Att döda en man

I helgen åkte jag i en buss som dödade en man.
Egentligen känns det som om jag skulle vilja skriva: I helgen dödade jag en man. Men det är ju inte helt sant och jag känner inte SÅÅ mycket skuld att det vore helt relevant att uttrycka sig så.
Men hur som helst dog han ju.
På elfte plats bland de vanligaste dödsorsakerna i Kenya kommer trafikolyckor. Och nu har jag varit med om en.
Vi var inte ens utanför Nairobi när bussen plötsligt skakade till, det var massa kraschljud och vi skumpade över nåt som kändes som stenbumlingar, ett vildsvin eller nån stabil grävling. När jag såg ut genom bakrutan såg jag en man. Hans ben satt inte riktigt kvar där ben ska sitta och jag är GANSKA säker på att han var helt död. Bilen bakom oss körde också över honom.
Men vår busschaufför fortsatte bara köra. Vi passagerare höjde rösterna och sa att han måste stanna, att han måste ringa polis eller ambulans. Men han körde bara på. Nån sa att mannen ju redan var död, och kanske ringde nån ambulans? Jag vet inte. Jag var märkligt tom och tanklös. Det tog kanske t.o.m en mil innan jag kände att det drog. Jag såg att vindrutan krackelerat och det var väl då jag insåg att vi faktiskt dödat någon. Att mannen inte bara låg där död redan på vägen.
Sen kom vi fram till en poliskontroll. Poliskontroller finner man regelbundet längs alla stora kenyanska vägar. Trafikpoliserna är kanske den mest korrumperade yrkeskåren i hela Kenya, och det vill inte säga lite. De har halvkassa löner och kompenserar med att ta mutor för alla små trafikförseelser de tänkas kan. Chefer och fotfolk delar om än inte broderligt, så delar. Men vi stannade inte.
Vår förare stampade på gasen och SPEEDADE från polisen. Vi for fram i galen hastighet med gasen i botten och sicksackade som i slalomlopp mellan bilar till höger och vänster om oss. Jag tänkte att om polisen börjar jaga oss nu, då dör vi. Vi skrek att han måste sakta ner. Pole pole!  FUCKING POLE POLE!! Tillslut kastade männen i bussen sig mot honom för att få honom att ta det lugnt. Och det gjorde han. Kanske bröt de nåt slags chocktillstånd? Han åkte en bit och stannade vid vägrenen. Jag tror han spydde.
Därefter åkte vi fem timmar i sträck med en trasa inproppad i hålet i vindrutan. Väntandes på att bli arresterade hela vägen. Och jag ringde fortfarande ingen ambulans. Nu i efterhand har jag fått veta att 911 och 112 faktiskt bör funka här i Kenya också. Men jag vet ändå inte om jag hade ringt. Jag skäms ögonen ur mig över den bristen på civilkurage.
Och jag hoppas verkligen att mannen dog direkt och att det inte var min brist på civilkurage som dödade honom.

I stormens öga - om krig i andrummets tidevarv

Kenya är ett stabilt afrikanskt land.
Jag vet inte om jag helt skulle klassa det som en demokrati. Presidenten är son till landets första president och politisk och ekonomisk makt runs in the family så att säga, men det gör det ju å andra sidan i länder som USA också. Presidentfamiljen äger en massa land som de tillförskansande sig de där första frihetsåren av kaos efter att man slängt ut kolonialisterna. Då och då "skänker de en donation" land till de vars rättmätiga land det egentligen redan är. Presidentfamiljen är inte den enda maktkoncentrationen i landet, de flesta i maktposition har en familjehistoria av att befinna sig där de är.
Vi har demokratiska val. Visst händer det att de som supportar fel sida i valet stängs in i en kyrka, hotas med machete och bränns upp, men det hör faktiskt ändå till ovanligheten.
Men Afrika som kontinent är ingen lugn filbunke. Och Kenya är beläget nära eller mycket nära flera stora krutdurkar:

