Arbetshypotes.

"Man behöver inte vara tokig för att arbeta här - men visst underlättar det":
Det gamla välkända citatet som kan återfinnas på så många arbetsplatser har onekligen sina poänger. Nu är det ju inte så att jag arbetar. Jag skulle ju inte ens komma på tanken. Jag sitter naturligtvis och inväntar mitt arbetstillstånd, medan jag äter ananas och små söta babybananer.
Men rent hypotetiskt, om jag skulle arbeta så skulle jag kanske tänkas göra det sittandes under en filt i min egen säng, med laptoppen i knät och gnidandes onda nackmuskler. Jag skulle kanske försöka snickra ihop en utbildningsplan där studenter under två år ska lära sig det en bra logoped behöver kunna. Utan att gråta en skvätt över att vi måste göra fullkomligt essentiella kunskaper till valbara för att få ihop planen.
Och sedan kanske jag faktiskt skulle, alldeles på riktigt, eftersom jag ju faktiskt också jobbar 25% på distans från hemuniversitetet, kunna skriva en stipendieansökan för att få någon slags kontinuitet på det här Logopedprogramsutvecklingsarbetet som ju borde utföras, om det nu var så att man fick arbetstillstånd.
Och om det vore så att jag jobbade så skulle jag kunna ta en tripp till Nairobi och träffa Kenyas helt underbara, hyperengagerade, fjorton logopeder som kunde ge input på utbildningsplanerna och efteråt bombardera mig med 36 (naturligtvis en helt hypotetisk siffra) på varandra följande email med "bra-och-ha-information". 
En annan arbetsuppgift som man skulle kunnat utfört vore att föreläsa, t.ex på torsdagar, förslagsvis i en smutsig undervisningslokal utan elkontakter på 8.e våningen (typ) i en byggnad nere på stan. Och det hade kunnat vara tänkbart att man måste sända in tentamensuppgifterna till sin kurs genom en kommitté som kunde bedöma nivån på ens frågor.
Vilket vore att föredra mot att ta en skumpig matatu ut till huvudcampus som ligger 40 minuters åkväg utanför stan för att springa runt bland dörrar och handmålade skyltar av typen "Faculty of Art and Social Studies" för att få tag på människor som ändå är någon annanstans. 
Eller en liten dröm man skulle kunna ha är ju att få vara med på avdelningsmöten som äger rum en dryg timme efter avtalad tid där man faktiskt en och en halv månad efter att man inte alls började jobba och fortfarande inte gör det, får träffa sina (framtida) arbetskamrater och tilldelas arbetsuppgifter för den ljuva framtid när arbetstillståndet är klart. Det skulle ha kunnat vara ett intressant avdelningsmöte där arbetsfördelning stod på agendan och fransklektorerna gjorde uppror och pengar samlades in för att avdelningens döda sekreterares barn skulle kunna gå kvar i skolan. Och OM man hade varit på det mötet hade man ju kunnat åka på att vara ansvarig för kursen i akademiskt skrivande och masteruppsatsseminarierna och man skulle kunnat åkt på att examinera mastersuppsatser och så. 
Risken att man fått ett arbetsrum innan man fått arbetstillstånd är ju inte alls speciellt stor och dator kan man ju helt glömma. Internet inhandlar man i form av skraplotter till sin mobiltelefon, varför stora härliga bifogade filer är ett gissel.
Men allt detta sker ju i en avlägsen framtid när jag fått ett alien passport och ett arbetstillstånd. Som man ansökt om och måste åka till Nairobi, 30 mil bort, för att få besked om om de behandlat klart. Och det är inte alls hypotetiskt utan alldeles alldeles verkligt.

The Wedding Show

Besöker grannen och vi fastnar vid dessa dokusåpor som tycks vara de samma världen över. Eller nästan samma. The Wedding Show är en anskrämlig historia med matchande klänningar i vedervärdiga bjärta färger och fascinerande huvudkreationer (vilket man skrattar särskilt åt här för det är tydligen de nigerianska brudarna, eller ännu hellre deras svärmödrar som har de värsta). Andra saker man kan uppröras över så här i TV-soffan är de nyrika påfunden att betala flera MILJONER för sina brudar istället för de brukliga getterna och korna. Att inte betala för sin brud vore ju otänkbart om man älskar henne. Hur ska man annars visa sin genuina uppskattning?? Och tänk om hon är utbildad, vacker och allt?
Att de sub-sahariska staterna faktiskt haft en nylig konferens om bruket av brudpriser och diskuterat vad det egentligen gör för kvinnans värde och ställning är inget som märks i TV-soffan.
Så där gick du miste på ett menageri, mamma!

Byråkraticirkusbalanserings-svängdörrsfars.

Byråkratin i det här landet är som en enda rejäl svängdörrsfars. Man lämnar papper i en dörr och hänvisas till nästa, där möter man en kvinna som säger att man behöver ett annat papper från en annan dörr. In genom nästa dörr vilket var fel dörr. Nästa dörr är också fel dörr får man veta efter 20 minuters väntan av sekreteraren som suttit där sedan man kom in genom dörren. In i nästa dörr. Där sitter, hör och häpna, kvinnan som sa att man behövde det andra pappret och börjar skriva ut sagda papper. Stämplar, underskrifter, kopior. Och visst ja, du måste ju ha en adress för att fylla i det här formuläret. 

Hemadresser finns inte, det blir till att skaffa postbox. På stans enda postkontor finns 15 luckor som hanterar olika ärenden. Jag gillar bäst luckan för "Frågor". Det finns inget kösystem. Och förresten är postboxarna slut så man får gå någon annanstans. När man orkar. När man ätit. 

Och sen tillbaks till rätt dörr. Och en avgift förstås. Och så gärna ett passfoto eller två till alla formulär man fyller i. Passfoton är big business. Man tar dem i vart och varannat gathörn. 14 spänn för 8 överbelysta digitalfoton av ens nylle av nån som investerat i digitalkamera och skrivare. Och se där, nu har man en ansökan med tveksamt användningsområde.
Denna vecka har vi gjort balanskonster i Kenyas byråkraticirkus. Vi fick nämligen klart för oss att vi saknade ett "alien pin", Detta "utlänningsnummer" är inte många siffror men är tydligen nyckeln till löneutbetalning, elbolagskontrakt och företagsregistrering och massa annat. Ett litet Kenyanskt personnummer helt enkelt. 

Vi går till Immigrationkontoret. Här finns också dörrar och inget kösystem. Utanför tillståndsdörren konverserar fyra afrikanska studentskor med en man om vad de gör i Kenya. Stämningen är uppslupen. Men de studerar under turistvisum och utan student-ID (ett sånt där papper, med stämplar, och passfoto!) så under glada skratt deklarerar mannen för kvinnorna att de måste arresteras. Ocjh tillägger: Tänk, fyra på en dag, då blir Myndigheterna nöjda! 

Vi sitter kvar, förundrade, övertygade om att vi säkert brutit mot tillräckligt många regler vi inte känner till för att åka ut vi med. Men vi är alldeles för vita och SIDA-bidragsgivande för att det ska vara en bra idé. 

Bakom en av dörrarna sitter en serviceminded, effektiv man och granskar dokument. Han förklarar för oss att det är klart vi behöver en utlänningsregistrering. Det måste man ju förstå. Fastän varken ambassaden, tullen, arbetsgivaren eller Immigrationskontoret själva sagt ett knyst om detta förut. Och trots att min arbetstillståndsansökan skickats in för över en månad sedan. Vi fyller i papper och visar papper och springer över gatan för att kopiera papper och tar passfoton och fingeravtryck med sån där gammeldags svart färg som gör så att det ser ut som fingrarna ruttnat på en. Och tack ska ni ha. Två månaders handläggningstid. Men vi kan få två stämplar i passet så vi inte är här illegalt under tiden.

Och sen tar vi oss hemåt. Trötta in i märgen. Stannar till hos fantastiska grannen som tagit hand om barnen under föreställningen. På gräsmattan står två fulla representanter för Kenyas energibolag. Det drar ihop sig till långhelg och deras sprit är väl slut. Så de har dragit ut på mutningsturné och trakasserar folk i området och hotar att stänga av deras el. Vi är inte imponerade. Vi har talrika kontakter med elbolaget för att känna att vi gjort vårt yttersta för att följa alla regler. Som ingen berättat för oss. 

Vi ber dem vänligen to F□CK OFF. Amen.

                         TO BE CONTINUED

Luther och annat bagage i arbetslinjens riktning.

Jag har en ambivalent relation till arbete. Dels har jag haft förmånen att under större delen av mitt yrkesaktiva liv haft roliga jobb som har utvecklat mina arbetsnarkomaniska drag. Dels har Luther och andra auktoriteter aldrig haft någon plats i mitt rebelliska hjärta. Och när nu arbetslinjen predikas med hällörad frenesi finner jag särskild lycka i de få kloka människor som kan se bortom detta moderna mantra om tillväxten och arbetet som livets hjärta och själ, som t.ex i denna blogg.
Men så har vi då "The African Way". Det kan sammanfattas ganska väl i svaret som en taxiförare gav oss när vi frågade om han körde taxi på heltid: -"Some evenings I drive the taxi. In the daytime I have issues to deal with". Det är liksom mer "issues" än arbete.
Jag har nu varit här i snart två månader men universitetet har ännu inte lyckats registrera mig som anställd, vilket innebär att jag inte har sett röken av någon lön. Eftersom de inte lyckats med detta har de inte heller lyckats skaffa mig ett arbetstillstånd hos immigrationsverket. Om en månad går mitt turistvisum ut.
Det är inte som om jag jobbar ihjäl mig, men jag planerar föreläsningar, skriver ansökningar, formulerar tentor och utvecklar utbildningsplaner. Utökar mitt yrkesmässiga kontaktnät och försöker förankra det blivande logopedprogrammet på universitetet och i den kliniska världen så gott det går. Utan att ha fått ett kontor, trots att jag inte har tillgång till skrivare, trots att min internetaccess består av egenbetalda skraplotter till mobilen. Trots att jag inte blir bjuden till avdelningsmöten, träffat kollegorna, har fått tillgång till biblioteket eller fått någon direkt introduktion vad de vill att jag ska göra under mitt år här.
Och på campus, där folk har sina kontor, är man bara när man föreläser. Annars flätar man håret, lagar bilen, tittar på TV eller något annat onyttigt. Och jädrar om inte en liten munkliknande man med hammare sätter sig på min axel, spikar sina teser i örat på mig och tycker att ska man jobba så ska man fanimej göra det ordentligt. Halva hjärtan föder ingen entusiasm och då dör faktisk något litet inom mig...
Men så länge de inte betalar min lön funderar jag på om man inte skulle ta en kakdekorationskurs istället? ;-)

Flytt i malariafri tid!

Gärna Afrikaäventyr, men först en halvfisig malaria alltså. Som om inte mitt drömliv ändå var rätt vilt, rikligt och freudianskt så har det kryddats med febril aktivitet i både vaket och sovande tillstånd. Det är en märklig feber alltså. Men om man betänker det som händer i kroppen när man infekterats av malaria (=små encelliga urdjur tar sig in i ens röda blodceller och spränger sönder dem inifrån!) så tycker jag nog ändå att det var för väl att det i övrigt mest kändes som den häftigaste influensa man prövat. Malaria verkar ta sig många uttryck, folk har berättat de mest märkliga historier senaste veckan, men nåt tvivel om saken behöver man inte hysa. Sjukhuset som diagnostiserade har god erfarenhet av malaria och jag såg själv när de tittade på blodsamplet i mikroskop. Dessutom anger ryktet att sjukhuset hyser en av de läkare som nobelnominerats för sitt arbete med malariaforskning. Men förhoppningsvis är det sjukäventyret över nu och man har, som folk säger, att ”se fram emot en lindrigare variant nästa gång!”

Så mycket äventyr redan, och ändå känns det som om det är nu det
hela börjar! I helgen flyttade vi in i vårt nya hus (eller egentligen ett grannhus till vårt riktiga, men låt oss inte fastna vid Take-tekniska detaljer!!). Vilken lättnad och glädje! Den glädjen förhöjdes väl ytterligare av det faktum att helgen därtill varit helt feberfri! Runt huset går en mur som runt så många hus här i trakterna. Den ska skydda mot tjuvar och banditer (och förmodligen betydligt mindre mot flodhästar och hungriga nilkrokodiler som nog knappast alls huserar i floden nedanför vårt hus). 

Det här med säkerheten är mycket svårt att relatera till. Igår kväll knackade två främmande karlar på och sa att de var nattvakten. Vi ringde hyresvärden som konfirmerade att det var han som beställt dem. Så hela natten satt det en rastlös kille och vaktade utanför vårt hus, medan vi försökte sova… Men han har inte maskingevär som grannen guvernörens vakter. Och vi har inte taggtråd överst på muren som grannen, löparstjärnan!!

