Jag skrev inget blogginlägg om Garissa. Kanske för att inte oroa redan oroliga vänner och familjemedlemmar. Kanske för att terrorism är rätt overkligt och svårbeskrivbart.
147 studenter nermejade av terrorister på ett campus i nordöstra Kenya. Terroristerna var unga kenyanska män (en lovande advokat och son till en politiker från regionen), som valt att följa en våldsam islamistisk rörelse och döda landsmän i den heliga Guds namn. Ständigt denna Gud.
Garissa är långt ifrån Eldoret där jag bor, men universitetet är ett av Moi University's avknoppade satelitcampusar och när Garissa campus nu stängs förflyttas 500 studenter och lärare till mitt redan överfyllda campus. Och terrorismen ansikte kommer nära. Idel traumatiserade studenter som ska försöka ta tag i sina studier igen.
Och med dessa följer terrorhot.
Även i Eldoret.
Ingenting som känns verkligt på annat sätt än att polisen är mer närvarande och man hellre väljer att dricka sin juice i en lokal gränd istället för i gallerian där jag vanligen hämtar min post. Men närvarande.
Ni vet min syn på religion. Jag tror inte.
Och det är min klara uppfattning att religiositet är något djupt personligt som inte på något sätt bör reflekteras på samhällsnivå; inte styra politiska beslut, inte pådyvlas människor i hälsokontexter som familjeplanering och HIV-sjukvård, inte indoktrineras ut i våra skolor.
Inte heller på familjenivå är det alltid okay att låta religion styra. En somalisk bekant jag träffat genom den kenyanska ateiströrelsen har misshandlats och utsatts för mordförsök pga att hon försökt lämna sin religion.
Allt emedan mina vänners arbetsplatser har kristna bönedagar och min kenyanska Facebookvägg fylls av bibelverser och böner för sjuka och handikappade.
- Vi glömde be bordsbön före maten! utropar min tre och ett halvtåring. Och på något sätt kan jag tycka att det är en smärre synd än att mörda 147 människor, om än i Guds namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar