Men vad gör du egentligen där?

Man kan ju undra vad jag gör här. Jag är ju faktiskt här på jobbkontrakt för tredje året och skriver ändå mest om kulturskillnader?
Jag är ju faktiskt här för att starta ett logopedprogram. Och det, god vänner, har jag faktiskt gjort!!
Förra veckan tog första terminen slut och studenternas två veckor långa mardrömsexaminationsperiod var över.
Studenterna har läst anatomi, allmänlingvistik, medicinska diagnoser, barns utveckling, afasi, språkstörningar, läs- och skrivsvårigheter och flerspråkighet under terminen som gått.
Nu följer programmets andra termin with a little help from my friends: Anita McAllister, från Karolinska Institutet, har inlett terminen med att hålla i röstkurs, vi ska ha en klinisk praktikkursvecka med logopederna i Nairobi och sen kommer Katja Laakso och Tove Lagerberg från Göteborgs universitet och håller i dysartrikurs och stamningskurs respektive. Det blir en lysande termin med en teckenkunnig från specpedagogprogrammet som håller i teckenmomentet och jag som tagit mig vatten över huvudet och bland annat håller i sväljningkurs. Dessutom en del förberedande masteruppsatskurser och annat smått och gott.
Vi behöver mycket material översatt och testat på kiswahili så är det nån som har förslag på logopediskt freeware-material som behöver översättas: hör av er så försöker vi knö in det i en logopeduppsats nästkommande termin.
Engelskspråkig logopedilitteratur och vuxeninriktat testmaterialet står också på vår önskelista.
Men hursomhelst är vi up and running och till hösten tar vi in vår andra logopedkull!!!

Rebellerna

Det tar inte så lång tid att få koll på dem, rebellerna.
Det är som om jag har en särskild näsa som detekterar deras utanförskap, deras längtan utanför normen och deras förkärlek till det annorlunda.
Kanske är de inte kapabla till annat, liksom jag.
En gång för länge sedan när en av mina vänner fick diagnosen MS suckade min mormor och sa:
- Kan du inte ha NÅGRA normala vänner?
Som om jag fem år tidigare hade kunnat lukta mig till att detta skulle hända. Och kanske väljer jag visst de som står ut. Om än inte i det fallet.
Men jag rör mig förvisso inte bland de mest alienerade outcasten på samhällets bottenskikt. Missförstå mig rätt: jag har blivit jagad med förskärare i knarkarkvartar och suttit och hållit vänner och pojkvänner i handen på psykakuten. Mina vänner har diagnoser och erfarenheter som jag aldrig avundas dem, men de tillhör till största delen en tämligen kreativ och intellektuell rebellscen som jag varit en del av större delen av mitt liv.
Och jag älskar dem. Jag älskar er. Igenom vår ångest och våra galenskaper älskar jag er.
Och de finns ju här också.
* Kulturmänniskorna som vågar välja teater, konst, poesi och musik i en värld där man "ska bli nåt", tjäna pengar och bete sig.
* Männen med långt hår i ett land där hårsalongerna har näst intill regeringskommenderade postrar med 50 olika sätt att raka håret på så man ser ordentlig, välvårdad och gudfruktig ut.
* Ateisterna som inte tillhör de där 97 procenten som anser sig religiösa i det här landet. De som vågar välja en annan väg, tänka själva och inte leds av ett behov att ta enkla vägar när livet är motigt.
* HBTQ-människorna som vågar vara sig själva med risk för liv och frihet men ändå känner att de måste vara sanna mot sig själva. Trots, eller kanske för att de syns och märks och finns och älskar.

Folk finns av alla de slag. Och jag hittar bra folk.
Men klart recepten inte alltid stämmer. Då och då finner man långhåriga, ateistiska musikerbögar som är idioter. Och alldeles underbara helt straighta, välklippta religiösa administratörer.
Sånt är livet. Och det är ju rätt fint. :-)

Långhårig ateistisk musiker. Jag frågade inte om sexuell läggning ;-)