Inte glasbitar heller som en annan granne. Utan bara en vanlig färgglatt målat stål-gate precis som bond-grannen. Men vakten kommer vi avyttra närhelst det blir möjligt. Någon måtta får det ju vara. Vi ska ju ha en tjänstefamilj boende hos oss och får vi välja lägger vi hellre pengar på en privat kock, men det är ju vi det… ;-)

Läget är lite för långt från stan för att käckt vandra ner och ta en fika. Men man kan ta en motorcykeltaxi för 3,50:-. Och det går en genväg över ån för att komma till skolan… Imorgon ska vi pröva om vi ska ta den någon mer gång…

Hyran är riktigt hyfsad. Att den är låg lär bero på att det blir lerigt på gården under regnperioden. Och att floden svämmar över några dagar då… Jag tar det som ett äventyr, vår dikesexpert till holländska make ser det som en utmaning…

Avslutar detta inlägg med lite bilder och beskrivning av huset. Det är ett litet mysigt ljust, gult hus med fyra rum och kök, öppen spis, badkar och duschrum och en liten enrums personalbostad precis intill. Trädgården är liten men skyddad och ungarna kan fritt leka där utan att riskera att ramla ner i nåt avvattningsdike, hamna ute på nån väg eller nåt annat livsfarligt. Jag tror faktiskt inte ens att örnen som sitter i trädtoppen här intill är stor nog att fånga dem, om han nu inte är riktigt hungrig. I området finns många barn, några passade på att hälsa på på inflyttningsdagen! Vilket även två ystra hundvalpar gjorde. Dessutom bjuds vi på irisskrän till frukosten!



Och vi tror att det här kan bli riktigt bra. Kanelbullar till inflyttningsfesten, eller vad säger ni????!

Nu räcker det med spänning!

Det har onekligen varit en spännande vecka. Men nu räcker det. Man kan ju få nog av spänning och exotiska inslag i sitt liv också.
Det började med att jag fyllde 40. En alltigenom oglamourös tillställning där jag riktigt saknade alla go-vännerna. Jag önskade mig ett hus i present och ta mig sjutton om vi faktiskt hittade ett! Det ligger fint till nere vid floden, till en rimlig kostnad och vi har faktiskt både betalat disposition och skakat hand över avtalet. Där finns grannar med barn, som går i god för oss och vi kommer att kunna ha get och har blivit lovade kycklingar i inflyttningspresent!
Och sen var det dags för de kenyanska, nationella proven. Två dagar fullspäckade med tentor för stortjejen. Onekligen lite för spännande. Första morgonen kräktes ungen och andra dagen vaknade hon med diarre. Men pallrade sig till skolan för prov i matte, engelska, naturvetenskap, samhällskunskap, kristendom och swahili gjorde hon. Efter bara en månad i nya landet och på nytt språk lyckades hon spika matteprovet och göra riktigt bra ifrån sig på de andra. Utom swahilin då, som ju är ett skämt, men där hon faktiskt lyckades knipa några poäng. Slutresultatet återstår att ta del av, men det är inte annat än att vi är förbaskat stolta över henne, ungen.
Och så triss i spänning då. Alla goda ting är tre säger man ju. Jag hade kunnat nöja mig med två faktiskt. Vi har varit krassliga allihopa i en vecka nu. Jag kanske lite lindrigare än de övriga. Typiska influensasymptom: häftig hosta, snor, värk i öron och hals, och feber. Så igår blev jag plötsligt toksjuk: hög feber och sån där riktig hutterfrossa så man skakade tänder fullt påklädd under fyra yllefiltar. Med lätt hypokondriska tendenser försökte jag att inte noja ihjäl mig över exotiska infektionssjukdomar utan behålla lugnet och inte springa till doktorn, men efter en eftermiddag med värre feber än jag nånsin haft: en sån där feber man mest läser om i 1800-talsromaner, så gick jag till sjukhuset för att träffa en doktor. Det där rena privatsjukhuset, inte det där smutsiga TBC/HIV-haket som ligger närmast. De tog lite blodprov och konstaterade mycket snart att jag har en "very active, positive infection of malaria". Men åhå!! Malaria!! Så synnerligen exotiskt och helt djävla onödigt!! Jag har ju gått på malariaprofylaxmedikamenter och knappt blivit myggbiten alls!? Enda fördelen med den diagnosen är väl möjligen att jag åtminstone denna gång inte kan sägas vara för sjåpig. Men en tuff och svettig natt har det varit och vi får se om faran är över. Spänning är nog trots allt bäst på film...