• Kongo, ett land där det krig gått av stapeln som sedan andra världskriget skördat flest dödsoffer (uppemot 5,4 miljoner människor). Om det kan man exempelvis läsa i Magda Gad's hemska artikel här.  
• Rwanda, ett land som fortfarande försöker hantera de brott mot mänskligheten som skedde här för över tjugo år sedan (bl.a beskrivet av Jonathan Torgovnik där han intervjuat och fotograferat några av de 20.000 barn som föddes till följd av de massvåldtäkter som var en del av krigsföringen).  
• Sudan och Sydsudan där en kombination av oljefyndigheter, svält och stamkonflikter skapat instabilitet och flyktingströmmar och lett till skapandet av vårt allra nyaste grannland. Något om det kan ni läsa här i en alldeles nyuppdaterad artikel om konflikten.  
• Burundi, ett land där det puttrar av gamla återanvända konflikter. Här har man trots att det är vanligt med ingifte mellan stammar och trots att de flesta faktiskt delar språk och kultur varit en lång historia av etniska konflikter. Al Jazeera försöker reda ut konflikten åt er här. 
• Somalia, ett land som inte på många år varit ett riktigt fungerande samhälle, saknandes vägar och elektricitet i stora delar av landet, med flera muslimska terrororganisationer aktiva och med en galopperande korruption och miljoner invånare på flykt. Om försöken att nå livsro och arbetsro i området kan ni läsa om här.

Närheten till dessa konflikter märks inte alls dagligen. De smyger sig på då och då. Som de okoncentrerade burundiska studenterna som inte hört ifrån sina familjer på en vecka men ändå försöker vara aktiva vid universitetets seminarier. Som militärkonvojerna genom stan när Nigerias och Somalias president tillsammans med vår egen var här i stan igår för att hedra minnet av de eldoretiska militärer som sprängdes och sköts ihjäl under en tio timmar lång räd mot deras läger i Somalia för två veckor sedan. Som att min prefekt har fått lämna DNA-prov i hopp om att några kvarlevor av hans yngre bror ska kunna identifieras från räden.
Allt emedan det råder andrum i Sverige.

Och förresten, där borta, bakom de vita stängselpålarna ni ser i bakgrunden någonstans i fjärran bakom mitt fina hönspalats, där ligger presidentens State Lodge där världspolitik skrivs just i denna stund.

Semesteråterblick med en suck.

Hur blev det plötsligt dags för februari?!!
Jag har ju knappt fjällat av mig solbrännan eller skakat av mig semesterkänslan!

Den här julen är vår fjärde Afrikajul. Det är onekligen lite konstigt med jul utan mörker, snö eller kyla. Men eftersom jag inte gillar varken det ena eller de andra så är sol, hav och strand rätt okay som substitut betraktat. 

Denna gång tillbringade vi semestern med en trip till Tsavo, nationalparken där två människoätande lejonen härjade för hundra år sedan och mumsade i sig indiska järnvägsarbetare på löpande band. Numera finns här ett särskilt skyddsområde för noshörningar och min make jobbar för att förse parken med fungerande solenergi. Noshörningarna har dock massor av plats att röra sig på, skyddade av buskar i precis deras höjd så den här gången fick vi inte träffa några. Men vi såg ju annat förstås.

Vi bodde på en hyraxklippa med massor av mitt favvisdjur hyraxen (klippdassar) och det är verkligen aldrig fel. Första natten gjorde vi misstaget att ha ljuset på innan vi skulle gå och lägga oss och de insekter, spindlar, skalbaggar och flygfän som samlade sig kring det ljuset studsade mellan väggarna och kröp bland lakanen hela natten så man fick god fobiträning om man nu skulle behövt det. Den romantiska maken uttryckte det hela med sin mest sensuella röst när vi gosade ner oss i sängen om kvällen:
- Om du känner något som kryper längs ditt lår i natt, då är det säkert så.
Till och med Lenny, den urcoola masaai-guiden, hade lite svårt att sova. När det krälar över fötterna vill man gärna vara säker på att det bara är en dyngbagge och inte en orm. För höjdpunkterna under två dagars safari var faktiskt just ormarna.

Vi har inte sett några ormar i det fria tidigare så det var rätt häftigt när vår jeep lyckades väcka en kobra som låg och solade på vägen så han gick upp i full attackställning och vi såg också en grön mamba som fridfullt slingrade sig längs skogsstigen vi gick på. En leopard i diket, flockar av hornfåglar, en rödögonlockig uggla och ett fascinerande landskap av gammal lava som lokalbefolkningen kallade Shetani flow: djävulens flöde tillhörde också upplevelserna. Men sen var det slut på safarin för den här gången.

Därefter tog vi oss till Diani, Kenyas vackraste beach, belägen några mil söder om Mombasa. Här är vattnet turkost och varmt, sanden mjuk och vit och snorklingen häftig. Det här är också en av världens bästa kite-surfingstränder och vindarna är varma och vänliga. Vi hittade ett fantastiskt boende i några trädhus mitt i bushen och firade både vår jul och vårt nyår där. Stället heter Stilts Backpacker och är tokbilligt i ett område med helt sjuka turistpriser.

Här matas bushbabiesarna med bananer varje kväll efter solnedgången och gästerna är ett härligt gäng av människor från hela världen. I baren frivillighetsarbetade Wayne, en otrolig liten man från Kanada. Med piercade bröstvårtor och tatueringar från alla länder han besökt lyckades han få varenda människa på Stilts att känna sig välkomna. Han flirtade charmant men smakfullt med de unga tjejerna, han sjöng karaoke med de som var fulla, han lekte med barnen, han diskuterade med de diskussionsglada och han var banne mig en totalt genuint ursocial människa. Visade sig egentligen vara nån superhightech-programmerare av rang som lyckats tjäna ihop pengar för en livstid redan vid 40 och nu beslutat sig för att pensionera sig och leva livet. Han var sannerligen en fascinerande person.
Snorklingen i Diani är fin och vi såg blåsfiskar och muränor, clownfisk och scalarfiskar, sjöstjärnor, sjögurkor och sjöborrar och massa andra fiskar som vi inte ens vet namnet på. Maken lyckade både bli bränd av solen och brännmaneter samt sätta foten rakt i en sjöborre.

Lilldotra lyckades få sina kakor stulna av den här Sykes' apmamman som hade dökoll på vem som var den svagaste länken i sällskapet. I övrigt levde vi mestadels strandliv: badade, dåsade, byggde sandkreationer och hade det allmänt semestrigt och gott. Maken ställde upp i en kamelridningstävling och kom tvåa efter vår Stiltshjälte Wayne.




 Kanske är det skönaste med att fara till kusten att man slipper den kenyanska maten. Även om turistfällorna duggar tätt kan man finna riktigt simpel och god seafood här och det italienska köket är även i sina blekaste stunder bättre än vad det kenyanska köket kan bjuda på både traditionellt eller i brittiskinspirerad form. Bläckfisk och hummer känns som viktiga delar i en fullständig barnuppfostran kan jag tycka.

Och med de visdomsorden skakar jag av mig dimman av semesterminnen och gör mig redo att ta itu med studenter och examinationsperiod.

Elefantadoption

I Nairobi finns Kenyas största barnhem för föräldralösa elefanter. Det heter David Sheldrick Wildlife Trust och det går att läsa mer om deras verksamhet här. Hit kommer elefantbäbisar som ramlat ner i brunnar, attackerats av hyenor, eller vars mammor skjutits av tjuvjägare eller av människor som skyddat sina majsodlingar från elefanternas framfart. Varje dag mellan 11-12 är man välkommen dit för att se när elefantbäbisarna får sina nappflaskor. Det är en ypperligt bedårande, men samtidigt beklämmande syn att så många elefanter behöver centrets hjälp. För tillfället finns där 35 stycken. 

Hit for vi för att fira stordotras födelsedag. Och här fick hon sin alldeles egna födelsedagspresent: en elefantbäbis! På centret kan man nämligen adoptera en av elefanterna och då få extra information om hur det går för ens egen lilla klumpis. Man väljer elefant utifrån korta beskrivningar av deras öden och stordotras val föll på Roi, en liten tvåårig elefantflicka som hittades sörjande vid sin döda mammas sida efter att denna dödats av ett förgiftat spjut. Filmen från hennes räddning kan ni se på Youtube.

 

 

Hon är en lite skygg elefant som ännu inte litar på människor. Och det har hon ju all anledning till. Men söt och hungrig är hon. Och nu är hon i trygga händer på barnhemmet och den långa processen till ett liv tillbaka i det vilda har börjat. I snitt tar det c:a 8 år innan ungen slutat dricka mjölk och man hittat en hjord som är villig att adoptera elefanten. Om man adopterat en elefant får man också hälsa på när de nattas för kvällen. De små elefanterna täcks med filtar och sover på en madrass i eget rum på barnhemmet. De behöver matas fem gånger per natt och har därför en skötare som sover i deras bås. Det är stabila bås och starka krabater som bor här så en varning för barnhemsbarnens styrka kan vara på sin plats.

Bland bås och varningsskyltar fann vi också en minnesplakett för Karolina Bördin. Hon var djurskötaren som dödades av vargar i Kolmården för några år sedan. Hon hade ett brinnande intresse för djur och ett särskilt hjärta för elefanter.  Hennes magisteruppsats handlade om vad elefanter kan tänka sig att arbeta för; en dusch, extra hö, ett telefonsamtal med elefanter på ett annat zoo? Och här i Kenya har hennes kära uppfört ett bås till en barnhemselefant till hennes ära. 

Så här första advent är det dags att börja tänka på julkonsumtionen. I år finns det många behjärtansvärda julklappar att skänka till sina nära och kära när konsumtionsstressen hetsar på.
Jag kan rekommendera följande:

Bli Världsförälder, köp ett flyktingpaket eller vaccinationer till världens barn i UNICEF's gåvoshop.
https://unicef.se/stod-oss

Eller varför inte skänka en julelefant?
https://www.sheldrickwildlifetrust.org/asp/fostering_christmas.asp

Om vänner och deras fysiska närvaro

I min diktsamling Höstmonsterdräparna (som går att beställa från Books on demand .) finns några dikter som i princip handlar om samma sak. Om vänner som fjärilar. Om det flyktiga i deras rastlösa själar, om att ha dem i hjärtat men inte fysiskt närvarande.
I en global värld rör vi på oss. De rör på sig, jag rör på mig. Och ändå är de alltid här. Och det räcker. I en digital värld är vi alltid hos varandra. Fast man ibland vill klämma till lite extra när man har möjlighet att faktiskt fysiskt ge någon en kram. 

Än en gång rådde mor: - Håll hårt i de få trevliga varelser du möter. Inte kunde jag hålla i deras vingar

Ibland undrar jag varför just jag måste ha vänner som vill göra något med sina liv och försvinner ifrån mig för att förverkliga sig. Och ändå var det just därför jag valde dem.

Snart är det dags igen. Den bitterljuva glädjen när man ser sina vänner växa. Den ohöljda glädjen man känner när det går bra för en vän och den oerhörda sorg man känner när man inser att det innebär att de inte längre kommer att finnas vid ens sida.

Min bästa vän här, mitt kenyanska ljus i mitt självpåtagna exilmörker, ska lämna mig.
I början av veckan fick han beskedet att han fått det fantastiska jobb som flyktingutredare som han sökt. Han ska hjälpa amerikanska staten att intervjua flyktingar på plats för att fylla deras kvot med flyktingar med de behov som motsvarar amerikanska statens måluppfyllelse vad gäller flyktingmottagning. Jobbet innebär resande till i stort sett alla oroshärdar i Afrika och jobb-beskrivningen är minst sagt ashäftig:

Working Conditions
Physical: This position requires bending, squatting, climbing, kneeling, sitting, standing, walking, pushing/pulling, handling objects (manual dexterity), reaching above shoulder level, using fine finger movements and lifting/carrying heavy loads.
Environmental: Incumbents in this position will be exposed to excessive noise, marked changes in temperature and/or humidity, dust and infectious diseases, harsh weather climates, long work hours, bumpy roads, extended travel, excessive sun exposure, and non-ventilated spaces.

Han har ingen högre utbildning och har aldrig rest utanför landet. Han är van att tjäna 1200 SEK före skatt. Han har en chef som säger: ”Om jag betalar dig för att sitta på en stol i åtta timmar och göra ingenting så gör du det!”. Han är den absolut mest kunniga, intelligenta och lojala människa jag mött här. Han har arbetsmoral, självdisciplin och tar saker på allvar. Och han förtjänar det här jobbet så in i helvete. Jag ställer gladeligen upp som hans referens.

Men i Nairobi?? 30 mil härifrån? Flytta ifrån mig??!
Fan också.

Och ändå. Stort djävla FETGRATTIS!!!!

Bygg en by åt hjärtats hjältar Befolka husen med kärlek och vänner på villovägar

Vad franska alla blev...

I Frankrike mejar terrorister ner heavy metalfans på en konsert. Och de skjuter på restauranger. Och de hade biljetter till en fotbollsmatch och kunde ha mördat många många fler. Helt fruktansvärt var det. För det är det: FRUKTANSVÄRT, när folk mördas.
Och vad franska ni blev allihop.
Profilbilder går i tricolorens färger. På pubar och i lägenheter vajar den gamla revolutionens bloddoppade franska flagga högt. I min hemstad Linköping flaggar man t.o.m offentligt på värmeverkets elektroniska reklamtavla och på vattentornet som ståtar på en kulle i staden. .
Ni kanske alla är heavy metal fans, vad vet jag? Det kanske var era nära och kära som dog. Ni kanske kände smekmånadsparet som nästan var i området och hade bokat en lyxrestaurang dagen efter i det område där det sköts. Vad vet jag?
Vad jag vet är att inga flaggor byttes i sympati när 147 studenter sköts ihjäl här på mitt kenyanska systeruniversitet Garissa i våras.
De var studenter. Ni kanske inte har varit studenter så det känns tillräckligt nära er när ni hör om terrorister som löper amok över ett  universitetsområde?
Linköping visade ingen större solidaritet med offren i Garissa. Trots att Linköpings universitet och landstinget i staden faktiskt har samarbete med kenyanska universitet, vilket hade kunnat föra dåden lite närmare.
Heavy metal kanske är liksom mer er grej. Eller vita européer. Inte svarta afrikaner?!

