Ettårsjubileum!!!

 

För exakt ett år sedan landade jag och familjen på en nedbrunnen flygplats i Nairobi.

Idag firar jag ettårsjubileum på kenyansk mark.
Det har varit ett sjujädrans år!! Men jag kan inte säga annat än att jag är lycklig.
Jag vältrar mig i kulturkrockar här. 

Jag vet inte riktigt hur jag skulle gått till väga om jag verkligen skulle stanna här. Om det vore meningen att jag skulle tänka på detta som hemma??
Själva tanken på att det är tillfälligt gör det ständigt nyfiket och spännande att möta allt det nya och annorlunda och jag gillar den känslan som gör mig mycket mer mindful än annars. Jag kan betrakta, känna, fotografera och registrera och jag har inget behov av att hela tiden vara någon annanstans.

Det finns en berusande känsla i den här tillfälligheten som jag älskar. Som när jag och vännen med fashionögonen nu nyligen hittade en söt tysk antropolog på krogen och tog med honom hem. Och jag hyr ut ett rum till denna fullkomliga främling. Denna fantastiska känsla av att fånga ögonblicket och inte fastna i dagsrutiner och så finna en fantastisk liten människa man har massor gemensamt med. 

Skulle jag ha hyrt ut ett rum till en främmande tysk på krogen i Sverige?? Jo, troligen, jag är ju trots allt lite allmänt galen, men jag skulle nog aldrig riktigt kommit i samtal med honom så jag hade vetat att han behövde husrum.

Jag läser Kallifatides bok ”Ett nytt land utanför mitt fönster” just nu om den här känslan av att vara främling. 

Den är värd en läsning. Lite mycket gubbiga tillbakablickar till barndomen, men han väver sina ögonblicksbilder väl till ett spindelnät av främlingsskap. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så djävla ofrämmande, men att vara vit i Kenya gör det verkligen omöjligt att vara något helt annat. Jag har inget direkt emot det dock. Jag är mycket bättre på att hantera utanförskap än när det faktiskt är tänkt att man ska passa in.

Den halva familjen är förstås en sorg. Jag saknar dem hjärtinnerligt. Jag saknar mina vänner; alla som älskar och bryr sig och finns där hemma. 

Men jag saknar inte mitt liv.
Jag gillar den otroliga friheten i att susa fram på en motorcykeltaxi och bara vara. 

Jag älskar att återerövra mitt eget jag.
Och DET, mina kära vänner ska vi fira som satan idag!
Fram med tårtan och hurraropen. Bring out the new year!!!

PS. Nu är man ju förvisso väldans välkommen på besök förstås!! Jag är här ytterligare minst ett år.

 

Afrikansk hissning, Del 3. Musik

I vårt tredje avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 3. Musik.
Missförstå mig rätt nu: Jag älskar svensk musik och svenska texter. Mitt musikaliska hjärta är för alltid förlorat till svensk viskonst. Men det finns något fascinerande över afrikansk musikkultur som lockar just för att man inte alltid hör den.
Jag har alltid gillat att slå på radion när man är ute och reser och inse att den lilla musikvärld vi omges av hemmavid inte alls är den enda möjliga. Hitvärdet på de låtar som spelas här är inte mindre än någon annanstans, och de videos som är kopplade till låtarna inte mindre sexistiska. Vissa låtar rör sig i samma musikaliska verklighet som vår och andra är mer afrikanskt traditionella.

Det som kanske fascinerar mig mest kring musiken vi omges av är att här i Kenya lär sig minsta unge de rätta höftskaken och rörelserna till musiken. De har en repertoar av dans-moves att ta till när de hör musik spelas och de allra flesta (kvinna som man, flicka som pojke) dansar helt fantastiskt!!
Jag kan svära över den inneboende stelhet som min kropp växt upp med och har haft flera självpåtagna lärare på dansgolvet som försökt väcka min rythmkänsla till liv. Säkert finns det inbundna, kanske religöst hämmade kenyaner som aldrig skulle dansa om så deras liv var i fara, men min lilla dotter växer i alla fall upp med glad musik och människor som lär henne alla rumpskak och knätwists som behövs!!

Det senaste och det bästa från den afrikanska musikscenen kan ni höra på nätbaserade Bongo Radio!

d'Banj - Oliver Twist

Sheila Shuttle - Sweetie

Kcee Ft. Wizkid - Pull Over

Afrikansk hissning, Del 2. Komik

I vårt andra avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 2. Komik.
Det här kom faktiskt lite som en överraskning för mig alldeles nyligen då jag köpte biljetter till en kenyansk "Comedy night". Utanför huvudstaden Nairobi är det rätt ont om kulturella nöjen som teater, stand up och konserter, så jag hade inte direkt berett mig på något högprofessionellt. Fann mig dock hjärtligt överbevisad efter en glittrande komikshow med proffsiga DJ's, dansbattles, rap-artister, fashion show och riktigt, riktigt bra stand up-komik. Det var bra ljud, snyggt ljus och artister som var riktigt bra på att provocera och improvocera.
Tyvärr för en hopplös mzungu som du och jag så är det allra mesta av showerna på swahili (och aldrig har jag väl önskat starkare att jag kunde lära mig det språket!!) så därför tänkte jag inte presentera några kenyanska artister för er idag.

Istället vill jag hänvisa er till Ikenna Azuike, en brittisk-nigeriansk komiker. Han är en före detta advokat som istället satsar på stand up, satir och information om afrikanska nyheter. Han är riktigt vass och kul!
Hans show What's Up Africa presenteras av Radio Netherlands Worldwide
och kan ses här:

Om ni inte riktigt hänger med är det på sin plats att läsa på lite mer

av de senaste afrikanska nyheterna!!

Afrikansk hissning, Del 1. Media

I vårt första avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 1. Media.
Kenyanska tidningar är helt fantastiska!!
Trots hot om censur från parlamentshåll håller dagstidningarna en enormt hög klass med bra reportage, proffsiga artiklar och riktigt lysande skribenter. Tidningarna luktar inte Reuter utan har riktiga journalister som skriver med ord som både provocerar och får en att le saligt med hela ens språkälskande själ.
Här får ni världsnyheter utan att nödvändigtvis få allt västvinklat och sållat för att passa den nyhetssmak som journalister eller mediahus i västvärlden tycks tro vi vill ha. Och ändå inte inskränkt Kenyabaserat utan med en vid blick över världen.
Jag rekommenderar:

• The Daily Nation
• The Standard
• Kenya Star

Men vill ni botanisera finns här en lista på online-tillgängliga kenyanska tidningar.

En kalejdoskopisk världsbild!

Det är en tankfullare kvinna ni läser här.
Jag tänker mycket på vad jag säger och hur, på vad jag gör och hur det kan uppfattas.
Ni som känner mig vet att det inte direkt är mitt normala tillstånd. Jag är en spontan människa som ofta inte tänker efter så mycket när jag uttalar mig utan kör på magkänsla och ryggradsinstinkter.
Jag säger inte att det är fel. Jag är urtrött på slätstrukna människor utan åsikter eller vilja, jag önskar inte att eftertänksamhet leder till självcensur. Jag åser det politiska klimatet i Sverige med fasa, där politiskt aktiva människor som uttalar sig med emfas alltför starkt står ut ur mellanmjölksamhällets pannacotta-mjäkiga smaker och färger.

Men att vara en främling i främmande land är lite annorlunda. Plötsligt får jag representera grupper jag aldrig förut känt att jag representerat: "Västerlänningar", "De rika", och en hel massa andra etiketter som jag inte alls vet hur jag ska kunna fylla med något resonabelt och som jag inte på något vis känner mig bekväm med att representera. 

