Afrikansk hissning, Del 2. Komik

I vårt andra avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 2. Komik.
Det här kom faktiskt lite som en överraskning för mig alldeles nyligen då jag köpte biljetter till en kenyansk "Comedy night". Utanför huvudstaden Nairobi är det rätt ont om kulturella nöjen som teater, stand up och konserter, så jag hade inte direkt berett mig på något högprofessionellt. Fann mig dock hjärtligt överbevisad efter en glittrande komikshow med proffsiga DJ's, dansbattles, rap-artister, fashion show och riktigt, riktigt bra stand up-komik. Det var bra ljud, snyggt ljus och artister som var riktigt bra på att provocera och improvocera.
Tyvärr för en hopplös mzungu som du och jag så är det allra mesta av showerna på swahili (och aldrig har jag väl önskat starkare att jag kunde lära mig det språket!!) så därför tänkte jag inte presentera några kenyanska artister för er idag.

Istället vill jag hänvisa er till Ikenna Azuike, en brittisk-nigeriansk komiker. Han är en före detta advokat som istället satsar på stand up, satir och information om afrikanska nyheter. Han är riktigt vass och kul!
Hans show What's Up Africa presenteras av Radio Netherlands Worldwide
och kan ses här:

Om ni inte riktigt hänger med är det på sin plats att läsa på lite mer

av de senaste afrikanska nyheterna!!

Afrikansk hissning, Del 1. Media

I vårt första avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 1. Media.
Kenyanska tidningar är helt fantastiska!!
Trots hot om censur från parlamentshåll håller dagstidningarna en enormt hög klass med bra reportage, proffsiga artiklar och riktigt lysande skribenter. Tidningarna luktar inte Reuter utan har riktiga journalister som skriver med ord som både provocerar och får en att le saligt med hela ens språkälskande själ.
Här får ni världsnyheter utan att nödvändigtvis få allt västvinklat och sållat för att passa den nyhetssmak som journalister eller mediahus i västvärlden tycks tro vi vill ha. Och ändå inte inskränkt Kenyabaserat utan med en vid blick över världen.
Jag rekommenderar:

• The Daily Nation
• The Standard
• Kenya Star

Men vill ni botanisera finns här en lista på online-tillgängliga kenyanska tidningar.

En kalejdoskopisk världsbild!

Det är en tankfullare kvinna ni läser här.
Jag tänker mycket på vad jag säger och hur, på vad jag gör och hur det kan uppfattas.
Ni som känner mig vet att det inte direkt är mitt normala tillstånd. Jag är en spontan människa som ofta inte tänker efter så mycket när jag uttalar mig utan kör på magkänsla och ryggradsinstinkter.
Jag säger inte att det är fel. Jag är urtrött på slätstrukna människor utan åsikter eller vilja, jag önskar inte att eftertänksamhet leder till självcensur. Jag åser det politiska klimatet i Sverige med fasa, där politiskt aktiva människor som uttalar sig med emfas alltför starkt står ut ur mellanmjölksamhällets pannacotta-mjäkiga smaker och färger.

Men att vara en främling i främmande land är lite annorlunda. Plötsligt får jag representera grupper jag aldrig förut känt att jag representerat: "Västerlänningar", "De rika", och en hel massa andra etiketter som jag inte alls vet hur jag ska kunna fylla med något resonabelt och som jag inte på något vis känner mig bekväm med att representera. 

Och jag inser att vissa saker jag säger får andra tolkningar än de skulle haft hemmavid, i andra situationer eller i andra kontexter. Och det gör mig erhört sorgsen och skamsen. Och ibland irriterad och t.o.m förbannad.
Plötsligt blir det oklart vilka delmängder som mina kommentarer referrerar till. Om jag uttalar mig om en dum kenyan hamnar inte alltid min kommentar i delmängden "Mänsklighetens lågvattenmärken; idioterna" utan i delmängden "Dumma kenyaner, afrikaner och negrer". När jag svär över kenyansk byråkrati är det inget som faller under delmängden "Paragrafryttare och andra byråkratiska djävulsväsen" utan i kategorin "Lata östafrikaner som inte levererar på ett västerländskt effektivt och resursbesparande vis".

