Antiklimax

Vad skulle vi säga om det inte blev nåt logopedprogram?
Om två års arbete var fullkomligt förgäves? Alla beslut fattade och allt byråkratiskt snurr för ett komplett antiklimax?
Jag har försökt att bearbeta känslan av misslyckande och ångest och förbereda mig för att acceptera det här. När hemuniversitetet meddelade att de gjorde en behovsanalys visste jag... sådana byråkratiska aktiviteter är aldrig goda nyheter.
Och nu är beslutet fattat. Linköpings universitet vill inte förlänga mitt kontrakt.
Det är klart jag kommer att förhandla, erbjuda alternativlösningar, se om jag kan få Moi att hosta upp ett bättre kontrakt,  etc, etc.
Men just nu är jag så in i märgen trött, har sån hemlängtan och saknar min man och min unge så mycket att det nästan är en lättnad.
Och ett misslyckat logopedprogram är inte allt här i världen. Två års engelskkurs, lite avstress, en trespråkig dotter, safaris, underbara människor och erfarenheter för livet är inte fy skam.
På CV:et lägger vi undervisning i forskningsmetodik och akademiskt skrivande, lingvistik, fonologi och logopedi. Och handledning av doktorander, vilket har varit jättekul.
Och nä, jag HAR inte gett upp. Men gör liksom bokslut för mig själv.
Och allt gjort är bra.

Facebookavtändning

När livet kör ihop sig från alla håll vill man mest stänga av. 
Eftersom en stor del av mitt liv levs på Facebook är det faktiskt görbart. Att bara stänga av. Så jag gjorde det.
...
Vad tyst det blev.
Både skönt tyst från världen som brinner,  åsikter, blötnäsor, detta ständiga tyck och dömande.
Och olidligt tyst utan vännernas ordval, vardagsvärld, humor och verbala kärlek.

Jag är ju ohjälpligt fast i Facebookträsket. En tung djävla Facebookheroinist. Många livsögonblick formuleras som statusuppdateringar i huvudet helt automatiskt. Och jag behöver andras verbalitet rakt in i blodet som värsta pundare.
Så när livet började snurra insåg jag att jag inte orkar en extra Facebookkarusell på det. Det var nog ett klokt beslut. Jag gillar inte att tappa kontrollen. Men avtändningssymptomen är många. Jag klättrar stundvis på väggen.  Jag småfuskar stundvis med nåt slags pissMetadon i form av Twitter där jag mest lurkstalkar kändisar med biceps från de gudomligas värld.
Viss terrorisering i Wordfeudchatten skall också erkännas.
Lajvsamtalen är få, men en pubrunda med favvisprofessorn och samtal om tysk porr, Gudsvägran och afrikansk historia var en skön fix. Mötte en prins också. Från en av alla kenyanska stammar. Lätt alkoholiserad och gynekolog. Bara det; allt en kvinna behöver: en full gynekologprins.
I övrigt hustrumisshandel, ångest och alternativa knarksorter varav TV-serien Supernatural tillhör de mest effektiva drogerna. Lugnar, ger lätt eufori och en lätt erotisk stimulans.
Ja, jag är långt bortom räddning.
Så älskade vänner i knarkkvartar all over; ta det kallt, jag kommer snart tillbaks. Och då djävlar hoppas jag ni har heroinet redo.

Atheists in Kenya - om att vara mungofri.

Härom dagen frågade min tre och ett halvtåriga kenyanskt uppväxta dotter mig en klok fråga:
- Varför sitter Mungo in the sky och kommer inte ner hit till oss?
Mungo är det kiswahiliska ordet för Gud, och jämte upendo som betyder kärlek ett av de vanligaste orden i predikningar man hör över allt här: inte bara i kyrkor, utan i skolor, på gator, i bussar och på arbetsplatser.
I skolan lärs inte religion ut som ämne utan kristna historier ur bibeln lärs in som fakta. Examinationsfrågor kan formuleras som: Vem är familjens överhuvud? Vad gjorde Simon Peters svärmor? Vad skall man göra när någon slår en på kinden?
Och när folk vill lära känna en, från grannar och taxichaufförer till fullkomliga främlingar på gatan är vanligen de tre första frågorna de ställer:
1. Vad heter du? 2. Varifrån kommer du?  3. Vilken kyrka tillhör du?
I ett sånt här land är det lika svårt att komma ut ur garderoben som homosexuell som ateist. Kanske lättare. Om man som homosexuell är troende kan man ju alltid be om syndernas förlåtelse och dessutom så är man ju fortfarande god då man ju ändå tror fortfarande.
Men man kan också lämna Guds sida och gå över till den mörka sidan. Till djävulens sida. Till Illuminati.
I USA har man t.o.m gjort vetenskapliga studier på hur onda och omoraliska man anser ateister vara. På en skala över hur mycket ateister är att lita på kommer ateister sist. Efter våldtäktsmän. Den vetenskapligt sinnade kan exempelvis läsa vidare här. Jag skulle gissa att resultatet skulle bli liknande här i Kenya.
Därför är ateister ofta kvar i garderoberna.
Jag tar inte alltid diskussionen här. Jag har inget behov att alltid göra det och det finns tillfällen då det känns rätt olämpligt och kanske försvårar min arbets- eller livssituation.
Jag har en ganska ironisk relation till min omgivning. Jag behöver inte ta allt på sånt himla allvar. I ett kristet samhälle kan jag le och gapflabba åt absurdheterna omkring mig. Och samtidigt uppskatta det faktum att jag är fri nog att göra det.
Att jag kan skämta om att arbetskamraterna bör be avdelningsbön om att vi inte ska somna under mötet och jag kan skämta om att halalmat väl knappast är halalmat med barbiedockor i. Och jag kan le ett konspiratoriskt leende när mina religiösa vänner skämtar om min gudlöshet och därmed brist på mål och mening.
För i en värld där vi ska kunna leva tillsammans behöver vi kunna leva, skratta och älska tillsammans. Och en vän som inte förstår det är inte en vän.