Och jag inser att vissa saker jag säger får andra tolkningar än de skulle haft hemmavid, i andra situationer eller i andra kontexter. Och det gör mig erhört sorgsen och skamsen. Och ibland irriterad och t.o.m förbannad.
Plötsligt blir det oklart vilka delmängder som mina kommentarer referrerar till. Om jag uttalar mig om en dum kenyan hamnar inte alltid min kommentar i delmängden "Mänsklighetens lågvattenmärken; idioterna" utan i delmängden "Dumma kenyaner, afrikaner och negrer". När jag svär över kenyansk byråkrati är det inget som faller under delmängden "Paragrafryttare och andra byråkratiska djävulsväsen" utan i kategorin "Lata östafrikaner som inte levererar på ett västerländskt effektivt och resursbesparande vis".

Och efter att ha varit här i Kenya i snart ett år inser jag att det kanske inte är just de enskilda uttalandena som faller inom fel kategori, utan den övergripande bilden som jag måste vara försiktig med att måla upp. Jag hade en lång och gripande diskussion med en kenyansk vän om den saken. Hur trött han är på att läsa bilden av "Afrika" i västerländsk media. Om fattiga, illiterata människor som inte vet nåt om sin omvärld. Inskränkta, bibeltroende vindflöjar lämnade här i den afrikanske vildmarken av missionärer. För visst finns den kategorin och kanske är de människorna t.o.m många. Men det finns ju motbilder! Det finns moderna städer och moderna människor. Nyfikna, radikala, utbildade och glada människor. Kreativa och bra initiativ, företag och företeelser. Här görs bra musik och bra komik, här byggs och levs och älskas.
Och jag hoppas jag kan bli bättre på att presentera de motbilderna för er och inte bara förfasas över kulturella olikheter och tillkortakommanden.

Det må vara så att jag har en hel bunt med fördomar som jag inte är riktigt medveten om. Men jag hoppas att de fördomarna inte tillhör de mest traditionella fördomarna och jag hoppas att jag kan göra mig av med de fördomarna om jag vill eller behöver. Och jag hoppas VERKLIGEN att mina fördomar inte går ut över människor i underläge, för det har ALDRIG och kommer aldrig att vara min önskan.

Med hopp om att vi alla ska få en mer differentierad och kalejdoskopisk världsbild. Världen mina vänner är inte enkel.
Men här och där är den vacker och fascinerande.
 

Stora logopediska baby steps!

I dagarna fick jag veta att man haft planer på en logopedutbildning i Kenya i över 20 år.
I det perspektivet känns plötsligt mitt arbete här som oerhört framskridande.
Och de senaste dagarna har faktiskt en hel del hänt.
Vi har äntligen anställt den kliniska lingvisten som ska ta över ansvaret för utbildningen när jag lämnar Kenya (någon gång framöver). Hans kompetensområde är vuxna patienter och framför allt afasi. Han är grunden för att det överhuvudtaget ska kunna bli en utbildning här, något hållbart som kommer överleva! Dessutom får jag äntligen en kollega att stöta och blöta idéer med!!!

Det andra som hänt är att min utbildningsplan äntligen fått godkänt i första instans Quality assurance och Head of Department och att möte nu bokats med nästa instans: Dekanus-kommittéen (Institutionsstyrelsen?). Sedan är som jag förstått det sista anhalt Senaten (Universitetsstyrelsen?).

Vi håller på att få till en riktigt fin reklambroschyr om det kommande programmet och i höst har jag svenska studenter som förhoppningsvis ska planera ett magister-projekt för att samla in normdata för det sub-sahariska språktestet SLAP-R.

Senare i höst ska jag åka till Nairobi för att rösta på ambassaden och då passar jag på att träffa de kommande kliniska handledarna för att knåpa ihop en praktikhandbok!

Plötsligt händer det!! :-)

GISHWHES - Sanity is for chickens!!

Jag väntar. Jag är trött på att vänta. All denna väntan. Det är MÖRDANDE tråkigt att vänta på beslut om det här DJÄVLA utbildningsprogrammet.
Så förra veckan gjorde jag annat. Tog en veckas semester.
Och tiden har ägnats åt GISHWHES - The Greatest International Scavenger Hunt The World Has Ever Seen.
En "scavenger hunt" är vad som ibland kallas skattjakt eller "Burträskbingo". Det består av en lista med uppdrag man ska utföra. I den här versionen är det galna foto- och video-uppdrag. Under en vecka deltar människor från hela världen i en vansinnig tävling där man i team om 15 personer skall utföra de här uppdragen från en lista som detta år bestod av 197 galna uppgifter.
En del uppgifter är rätt USA-baserade med företeelser bland annat från amerikanska TV-serier, andra uppgifter är oerhört faschinerande, sociala och kreativa.
Typiska uppdrag kunde se ut så här:
1. Have an elderly person teach you an "old-school" skill now considered obsolete.
2. A family of at least four enjoying a formal dinner. All of the place settings, serving utensils, dishes - basically every non-food item above the tablecloth - must be made from Legos.
3. Which is faster: a baby learning to crawl or a turtle? Let's see a race

Av 197 uppdrag slutförde och submittade vi c:a 116 bidrag i tävlingen. Flera av de uppdrag vi lämnade var tröstlösa grejer som att få någon att besöka en viss restaurang en viss tid i en viss stad någonstans i världen och bli fotad med en människa klädd på ett visst sätt där.
116 färdiga items var rätt imponerande med tanke på att vi alla var nybörjare och aldrig förut deltagit i tävlingen. Och också med tanke på att av 15 tillåtna medlemmar hade vi bara 12 aktiva som deltog i galenskaperna.
Av dessa var jag den absolut galnaste och lyckades (med vänskapskrets) producera 41 bidrag!!
Jag har haft SJUKT kul under veckan!! Jag har besökt en fattig liten by, fotat två gamlingar med chilisås och fått filmat när jag får lektioner i att baka chapati. Jag har besökt ett barnhem som kakmonstret, jag har gett min favoritfilt till en hemlös kvinna. Jag har utan framgång väntat på ett brassband på ett café, jag har pysslat och byggt och regisserat filmer. Jag har utsatt mina vänner och familj för glass-stilleben, fiskdräkter, snortavlor, enhörningsrumpmålning o.s.v. Jag har bett vänner om hjälp att utföra uppdrag som sköldpadda versus bäbis-race, gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen iklädd snorkeldräkt, få en skrotbil att breakdansa på taket, etc. Och den värsta skadan jag fått av äventyret är ett popcornbrännmärke på ögonlocket.

Denna veckan har varit fantastisk. Jag har glömt äta och sova, jag har förstått vilka av mina vänner och bekanta som är härligt mycket galnare än jag trodde och jag har lärt mig massor. Jag har lärt känna fantastiska tjejer i ett team som varit lagom dyfunktionellt. Till nästa år har jag lärt mig att bättre organisation skulle underlätta ordentligt. Säger jag på ett moget sätt. Egentligen skulle jag nog vilja skrika ut lite frustration och vara en minihitler som ser till att folk fyller i ett dokument och lämnar ifrån sig uppdrag de inte utfört, i tid. Det är väl det som stört mig mest att det bland uppdragen vi lämnade efter oss finns åtminstone ett tiotal enkla grejer som jag lätt hade kunnat utföra om folk bara hade lämnat ifrån sig uppdraget i tid för någon annan att utföra
Men alltsom allt är livet ett galet företag och det är bara att go with the flow.
Eller som vårt teams motto löd: Mens sana pullis est! Sanity is for chickens!!!

And here you can find some of my personal favourites: The fish. The chapati baking session. Eloko - the African myth.