen så nära att en av honorna tog sig mödan att visa ungarna hur man smyger på och rusar på sitt byte. Det var ett halvhjärtat men ack så dramatiskt försök som definitivt gjorde hela resan värd!

 

Andra actionbilder från safarin inkluderar denna gepard som med sina vänner hade prövat jaktlyckan på ett gäng zebror intill. Det var en misslyckad jakt som dock gav blodvite nog att locka flugor och flugätande fåglar. Vi passade dessutom på att få punktering med fyra geparder vakandes över däckbytet...

Blod och as är ju ett populärt middagsmål som även gamar och maraboustorkar tycker är smaskens, så wherever det fanns något dött kretsade dessa fåglar i närheten i god Lucky Luke-stil. Dessa fåglar är ju också medlemmar i den föga smickrande klubben The Ugly Five, där även vårtsvinet, gnun och hyenan har medlemsskap. Fast såå ful tyckte vi nog inte att denna hyena-mamma var där hon låg och dåsade precis utanför bildörren när vi stannade till för att fota annat.

Lördagen var heldag ute på savannen. Vi skådade topiamning och giraffhalsgräl, strutsparning och flodhästbad. Mina favoriter är nog ändå flodhästarna, medan lilldotras definitivt toppar med giraffer.

Giraffer har förresten, tvärtemot dess rykte, givetvis stämband (de är ju till för att skydda lungorna från felsväljningar) men de kan inte göra mycket ljud med dem utan kommunicerar bland annat med svansviftningar.

Vi avslutade vår safari med ett besök i den närbelägna masaibyn. Masaierna är en av 42 stammar i Kenya, ett nomadfolk som fortfarande till stor del lever i enlighet med gammal tradition. Detta inkluderar: att man som man bör hoppa högt för att imponera på brudar, att håret inte får klippas förrän man dödat ett lejon, att öronen klipps om man inte går i skolan, att man praktiserar polygami där en kvinna är värd tio kor, att husen byggs av kvistar och kobajs och att man drar ut två framtänder i barnens underkäke som förebyggande åtgärd om barnen får stelkramp och käken låser sig. Då kan de ändå få mat via den lilla tandgluggen.

 Vi avslutade med en lång resa hem där vi lärde oss att bara man har öppna fönster så kan en minibuss gå förvånansvärt långt med kokande batterisyra och utan några större mänskliga men...

Givetvis var safariklädseln given. ;-)