Men efter ett och ett halvt år av fullkomligt kristendomligt dopdränk av böner och psalmer och predikningar och framför allt skenhelighet kändes det som jag behövde lite annat folk. Skenhelighet har jag oerhört svårt för; folk som predikar godhet och moral, förlåtelse och etik och sen beter sig som arslen mot andra människor: fördömer, slår, är otrogna, stjäl, ljuger, hatar och saknar rudimentär mänsklig acceptans. För någonstans i vårt kollektiva medvetande tänker vi väl ändå att religiositet är kopplat till godhet. Att vissa människor känner behov av att ha en kompass för sin inre moral. (Och att det kanske t.o.m är därför ateism är så läskigt. En människa UTAN moralisk kompass!!!) Men religiositet UTAN godhet då, utan kärlek till nästan  och acceptans av allt det Gud/Mungo/Allah skapat, vad i HELVETE är det för avart av mänskligt varande?? Den skenheligheten har jag oerhört svårt för, och den finns hos många slentrianreligiösa.
Så jag for till Nairobi.
30 mil över dagen för att träffa folk i föreningen AIK, Atheists In Kenya. Ett härligt gäng människor: En dynamisk aningen narcissistisk president, en könsblandad skara med nästan lika många aktiva kvinnor som män, några förlästa Dawkinstillbedjare, en självteraperande exmuslimska, några paranoida garderobsateister, några trollpojkar, engagemang, galenskap och livsval. 

Det var en fascinerande träff! Ett oerhört välorganiserat möte med kort PowerPoint-presentation och lite Youtubeklipp för att starta diskussionen. Temat för dagen var just moral utan religion. Är ateister utan samvete, etik och moral, eller vad formar då denna moral?! Hur avgör man vad som är rätt och fel, hur avgör man när man inte har en bok som berättar för en vad man ska tycka och tänka? Det blev en galet intensiv diskussion. Stundvis fullkomligt allvarlig, stundvis fullkomligt upphetsad. Ibland blåslampeeldad av gruppens trollpojkar. Trollpojkar är unga grabbar som älskar att trolla i diskussioner. Ta en ståndpunkt som är kontroversiell bara för att öva upp sin argumentationsförmåga. Jag har ganska svårt att värja mig från dem, går igång direkt på fyra cylindrar. Som när de argumenterar biologiskt och evolutionsteoretiskt för våldtäkt och ser hur många vackra kenyanskor med långa blodröda naglar som vill slita strupen av dem. Eller hävdar att ur en viss moralfilosofisk ståndpunkt var Hitler en bra karl. Men de slänger givetvis bara ur sig argumentet att "Hitler var god" för att få fyr på brasan.

Min egen syn på frågan är att människor med en moral som de reflekterat över, oavsett om den är bokstyrd eller ej, människor som aktivt tar ställning, ibland kanske t.o.m MOT sin bok eller mot lagar och mot majoritetens val och handlingar kan vara de som gör mest gott. Civilkuragelig blindhet är ingen dygd.
Många intressanta människor deltog i mötet. Som den unge mannen vars familj ber förbön för varje vecka i hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga, Den unga studentskan som fick gå på mötet för sin mor under förutsättningen att hon gick i kyrkan på söndagen, den exmuslimska som berättade om sina upplevelser av islams baksidor och hur hennes barn kidnappades när hon avsade sig sin tro (vilket inte går).
I skarp kontrast till den senare deltagaren innehöll mötet också en session med öppensinnande aktivt religiösa muslimska pojkar från studentföreningen. De muslimska studenterna hade tagit initiativ till en diskussion om Guds existens som ska hållas på ett av universiteten i Nairobi i veckan. Med en pastor, ateistpresidenten och en imam. Det muslimska rådet, katolska kyrkan samt nån kristen federation ville stoppa debatten. :-O Här har vi alltså unga människor som aktivt arbetar för att förstå och acceptera andra människor, närma sig folk som är annorlunda än dem och samarbeta i en värld som brinner och så finns alla dessa gubbar som vill annorlunda?  Helt osannolikt. Men studenterna har beslutat att debatten ska bli av och möttes nu med AIK för att diskutera riktlinjer för hur diskussionen ska bli väl utförd och hålla god ton.
Allt som allt en bra dag och finfina människor. Avslut med pubkväll som givetvis fick en att längta en massa efter alla de fina humanisterna och skeptikerna hemmavid.
Love ya'!!
Och på min dotters inledande fråga varför Mungo inte finns nere hos oss kunde jag bara svara att jag tror att det är för att han inte finns.