Och efter att ha varit här i Kenya i snart ett år inser jag att det kanske inte är just de enskilda uttalandena som faller inom fel kategori, utan den övergripande bilden som jag måste vara försiktig med att måla upp. Jag hade en lång och gripande diskussion med en kenyansk vän om den saken. Hur trött han är på att läsa bilden av "Afrika" i västerländsk media. Om fattiga, illiterata människor som inte vet nåt om sin omvärld. Inskränkta, bibeltroende vindflöjar lämnade här i den afrikanske vildmarken av missionärer. För visst finns den kategorin och kanske är de människorna t.o.m många. Men det finns ju motbilder! Det finns moderna städer och moderna människor. Nyfikna, radikala, utbildade och glada människor. Kreativa och bra initiativ, företag och företeelser. Här görs bra musik och bra komik, här byggs och levs och älskas.
Och jag hoppas jag kan bli bättre på att presentera de motbilderna för er och inte bara förfasas över kulturella olikheter och tillkortakommanden.

Det må vara så att jag har en hel bunt med fördomar som jag inte är riktigt medveten om. Men jag hoppas att de fördomarna inte tillhör de mest traditionella fördomarna och jag hoppas att jag kan göra mig av med de fördomarna om jag vill eller behöver. Och jag hoppas VERKLIGEN att mina fördomar inte går ut över människor i underläge, för det har ALDRIG och kommer aldrig att vara min önskan.

Med hopp om att vi alla ska få en mer differentierad och kalejdoskopisk världsbild. Världen mina vänner är inte enkel.
Men här och där är den vacker och fascinerande.
 

Stora logopediska baby steps!

I dagarna fick jag veta att man haft planer på en logopedutbildning i Kenya i över 20 år.
I det perspektivet känns plötsligt mitt arbete här som oerhört framskridande.
Och de senaste dagarna har faktiskt en hel del hänt.
Vi har äntligen anställt den kliniska lingvisten som ska ta över ansvaret för utbildningen när jag lämnar Kenya (någon gång framöver). Hans kompetensområde är vuxna patienter och framför allt afasi. Han är grunden för att det överhuvudtaget ska kunna bli en utbildning här, något hållbart som kommer överleva! Dessutom får jag äntligen en kollega att stöta och blöta idéer med!!!

Det andra som hänt är att min utbildningsplan äntligen fått godkänt i första instans Quality assurance och Head of Department och att möte nu bokats med nästa instans: Dekanus-kommittéen (Institutionsstyrelsen?). Sedan är som jag förstått det sista anhalt Senaten (Universitetsstyrelsen?).

Vi håller på att få till en riktigt fin reklambroschyr om det kommande programmet och i höst har jag svenska studenter som förhoppningsvis ska planera ett magister-projekt för att samla in normdata för det sub-sahariska språktestet SLAP-R.

Senare i höst ska jag åka till Nairobi för att rösta på ambassaden och då passar jag på att träffa de kommande kliniska handledarna för att knåpa ihop en praktikhandbok!

Plötsligt händer det!! :-)

GISHWHES - Sanity is for chickens!!

Jag väntar. Jag är trött på att vänta. All denna väntan. Det är MÖRDANDE tråkigt att vänta på beslut om det här DJÄVLA utbildningsprogrammet.
Så förra veckan gjorde jag annat. Tog en veckas semester.
Och tiden har ägnats åt GISHWHES - The Greatest International Scavenger Hunt The World Has Ever Seen.
En "scavenger hunt" är vad som ibland kallas skattjakt eller "Burträskbingo". Det består av en lista med uppdrag man ska utföra. I den här versionen är det galna foto- och video-uppdrag. Under en vecka deltar människor från hela världen i en vansinnig tävling där man i team om 15 personer skall utföra de här uppdragen från en lista som detta år bestod av 197 galna uppgifter.
En del uppgifter är rätt USA-baserade med företeelser bland annat från amerikanska TV-serier, andra uppgifter är oerhört faschinerande, sociala och kreativa.
Typiska uppdrag kunde se ut så här:
1. Have an elderly person teach you an "old-school" skill now considered obsolete.
2. A family of at least four enjoying a formal dinner. All of the place settings, serving utensils, dishes - basically every non-food item above the tablecloth - must be made from Legos.
3. Which is faster: a baby learning to crawl or a turtle? Let's see a race

Av 197 uppdrag slutförde och submittade vi c:a 116 bidrag i tävlingen. Flera av de uppdrag vi lämnade var tröstlösa grejer som att få någon att besöka en viss restaurang en viss tid i en viss stad någonstans i världen och bli fotad med en människa klädd på ett visst sätt där.
116 färdiga items var rätt imponerande med tanke på att vi alla var nybörjare och aldrig förut deltagit i tävlingen. Och också med tanke på att av 15 tillåtna medlemmar hade vi bara 12 aktiva som deltog i galenskaperna.
Av dessa var jag den absolut galnaste och lyckades (med vänskapskrets) producera 41 bidrag!!
Jag har haft SJUKT kul under veckan!! Jag har besökt en fattig liten by, fotat två gamlingar med chilisås och fått filmat när jag får lektioner i att baka chapati. Jag har besökt ett barnhem som kakmonstret, jag har gett min favoritfilt till en hemlös kvinna. Jag har utan framgång väntat på ett brassband på ett café, jag har pysslat och byggt och regisserat filmer. Jag har utsatt mina vänner och familj för glass-stilleben, fiskdräkter, snortavlor, enhörningsrumpmålning o.s.v. Jag har bett vänner om hjälp att utföra uppdrag som sköldpadda versus bäbis-race, gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen iklädd snorkeldräkt, få en skrotbil att breakdansa på taket, etc. Och den värsta skadan jag fått av äventyret är ett popcornbrännmärke på ögonlocket.

Denna veckan har varit fantastisk. Jag har glömt äta och sova, jag har förstått vilka av mina vänner och bekanta som är härligt mycket galnare än jag trodde och jag har lärt mig massor. Jag har lärt känna fantastiska tjejer i ett team som varit lagom dyfunktionellt. Till nästa år har jag lärt mig att bättre organisation skulle underlätta ordentligt. Säger jag på ett moget sätt. Egentligen skulle jag nog vilja skrika ut lite frustration och vara en minihitler som ser till att folk fyller i ett dokument och lämnar ifrån sig uppdrag de inte utfört, i tid. Det är väl det som stört mig mest att det bland uppdragen vi lämnade efter oss finns åtminstone ett tiotal enkla grejer som jag lätt hade kunnat utföra om folk bara hade lämnat ifrån sig uppdraget i tid för någon annan att utföra
Men alltsom allt är livet ett galet företag och det är bara att go with the flow.
Eller som vårt teams motto löd: Mens sana pullis est! Sanity is for chickens!!!

And here you can find some of my personal favourites: The fish. The chapati baking session. Eloko - the African myth.

Aga i Kenyaland.

Så lilltjejen kom hem för några veckor sen och slogs med en pinne. Jag frågade vad hon höll på med och hon upprepade mantrat "Dåligt uppförande" (Bad manners!). Jag frågade ut henne om saken och det visade sig att hon fått stryk (I was caned!) av Teacher Rose i skolan. Jag blev HELTOKIG.
På Rädda Barnens världskarta över länder som förbjudit barnaga (se nedan) finns Kenya med som en rätt ensam sorglig ö i Östafrika. Men som de flesta lagar i det här landet verkar den mest ses som en rekommendation och nåt som man kan ta till om "något går till överdrift". Så barn slås varje dag. Hemma och i skolan. På sjukhuset finns ett särskilt rum för barnmisshandelsfall (SIC!)
Jag har diskuterat saken animerat med folk mer än en gång. Det gör mig oerhört upprörd när folk slår barn. Och faktum är ju att det inte har någon annan effekt än att man gör ungar rädda. Eftersom standardscenariot är att de vuxna aldrig förklarar vad barnen gjort fel, varför det är fel och vad de bör göra istället så gör barnen om samma saker igen och igen.
Och barnen är inte lydigare här. Möjligen lite mer ögontjänare.
Nåväl, lilldotra visste dock mycket väl vad hon gjort fel: -Sit down!! skrek hon och slog mig med käppen.
Vi talar om en tvååring som fyller tre i september. Som med glädje sjunger sitt ABC, kämpar med färger och siffror, intensivt sjunger sina Jesushymner och vickar läraktigt på höfterna när hon hör dansvänlig musik. En tvååring som med gott språköra parallell-lär sig svenska, kiswahili och engelska och talar de tre språken hyggligt flytande.

