I helgen åkte jag i en buss som dödade en man.
Egentligen känns det som om jag skulle vilja skriva: I helgen dödade jag en man. Men det är ju inte helt sant och jag känner inte SÅÅ mycket skuld att det vore helt relevant att uttrycka sig så.
Men hur som helst dog han ju.
På elfte plats bland de vanligaste dödsorsakerna i Kenya kommer trafikolyckor. Och nu har jag varit med om en.
Vi var inte ens utanför Nairobi när bussen plötsligt skakade till, det var massa kraschljud och vi skumpade över nåt som kändes som stenbumlingar, ett vildsvin eller nån stabil grävling. När jag såg ut genom bakrutan såg jag en man. Hans ben satt inte riktigt kvar där ben ska sitta och jag är GANSKA säker på att han var helt död. Bilen bakom oss körde också över honom.
Men vår busschaufför fortsatte bara köra. Vi passagerare höjde rösterna och sa att han måste stanna, att han måste ringa polis eller ambulans. Men han körde bara på. Nån sa att mannen ju redan var död, och kanske ringde nån ambulans? Jag vet inte. Jag var märkligt tom och tanklös. Det tog kanske t.o.m en mil innan jag kände att det drog. Jag såg att vindrutan krackelerat och det var väl då jag insåg att vi faktiskt dödat någon. Att mannen inte bara låg där död redan på vägen.
Sen kom vi fram till en poliskontroll. Poliskontroller finner man regelbundet längs alla stora kenyanska vägar. Trafikpoliserna är kanske den mest korrumperade yrkeskåren i hela Kenya, och det vill inte säga lite. De har halvkassa löner och kompenserar med att ta mutor för alla små trafikförseelser de tänkas kan. Chefer och fotfolk delar om än inte broderligt, så delar. Men vi stannade inte.
Vår förare stampade på gasen och SPEEDADE från polisen. Vi for fram i galen hastighet med gasen i botten och sicksackade som i slalomlopp mellan bilar till höger och vänster om oss. Jag tänkte att om polisen börjar jaga oss nu, då dör vi. Vi skrek att han måste sakta ner. Pole pole! FUCKING POLE POLE!! Tillslut kastade männen i bussen sig mot honom för att få honom att ta det lugnt. Och det gjorde han. Kanske bröt de nåt slags chocktillstånd? Han åkte en bit och stannade vid vägrenen. Jag tror han spydde.
Därefter åkte vi fem timmar i sträck med en trasa inproppad i hålet i vindrutan. Väntandes på att bli arresterade hela vägen. Och jag ringde fortfarande ingen ambulans. Nu i efterhand har jag fått veta att 911 och 112 faktiskt bör funka här i Kenya också. Men jag vet ändå inte om jag hade ringt. Jag skäms ögonen ur mig över den bristen på civilkurage.
Och jag hoppas verkligen att mannen dog direkt och att det inte var min brist på civilkurage som dödade honom.
Egentligen känns det som om jag skulle vilja skriva: I helgen dödade jag en man. Men det är ju inte helt sant och jag känner inte SÅÅ mycket skuld att det vore helt relevant att uttrycka sig så.
Men hur som helst dog han ju.
På elfte plats bland de vanligaste dödsorsakerna i Kenya kommer trafikolyckor. Och nu har jag varit med om en.
Vi var inte ens utanför Nairobi när bussen plötsligt skakade till, det var massa kraschljud och vi skumpade över nåt som kändes som stenbumlingar, ett vildsvin eller nån stabil grävling. När jag såg ut genom bakrutan såg jag en man. Hans ben satt inte riktigt kvar där ben ska sitta och jag är GANSKA säker på att han var helt död. Bilen bakom oss körde också över honom.
Men vår busschaufför fortsatte bara köra. Vi passagerare höjde rösterna och sa att han måste stanna, att han måste ringa polis eller ambulans. Men han körde bara på. Nån sa att mannen ju redan var död, och kanske ringde nån ambulans? Jag vet inte. Jag var märkligt tom och tanklös. Det tog kanske t.o.m en mil innan jag kände att det drog. Jag såg att vindrutan krackelerat och det var väl då jag insåg att vi faktiskt dödat någon. Att mannen inte bara låg där död redan på vägen.
Sen kom vi fram till en poliskontroll. Poliskontroller finner man regelbundet längs alla stora kenyanska vägar. Trafikpoliserna är kanske den mest korrumperade yrkeskåren i hela Kenya, och det vill inte säga lite. De har halvkassa löner och kompenserar med att ta mutor för alla små trafikförseelser de tänkas kan. Chefer och fotfolk delar om än inte broderligt, så delar. Men vi stannade inte.
Vår förare stampade på gasen och SPEEDADE från polisen. Vi for fram i galen hastighet med gasen i botten och sicksackade som i slalomlopp mellan bilar till höger och vänster om oss. Jag tänkte att om polisen börjar jaga oss nu, då dör vi. Vi skrek att han måste sakta ner. Pole pole! FUCKING POLE POLE!! Tillslut kastade männen i bussen sig mot honom för att få honom att ta det lugnt. Och det gjorde han. Kanske bröt de nåt slags chocktillstånd? Han åkte en bit och stannade vid vägrenen. Jag tror han spydde.
Därefter åkte vi fem timmar i sträck med en trasa inproppad i hålet i vindrutan. Väntandes på att bli arresterade hela vägen. Och jag ringde fortfarande ingen ambulans. Nu i efterhand har jag fått veta att 911 och 112 faktiskt bör funka här i Kenya också. Men jag vet ändå inte om jag hade ringt. Jag skäms ögonen ur mig över den bristen på civilkurage.
Och jag hoppas verkligen att mannen dog direkt och att det inte var min brist på civilkurage som dödade honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar