Mutkorv som avskedsmiddag.

Så har det då hänt. Efter fyra år i ett av världens mest korrumperade länder har jag då slutligen blivit avkrävd en muta.
Jag har alltid undrat om det är jag som inte kan läsa de subtila signalerna, förstå hintarna, spela spelet.
Visst har jag sett de sedelstinna handslagen som chaufförer ger trafikpoliserna för att få köra sina trafikfarliga fordon med krockskadade eller metalltrötta karosser, slitna däck och avklippta bilbälten. Visst förstår jag att de stora fyrhjulsdrivna lyxbilarna som folk kör runt i inte betalats med ärligen tjänade löner.
Nog har jag funderat på om jag inte någonstans i den här galna immigrationsprocessen borde ha stuckit till någon en lämplig summa och fått allt fixat.
Mina problem har alltid varit VEM ska man muta? Jag tror inte jag skulle betala rätt människa som verkligen skulle ha makt att ta de beslut som behövs.
Och hur ser muttaxan egentligen ut? Man köper inte finbilar med hundringar liksom. Det ska prassla i kollekten.
Men nu är det så här: jag har inga pengar att muta med. Jag får ut 119.000 kenyanska shilling i månaden. Detta är mitt enda jobb. Det är runt 10.000 svenska kronor. Hyra och vakt och "paying back to local community" genom att ha en hemhjälp kostar mig varje månad 95.000 shilling. Kvar är runt 2000 svenska kronor i månaden till mat, transport etc. Easy peasy säger ni. Mat är ju jättebilligt i Kenya. Inte.
En liter mjölk kostar just nu en 10:a. Den smakrika osten 280 kr/kg.
De 10.000 kronor per termin som varje dotters skola kostar skjuter maken till när han kan klämma ut nåt ur sina vibranta och kreativa, men knappast höglikvida företag. Jag har lånat pengar från bror och vänner.
Och sanningen, hur förvånansvärd den än är, är att vita människor inte skiter guldmynt när de går på dass.

Det börjar dra ihop sig till hemfärd här i Kenya. Idag är det exakt en månad kvar tills vi far hem. Ì flera månader har jag drivit ärendena för att få de pengar jag har rätt till enligt regler och kontrakt. Pengar för praktikhandledning, reseutlägg, extraundervisning (10 mot stipulerade 3 kurser per termin) och pension som inte kommer utnyttjas. Och så biljett hem för mig och familjen och allt bös vi dras med.
Det har varit en enorm samling av stämplar och underskrifter och godkännande på massa nivåer. För att stoppas vid The Cash Office med kommentaren: "We have a cash flow issue". Det har de inte. Just cashflödet är kanske lite för liquid om man säger så.
Så den senaste månaden har jag tagit en arbetsdag i veckan åt byråkratprat och pushning av mina claims. Och största orosmolnet har väl hela tiden varit att jag behöver få våra biljetter hem betalda. Jag har tjafsat med beställningsavdelningen och med resebyrån.
Så igår tyckte väl någon att jag marinerats tillräckligt och var redo att utgöra en festmåltid.

Genom ett telefonsamtal fick jag veta att "We need to make mutual contributions for things to happen, you understand?" och "You wouldn't like your trip home to be postponed, would you?".
Samtalen kom från den exekutiva chefen för ekonomiavdelningen, Deputy Vice Chancellor, Finance.
Trots att jag var rätt upprörd lyckades jag lite nyfiket fråga om vilka pengar det rörde sig om. Alltså 500 spänn kan man ju avvara för att slippa den här djävla skiten, hur moraliskt rättrogen man nu än råkar vara. "Oh, just according to your budget" blev svaret. Jag upplyste honom om att han ju redan känner till min budget eftersom det är han som är den beslutsfattande för att jag ska få betalt det jag ska.
Sen lade jag till att jag beklagade att han inte kunde hjälpa mig men att jag fick ta och kontakta högre instanser för att få mina problem lösta...
Jag har en ganska imponerande förmåga att vara chockad, skakad, gråtfärdig, knivskarp, rättshaveristisk, gravt sarkastisk och lösningsfokuserad samtidigt. Dessutom har jag en alldeles sagolikt väl omhändertagen auktoritetsskepticism.
Och tyvärr är jag nog inte det enkla slaktdjur som man hoppats på. Jag är djävligt usel på att ta skit.
Så jag kontaktade professorer, prefekt, dekanus, rektor OCH facket. Varför spara på krutet?!
Höjdarnas story är nu att detta måste varit ett "prank call" eller nån "imposter". Numret är verifierat som DVC:ns.
Jag ger faktiskt blanka fan i hur det är. Bästa sättet att bevisa att inga oegentligheter skett är ju faktiskt att betala de pengar de är skyldiga mig och beställa mina biljetter hem.
Och är det så att nån höjdare känner sig i behov av en charity box så tycker jag de kan kontakta FN.
Om jag hade råd att bidra till en dyr bil så skulle jag göra betydligt vettigare saker med de pengarna.

3-årsjubileum

Det skulle ju bara bli ett år.
Idag är det tre år sedan vi landade på kenyansk mark. Tre otroliga, fascinerande år. Tre år då jag lärt mig massor och upplevt massor. Inte trodde vi att vårt nygifta liv enbart skulle vara ett halvår i Afrika och att vi sedan dess skulle älska på distans med intensiva möten och minst lika intensiva längtperioder. Inte visste vi att tre av barnens uppväxtår skulle bli lite splittrade men innehållsrika?
Och vad visste jag om att min vistelse här för att "vara med i uppstarten av en logopedutbildning" i praktiken skulle innebära att jag slet i två år med byråkrati och pappershantering för att få igång ett program? Och sedan gjort i princip allt på programmet, från programansvar, föreläsningar, workshops, examination, tentavaktande, tentarättning och praktikkoordinering. Med enorm tacksamhet gentemot oerhört kompetenta lokala lingvistikkollegor som gjort sitt för utbildningen, samt underbara svenska logopedkollegor som täckt upp mina största logopediskt hål: dysartri, stamning och röst.
Och nu är den första kullens teoretiska år över. De går ut på en termins praktik nu och därefter har de bara sin masteruppsats kvar.
Så jag har gjort mitt huvudsakliga jobb!! Jag har förhoppningsvis försett Kenya med dess tre första välrustade medicinskt skolade logopedstudenter!! Som alldeles snart möter sina första patienter. De handleds av logopeder i Nairobi och Tanzania, utbildade utanför landets gränser. Och jag ska också ta mig en vända och besöka dem.
Jag är oerhört, helt obeskrivligt stolt över dessa tre studenter och deras resa!!

Denna höstterminen (som inte är något relevant namn i ett land utan årstider) hoppas vi kunna ta in en ny kull. Vi har fortfarande problem med administrativa saker som att få vårt eget universitet (Moi University) att betala ut löner till timföreläsare och att annonsera ut programmets existens, så det är inte så lätt att nå eventuella intresserade sökande. Men trots att anmälningstiden gått ut hyser jag hopp om att få igång en ny kull, av samma storlek som den första: en behändig storlek som det är möjligt att få kliniska handledare till.

Jag hyser inte jättestort hopp om framtiden för ett logopedmasterprograms överlevnad vid Moi University.
Men jag tror desto mer på logopedins framtid i Kenya. Det planeras program vid ett par universitet i landet som har betydligt större institutions- och fakultetsstöd än vad som är möjligt vid Moi. Och det finns en liten men entusiastisk logopedskara med internationell utbildning, men kenyansk bakgrund, som kämpar för att få statlig acceptans, legitimation och inrättade statliga tjänster. Och "mina" logopedstudenter kommer att vara ett kompetent tillskott av kollegor till denna grupp.
Jag behöver inte skämmas över min insats här. Jag har gjort ett bra jobb och haft en fantastisk tid.

Men i augusti nästa år är jag faktiskt redo att flytta hem igen. Mitt arbetskontrakt löper ut då och då har förhoppningsvis min första kull fått sitt examensbevis och nästa kull är klar med sina teoretiska kurser. Jag har lingvistikkollegor som är duktiga och kompetenta att handleda klart den andra kullens uppsatser.
Och mina barn behöver komma hem. Gå högstadie och lågstadie och få vara med sin pappa. Och jag behöver hångla... ;-)

Jag åker inte hem till logopedutbildningen i Sverige. Min själ säger mig att den själen kräver andra äventyr. Kanske vill jag arbeta med invandrarutbildning eller annat språkligt? Kanske finns det nånstans där jag behövs? Det får vi se. Ett år ger jag mig själv att knyta ihop säcken här.
Det blir bra.

Och när stordotra gått klart grundskolan och lilldotra lågstadiet, om maken rott ihop ett välfinansierat jobbprojekt, om fyra år från nu, om det kliar i Afrikatarmen fortfarande? Då vet jag ett universitet i Nairobi där jag vill "vara med och starta upp" en undergraduateutbildning i logopedi.
Och jag highfivar faktiskt mig själv idag.
Yeah me!

Kulturmöte (eller möte och möte)

Ni vet när man bjuder hem några kollegor på middag, som man tänkt göra i 2,5 år men det har liksom inte blivit av. Och nu har man ju internationella kollegor på besök så det vore ju fint om de fick hälsa på närmsta kollegorna och på chefen, nu när de är här och jobbar gratis och har betalt sin resa själv och allt.
Ni vet när man stått och lagat hjortstek (som maken tagit hit) och lyckats reda ihop en otrolig gräddsås, färgat riset gult och lila, rört ihop en baba ganousch och serverar gudomligt goda friterade indiska linsfalaflar till, och t.o.m har mormors chokladmintrutor att bjuda till kaffet och har dukat bordet för tolv och köpt vin och dekorerat borden med ljus och bougainvillea? Och dom inte kommer...
Den känslan.

Känslan av att ha begått ett socialt och kulturellt misstag, för inte fan bjuder man hem kollegor bara sådär?
Och 1,5 timme sent dyker faktiskt den mest perifera kollegan ändå upp. Han som är lektor i drama. Och med sig har han den trevliga oinbjudna kollegan med film som specialitet. Och jag får en muntlig lektion om hur man beter sig som kenyansk medelklass och lever sitt eget skyddade liv och hur konstigt det är att bjuda hem nån och hur man då ska jämföra sig med varandra och avslöja svagheter och kanske har en fru man skäms för.

Och jag har aldrig varit något socialt anpassningsbart geni så jag tillåter mig att njuta av kvällen och de kollegor som kom, och likaledes tillåter jag mig att vara heligt förbannad och förbereda en social lektion om hur man beter sig när man har internationella gäster som man fan inte ens betalat för att de ska vara här.
En lektion som ska hållas på avdelningsmötet idag. Det blir inte vackert.
Och ännu ett kulturmöte (eller tekniskt sett inte ett möte alls) har ägt rum.
...

Moi University - hur ett företag inte ska skötas!

Vi börjar andra terminen på logopedprogrammet med besök från svenska universitetskollegor. Innan de kommer hit får jag frågor tillskickat per mail.
- Finns DVD? Kan vi streama film? Vilken kurslitteratur har studenterna tillgång till?
Jag svarar att jag ska försöka fixa en lokal med elektricitet. Det finns ingen WIFI i universitetets byggnad och vi har ingen kurslitteratur.
Nu är kollegorna här. Denna morgon när de kom till universitetet var lokalerna låsta. Universitetet har inte betalt sin hyra. De har inte betalt hyran för sin filial i Nakuru heller. Och varken jag eller kollegorna har fått lön denna månaden.
Och på campusarna i stan protesterar studenterna. Bränner lite, slår på byggnaderna med pinnar och kräver att:
# få handledare som godkänner deras praktik (fast handledarna får inte några resepengar för att göra det)
# få föreläsare till sina kurser (men de deltidsanställda lärarna har inte fått några löner på mycket länge)
# få ut sina högskolepoäng (Fast lärarna har tagit tentorna till gisslan för att få ut sina löner).
I måndags barrikaderades jag i universitetets administrationsbyggnad medan studenterna stod utanför och skrek. Idag har polisen varit på campus och försökt reda i demonstrationerna.
Och våra internationella kollegor? Jodå, de mår bra. De fick ta med sig studenterna hem till mitt köksbord och vi fick snabbinviga mitt hus som Moi University Elgon View Campus.
Någon el ville sig inte riktigt idag så kollegorna fick improvisera föreläsandet utan dator och ljudfiler och medtagna högtalare.
Och de där första mailen med frågor ler de en smula åt just nu...

Men vad gör du egentligen där?

Man kan ju undra vad jag gör här. Jag är ju faktiskt här på jobbkontrakt för tredje året och skriver ändå mest om kulturskillnader?
Jag är ju faktiskt här för att starta ett logopedprogram. Och det, god vänner, har jag faktiskt gjort!!
Förra veckan tog första terminen slut och studenternas två veckor långa mardrömsexaminationsperiod var över.
Studenterna har läst anatomi, allmänlingvistik, medicinska diagnoser, barns utveckling, afasi, språkstörningar, läs- och skrivsvårigheter och flerspråkighet under terminen som gått.
Nu följer programmets andra termin with a little help from my friends: Anita McAllister, från Karolinska Institutet, har inlett terminen med att hålla i röstkurs, vi ska ha en klinisk praktikkursvecka med logopederna i Nairobi och sen kommer Katja Laakso och Tove Lagerberg från Göteborgs universitet och håller i dysartrikurs och stamningskurs respektive. Det blir en lysande termin med en teckenkunnig från specpedagogprogrammet som håller i teckenmomentet och jag som tagit mig vatten över huvudet och bland annat håller i sväljningkurs. Dessutom en del förberedande masteruppsatskurser och annat smått och gott.
Vi behöver mycket material översatt och testat på kiswahili så är det nån som har förslag på logopediskt freeware-material som behöver översättas: hör av er så försöker vi knö in det i en logopeduppsats nästkommande termin.
Engelskspråkig logopedilitteratur och vuxeninriktat testmaterialet står också på vår önskelista.
Men hursomhelst är vi up and running och till hösten tar vi in vår andra logopedkull!!!

Nytt år!

Nu börjar ett nytt år. Det är så det känns för oss universitetslärare. Att året börjar till höstterminen. Nystarter, nya kurser, nya studenter, nya försök.
Denna höst är sannerligen och synnerligen ett nytt år. I september börjar jag mitt liv som kenyan på riktigt. Utan support från Sverige, som frilansande disputerad logoped kommer jag i höst att vara programansvarig för det nya masterprogrammet i logopedi som faktiskt, verkligen, äntligen på riktigt startar vid Moi University, Eldoret, efter två års förberedelser. Linköpings universitet har beslutat att sluta stödja projektet så nu styr jag den här skutan helt själv.
Men vi har sökande studenter och ett program som verkligen har premiär i september trots mina långtgående tvivel efter mycket byråkratiskt strul. Och jag ska förutom programansvar rådda fyra delkurser själv sedan min kenyanska kliniska lingvistkollega tröttnat på Moi University's hantering och flyttat till Nairobi där det är lite ordning på grejer.
Från 1:a september lever jag på min kenyanska universitetslärarlön på 9000 kr i månaden, har skolavgifter på runt 9000 kr per termin och en hyra på 3000 kr i månaden.
Men jag har fantastiska studenter som sökande till programmet: bland annat en öra- näsa- halskirurg med teckenspråkskunskaper och en speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning och alternativ kommunikation.
Det här blir en häftig resa!!
Voluntärvilliga logopeder som kan föreläsa om röst, stamning, och dysartri som vill hänga med på äventyret nästa termin är hjärtligt välkomna! Här erbjuds boende och liten kenyansk lön som förmodligen betalas ut om två år. Resekostnad får ni tigga till er på annat håll.
Jungfrueliga logopediska kramar från Moi University inför programmets första termin!! 

Master of Science in Speech and Language Pathology at Moi University

 

DO YOU WANT TO BE A
KENYAN PIONEER??

Do you want to be among the first in Kenya to graduate with a multidisciplinary Master of Science in Speech and Language Pathology with a broad competence for assessing, treating and researching areas within the speech and language pathology field?
Now there is a unique chance to be in the first class of master students at Moi University that gets an in depth knowledge about disordered speech, language, hearing, reading and writing, voice and swallowing processes.

WE WANT YOU!!!

We want candidates with a passion for communication and everyone’s right to express themselves. You have an undergraduate background within speech pathology, linguistics, English, education, special education, occupational therapy or physiotherapy. We also welcome international applicants.

The programme will be a full time commitment, undertaken in two calendar years distributed into four semesters. Semester one and two shall be offered by course work, semester three by clinical practicum and semester four by research project.

Fee Year 1: 200,000 KSh
Fee Year 2: 212,000 KSh

More info can be found here: http://tiny.cc/h06ttx

Admission forms could be found here:
https://www.mu.ac.ke/images/downloads/psspapplicationforms.pdf

Contacts:
Professor Kembo Sure 0707 295394 or
International Coordinator Janna Aanstoot 0704 815838
DEAN School of Arts and Social Science Peter Simatei 053 4093

 

Antiklimax

Vad skulle vi säga om det inte blev nåt logopedprogram?
Om två års arbete var fullkomligt förgäves? Alla beslut fattade och allt byråkratiskt snurr för ett komplett antiklimax?
Jag har försökt att bearbeta känslan av misslyckande och ångest och förbereda mig för att acceptera det här. När hemuniversitetet meddelade att de gjorde en behovsanalys visste jag... sådana byråkratiska aktiviteter är aldrig goda nyheter.
Och nu är beslutet fattat. Linköpings universitet vill inte förlänga mitt kontrakt.
Det är klart jag kommer att förhandla, erbjuda alternativlösningar, se om jag kan få Moi att hosta upp ett bättre kontrakt,  etc, etc.
Men just nu är jag så in i märgen trött, har sån hemlängtan och saknar min man och min unge så mycket att det nästan är en lättnad.
Och ett misslyckat logopedprogram är inte allt här i världen. Två års engelskkurs, lite avstress, en trespråkig dotter, safaris, underbara människor och erfarenheter för livet är inte fy skam.
På CV:et lägger vi undervisning i forskningsmetodik och akademiskt skrivande, lingvistik, fonologi och logopedi. Och handledning av doktorander, vilket har varit jättekul.
Och nä, jag HAR inte gett upp. Men gör liksom bokslut för mig själv.
Och allt gjort är bra.

Stora logopediska baby steps!

I dagarna fick jag veta att man haft planer på en logopedutbildning i Kenya i över 20 år.
I det perspektivet känns plötsligt mitt arbete här som oerhört framskridande.
Och de senaste dagarna har faktiskt en hel del hänt.
Vi har äntligen anställt den kliniska lingvisten som ska ta över ansvaret för utbildningen när jag lämnar Kenya (någon gång framöver). Hans kompetensområde är vuxna patienter och framför allt afasi. Han är grunden för att det överhuvudtaget ska kunna bli en utbildning här, något hållbart som kommer överleva! Dessutom får jag äntligen en kollega att stöta och blöta idéer med!!!

Det andra som hänt är att min utbildningsplan äntligen fått godkänt i första instans Quality assurance och Head of Department och att möte nu bokats med nästa instans: Dekanus-kommittéen (Institutionsstyrelsen?). Sedan är som jag förstått det sista anhalt Senaten (Universitetsstyrelsen?).

Vi håller på att få till en riktigt fin reklambroschyr om det kommande programmet och i höst har jag svenska studenter som förhoppningsvis ska planera ett magister-projekt för att samla in normdata för det sub-sahariska språktestet SLAP-R.

Senare i höst ska jag åka till Nairobi för att rösta på ambassaden och då passar jag på att träffa de kommande kliniska handledarna för att knåpa ihop en praktikhandbok!

Plötsligt händer det!! :-)

Byråkrati: civilisationens bräckligaste kostym.

Något av det märkligaste kulturen gett oss är denna bräckliga kostym av civilisation som vi skräddat oss bestående av beslut och instanser och arbetsgrupper och byråkrati och papper och stämplar, rapporter och godkännanden. Jag förstår mig inte på det. Jag säger inte att det är något speciellt för Kenya, jag tänker att det är rätt universellt, detta behov av att formalisera bott den mänskliga kreativiteten. För hur skulle det se ut om folk gick till handling hela tiden? Fullkomligt anarkistiskt.
Men när man just vill ha saker gjort är det mördande kvävande att vänta och hitta rätta vägarna vilket jag snart ägnat ett år åt.
Jag är ju här för att få igång Kenyas första logopedutbildning. Vi ligger fortfarande bra före amerikanerna som skulle startat utbildning i Nairobi men sitter hemma i Staterna och skiter knäck p.g.a terrorister. Här i bergen tar vi det lite lugnare. Och lunkar framåt med vår planering. Jag jobbar primärt med fyra saker:
1. Få ihop en utbildning/utbildningsplan som godkänns av alla: Head of Department, Dean,  Quality Assurance, Vice Chancellor, Senate.
2. Fixa material och utrustning.
3. Se till att vi anställer så vi har personalstyrka.
4. Snickrar ihop ett praktikpaket som kan funka.
När jag i dagarna försiktigt frågade min institutionschef när han trodde det var realistiskt att vi körde igång sa han helcoolt: September...
Så det är det vi jobbar mot. Trots att det tagit fyra månader för dem att inte lyckas anställa en kollega till mig som kommer vara ansvarig för programmet. En disputerad lingvist: det närmaste en inhemsk disputerad logoped vi kommer här. Honom vill vi ha!!!!
Men det finns en lista på anställda och den är full så man kan inte anställa fler ännu. Först måste man stryka utflyttade och pensionerade och andra "spökanställda" som kanske får lön men inte finns, är döda eller nån annanstans, från listan. Utan att råka stryka folk som faktiskt jobbar här; ett delikat problem. Under tiden vill folk försörja din familj och kan inte vänta i evighet.
Men planen är att snart kunna göra reklam för programmet och starta i September. Om vindarna vill och byråkraterna blir killade på rätt mage.
Wish us luck!!! We'll need it.

Examinationsbesvär.

I veckor har jag nu tagit mig igenom kenyanska förstaårsstudenters gruppuppsatser. De är inlämningsuppgiften till kursen i Academic writing som jag varit ansvarig för vid humanistiska fakulteten. Kursen är en bra och nyttig kurs som alla studenter (kenyanska or not) skulle ha mycket nytta av i början av sin universitetsutbildning. Den avhandlar klassisk retorik, skrivprocessen i relation till den vetenskapliga processen, den går igenom alla delar i en uppsats och vad som ska ingå i dem, särskilda fällor man bör undvika, referenshantering, plagiarism och massa annat smått och gott. Kursen är föreläsningstät och intensiv och jag har på välkänt manér föreläst och gett exempel och visat och förklarat, men så här i efterhand när jag ser deras inlämningsuppgifter så inser jag ju att det mesta jag sagt susat långt över deras huvuden. Det finns mycket att säga om det.
Att min kulturkompetens behöver slipas är helt klart.
Att kenyanska studenter är ganska osjälvgående och inte kan hänvisas att läsa vidare om ämnen. Att informationsteknologi fortfarande är lite science fiction här så allt material jag lagt i dropboxen för delning aldrig rörts av studenterna. Att man måste vara oerhört konkret och ge exempel på exempel för att studenterna överhuvudtaget ska förstå att de ska generalisera kunskapen och inte bara göra exakt det jag visade i exemplet, bokstavligen med faktaområdet och allt. Ger jag exempel om fotboll tror de att jag pratar om fotboll, ger jag exempel om afrikanska stammar tror de att det är det det handlar om, när jag i själva verket vill exemplifiera t.ex hur man redovisar en studie i metoddelen, hur man formulerar ett stycke i en uppsats med inledning, argument och övergångar, etc. Och så är det fult att ställa frågor, det är att ifrågasätta lärarens auktoritet och är ett big no no, även om man beordras att gölra så.
Så nästa gång jag gör nåt sånt här ska jag lära dem mer. Och ha inlämningsuppgifter för att kolla av deras kunskap tidigare i kursen så jag hinner adressera alla deras svagheter.
För annars får man uppsatser där det står att studenterna intervjuat 800 bönder för sin studie (när de en vecka innan inlämningsdatum helt klart inte ens läst uppgiftinstruktionen). Man får arbeten där studenterna frågat ett randomiserat gäng människor på gatan följande lätt etiskt problematiska frågor:

 

Eller vad sägs om meningen: "80% of the people die daily in road accidents."
Man får uppsatser med referenslistor som innehåller allt skräp de kunnat hitta i bokhyllan; fantasyböcker, deckare, Bibeln, kokböcker. I metoddiskussionen tar de upp hur de blev slagna av poliser för att de frågade frågor om mutor, av knarkare för att de observerade deras droganvändning, av sportare för att de störde ute på planen och av par på gatan för att de anklagade dem för prostitution. De har blivit jagade av ormar och ödlor i öknen och de har trotsat stormar och dåliga vägförhållanden. Uppsatserna avslutas med brandtal om vad regeringen måste ta itu med, och de individuella peer-review-uppgifterna har studenterna kopierat av varandra i ren plagiarismanda.
En annan fascinerande observation av kulturkompetensnatur är att studenterna väljer samma uppsatsämnen hela tiden. Jag vet inte om jag skulle kunna räkna upp fem ämnen som svenska studenter direkt skulle välja att skriva om om de fick välja vad de ville , men i Kenya finns det ett antal nationella skamfläckar som alla studenter vill skriva om, som alla dagstidningar handlar om och som är de allra vanligaste samtalsämnena mellan människor. Dessa är:
* Korruptionen
* Trafikolycksstatistiken
* HIV/AIDS-epidemin
* Alkoholkonsumtionen
* Miljöproblemen (sophantering och skogsavverkning)
och kanske man ska tillägga som sjätte punkt:
* Det moraliska förfallet i samhället (homosexualitet, prostitution, rockmusik (!) och ogudaktighet.)
Vid det här laget är jag sannerligen dödstrött på att läsa bibelcitatreferenser om sodomi och myter om AIDS-spridning.

Nåväl, så långt inlämningsuppgifterna. Men kursen ska ju slutexamineras också. 400 studenter som salstentade i en öststatsbunker med ventillationsspalt i taket där duvorna flög runt och sket över tentorna. Stora repinslagna buntar av tentor att rätta.

Och så lite kulturinkompetens till på det. Jag som just anammat lite African time-feeling och satt min egen deadline för tentarättningen till mitten av maj då jag far hem till Sverige för lite familjemys blev rejält omskakad av vår Head of Department. Han gav mig fyra dagars respit för att bli klar med rättningen innan våra externa examinatorer kommer.
Hade ju ingen sagt ju. Lite pragmatisk utmaning är det allt att vara här.
Så... fyra dagar för att rätta runt 400 tentor och få allt inregistrerat utan att universitetet har ett vettigt system för att registrera studenters student-ID-nummer så man kan matcha namn och nummer  Nä, jag är ganska bra på det jag gör, men så mycket rättande fixar inte jag på den tiden.
Så till min hjälp tilldelades jag dessa fantastiska rättningsänglar! Postgraduatestudenter som jag undervisat under hösten och våren. Så ett stort tack skall gå till Salim, Hellen, Loice, Susan och Janes (och så Athos som kom en vända på slutet)

Vi kämpade i tre dagar tillsammans, moffade chips och godis, skrattade och tjafsade och på måndag eftermiddag var vi äntligen klara. Och jag for hem för att föra in det sista i rättningsprotokollet. Var helt färdig framåt sex på kvällen.
Det var då jag hittade de 75 orättade tentorna i botten på en av kassarna... :-( Under ett kort ögonblick övervägde jag att lägga mig ner på golvet och gråta och bara sparka mig till sömns i ren förtvivlan. Men sedan tog jag telefonen och ringde hem min vän, han med fashionögonen (och en hjärna som matchar fint!), han som alltid ställer upp och skulle göra vad som helst för mig. Kved ur mig ett litet: HJÄLP?!!! och han kom susande som en hjälteprins på sin vita springare (nåja, rödjordsdammig motorcykeltaxi).
Men låt oss nu vara lite kronologiska...
Minutrarna innan han anländer försvinner elen i bostadsområdet. Ni tror säkert jag överdriver för att få en bra story, men det är faktiskt sant. Hela djävla universum motarbetade mig för att jag inte skulle få klart den där rättningen! Med ett lugn jag inte alls hade fick jag hasa fram stearinljus. Det var en lätt kreverande examinator, med ett skrikande mörkrätt barn runt hälarna som vännen fann när han kom hem.
Men tillsammans rättade vi högarna i stearinljussken.
Och efter en stund tänkte väl elektricitetsandarna att det inte verkade hindra mig från att bli klar så de kunde lika gärna släppa på strömmen. För klar, det blev jag.