Hon är ett år yngre än klasskamraterna men klarar sig fint. Fast spring i benen och myror i småbyxorna är det. Och hon är så liten och ömtålig, som alla barn är och bör respekteras för.

Men Teacher Rose är också lilldotras favvislärare och kompetenta lärare växer inte på träd så jag ville inte ställa till nåt i ett land där arbetsrätten minst sagt är utvecklingsbar.
Medelvägen blev att berätta för vännen som jobbar som administratör på skolan. Han kontaktade fröken Rose och berättade om min upprördhet och att hon inte fick slå mitt barn.
Problem solved..

Igår kontaktades vännen av en av skolans mellanchefer. Ryktet sa att vännen rekommenderat "en vit kvinna" (skolans enda vita förälder, och hans hyresvärd) att inte rapportera övergreppet och detta sågs inte med blida ögon. Särskilt inte som mellanchefens egna dotter nu fått stryk av samma lärare...
Idag har jag haft ett eget snack med Teacher Rose. Det var ett bra samtal. Jag hoppas att det gör skillnad. Rapportera saker till mellanchefer har aldrig gjort någon lycklig.
Men det har inte heller stryk.
...

Det är dyrt att vara fattig.

Visst är det fascinerande det här att vi vet vår egen valutas värde, vi vet att en ost gärna får kosta 69.90 kr/ kilot och när bensinen når 14 kr/litern är det outhärdligt. Andra länders valuta är mer luddig i sitt värde. Euron gångrar vi med 10 och dollarn har vi halvkoll på. Den gick över 10-kronorstrecket när vi var i USA, men nu är den 7 eller 8 typ. Pundet var 14 nån gång, men nu? Men dess värde är hela tiden relaterad till vår hemmavaluta och till priser vi är vana vid.
Efter en tid i ett annat land lär vi oss dock priserna på sånt vi betalar ofta. Jag vet att jag blir skinnad och jag blir sur när jag tvingas betala 100 kenyanska schillings för motorcykeltaxin in till stan. Det är 7,50 svenska kronor. 3,75 är det riktiga, svarta, icke mzungupriset. Vill jag åka billigare och roa lilldotra tar jag en tuktuk (trehjuligt puttrigt, illaluktande fordon) tillsammans med tre andra. Det kostar 20KSh (1,50kr) till stan och 30KSh (2,25kr) hem från stan. Bensinen betalar folk 117KSh/liter (drygt 9kr) för. 

Priserna i Kenya är märkliga och lönespridningen extrem.
Min kenyanska lön som disputerad är 150.000 KSh (10750kr) i månaden. Men en lågstadielärare tjänar bara 20.000 KSh (1500kr), får du ansvarsposition på ditt jobb kanske din lön ligger runt 50.000 KSh (3750kr)
Jag betalar 35.000 KSh (2700kr) i hyra och hutlösa 20.000 KSh (1500kr) i kvartalet för elen.

Jag betalar min hemhjälp 8000 KSh (600kr) i månadslön vilket hon är jättenöjd med. Det är över rekommendationerna. Hon får nämligen, förutom lönen, gratis boende och mat samt sina barns skolgång betald. Jag är en trevlig resonabel arbetsgivare, jag kommer alltid att vara hennes vän, jag är vit och kommer att ha pimpat hennes CV för åratal framöver.

Grannens husvakt/trädgårdsmästare bor i ett skjul med en höna utanför grannens fina hus. Han får 4000KSh (300kr) i månaden. De pengarna går till majsmjöl och sprit. Sprit inhandlas för 100KSh för små 30cl-flaskor om man inte vill spela rysk roulette och köpa hembränt. Och så går lite av hans lön till att köpa sig Internettid då och då på ett Internetcafé i stan. Kanske har han råd att skicka hem några Shilling till familjen? En tur och returbiljett till hans hemby 20 mil bort där hans fru och fyra barn bor går på 1200KSh (93kr), så hemfärd blir det sällan tal om.

Min kenyanska vän arbetar som administratör på en privatskola. Hans månadslön är 15.000KSh (1125kr). Jag tar 5000KSh (350kr) av dem i hyra för det lilla huset med ett rum, kokvrå, hål i golvet-toa och kallvattendusch han hyr på min gård. Fast då bjuder jag på maten fem dagar i veckan och betalar hans Högskolekvällskurs på 65.000KSh (4875kr). Hans ex sålde de flesta av hans ägodelar för att köpa sprit så jag har möblerat huset åt honom också. De flesta modekläder han äger köper han second hand eller blinkar lite vackert åt västerländska män för att få....

Är man politiker i Senaten har man det däremot bättre ställt. 740.000KSh (60000kr!!) betalar de sig själva i månadslön!! Och man kan alltid köpa sig en splitter ny bil för 500.000KSh (37500kr). Eller varför inte ett av de där skinnmöblemangen man lockar med för endast 160.000KSh (12000kr) på stora reklamskyltar i stan???!!

Det går att leva billigt i Kenya också. I den lilla skjulbutiken kostar en 33:a Cola 35 KSh (2,75kr). För lika mycket får jag en samosa som duger bra som lunch  Jag tar två om jag är hungrig. Eller kanske en rostad majskolv för 30KSh (2,25kr). För 10KSh (75 öre) får jag en slice ananas till efterrätt.
Men får jag västerländska cravings betalar jag utan att knussla 55 spänn (700 Ksh) för en pizza och 200 KSh (15kr) för milkshake på favviscaféet.
McDonaldsindexet, där man genom att kolla priset på ett Big Mac Meal i ett land kan få en fingervisning om prisläget i ett land, är inte applicerbart här. McDonalds finns mig veterligen endast i tre afrikanska stater. Ingen av dem ligger i Östafrika...

Vill man laga mat hemma istället är basfödan majsgröt. Majsmjöl köper man för 53KSh/kg (4kr). Till det kompletterar man med en literpåse sukuma wiki för 20KSh (1,50kr); grönkålen vars namn bokstavligen betyder att "dra ut på veckan".
Opasöriserad mjölk såld i plastpåse kostar 60KSh/liter (4,50kr).
Vill man piffa upp middagen handlar man köttfärs hos slaktaren för 350KSh/kg (26kr) Då får man ben och brosk på köpet så jag föredrar supermarketvarianten för 500KSh (37,50kr). Alternativet är segt getkött eller en kyckling för 600KSh/kg (45kr).

Vill man lyxa till det kostar en entimmes massage 1000KSh (75kr) och ett månadskort på Röda korsets lyxhotell 10.000KSh (750kr). Några timmars hårflätning går på 2000KSh (150kr). En drink på clubben kostar dig 200KSh (14kr), en öl något mindre. Men då får du alkoholbaserad lycka för varje Shilling!!
Livselexir kan köpas i form av 1,5 GB datatrafik-skraplotter som kostar 1000KSh (75kr).

Nu är ju livet inte enbart nöje. Vill man ge sina barn en bra start i livet kan privatskola vara en god investering. Den investeringen kostar 60.000KSh/år (4500kr). Det finns både offentliga skolor och sjukhus men de är kanske inte helt att rekommendera. Blir ens barn sjuk går tre dagars privatsjukhusinläggning med läkaravgift och medicin lös på 35.000KSh (2700kr).
Går ens barn vidare till universitet, vilket förvisso kan vara bra för deras löneutveckling, bör man lagt undan 150.000KSh (11250kr) till årsavgiften.

När jag handlar i det här landet svider det sådär lagom i plånboken som det gör i medelklassplånböcker. Men den fattige kenyanen går inte ens in i de butiker jag handlar. För alltsom allt är Kenya, liksom alla länder, ett land som det är dyrt att vara fattig i.

* De svenska värdena är snabbuppskattningar baserade på 100KSh = 7,50kr. Med reservation för räknefel.