Och kenyanerna får ju faktiskt skylla sig själv som ligger så nära Somalia. Frankrike är ju mer oskyldigt. Och europeiskt.

När i helvete ska vår värld bli verkligt global?
När ska vi inse att vi alla är i den här skiten tillsammans?
När ska alla liv värderas??!

Minns Garissa. Minns varenda ställe där oskyldiga människor dött för att människor glömt att vi alla är människor bland människor.
Här är mitt blogginlägg från i våras om universitetsattacken.
Och ja, det finns fler attacker att minnas. En i Libanon alldeles nyss t. ex.

Och visst var det alldeles fruktansvärt att folk sköts i Paris. Som det alltid är när folk mördas. Folk ska inte skjutas. Vi ska spela musik och baka kakor tillsammans. Våra barn ska leka och våra ungdomar hångla  tillsammans. Vi ska lära varandra att laga mat och simma och spela kort.
Vi ska inte slå, döda, eller bränna ner varandra. 

#NoMoreFuckingPraying #TakeCareOfTheEscapingRefugees #ItsAGlobalWorld #StopWar

Det indiska Kenya

I Kenya finns en indisk minoritetsbefolkning som utgör cirka 2% av den kenyanska befolkningen. De flesta av dem är tredje- och fjärdegenerationens kenyaner.
Indierna har som resande handelsmän handlat med Östafrika sedan över 2000 år tillbaka. Kenyas största hamnstad Mombasa har varit den östra porten in i Afrika i millenier. Frukt och kryddor, metaller, ädelstenar och slavar har köpts och sålt och skeppats i dessa hamnkvarter sedan urminnes tider. Men de indier som idag lever i Kenya härstammar till största delen från slutet av 1800-talet då britterna initierade ett vansinnesprojekt: att bygga den Ugandandiska järnvägen, ofta kallat "The Lunatic Express". 

Det här projektet var i hög grad ett slaveriprojekt, men se slavar sysslade inte den upplysta världen med i det moderna 1890-talet. Istället skeppades tusentals indier till Östafrika för projektet. Bland indierna fanns välutbildade ingenjörer och grovarbetare som tålde arbete i tropiskt klimat. Många av arbetarna kom på "indenture"-kontrakt. Jag vet faktiskt inte vad man kallar det på svenska. I efterdyningarna av slaveriet skapades en typ av "skuldebrev" som anställningsform. De kontrakten kunde ges istället för fängelsestraff, som betalning av skulder, som betalning till familjer med en son eller dotters arbete som "pant"  eller helt enkelt som en desperat stataraktig form av arbetskontrakt. Arbetsvillkoren var givetvis usla för merparten av de indier som kom till Östafrika för att uppfylla britternas galna järnvägskapplöpning gentemot de kolonialierande tyskarna. Vansinnesprojektet var dyrt och löpte genom otillgänglig terräng. 2500 indiska arbetare dog. Totalt ca fyra arbetare per mile järnväg. I malaria, svartfeber, mat- och vätskebrist, uppätna av lejon (SIC! Minst 25 dog p.g.a "De människoätande lejonen i Tsavo". Tsavo är för övrigt numera en nationalpark där min make är med i ett projekt med sensorer för att skydda vilddjuret från tjuvjägare.)
Är man särskilt intresserad av den här spännande tiden och detta vansinnesprojekt kan man läsa en hel del fascinerande berättelser här. 

Många av indierna blev kvar i Kenya och anställdes inom järnvägsverksamheten. Århundraden av handel, stora sociala nätverk och goda kontakter i hemlandet gjorde att många indier klarade sig bra i det nya landet efter järnvägsbyggets slut och idag tillhör stora delar av den indiska befolkningen i hög grad landets medelklass och övre medelklass och de får ekonomin att rulla. C:a 40% av alla företag i landet ägs av indiska kenyaner och det är de som importerar och anställer och håller kommers och arbetsmarknad vid liv. Deras barn är i hög grad välutbildade och den yngsta generationen börjar t.o.m få lite välfärdssjukdomar som fetma och hjärt- kärlsjukdomar.
De är inte särskilt välintegrerade och de bor inte så sällan i områden som får namn som West India. De uppför husen åt de egna och de har särskilda skolor och sjukhus i de städer som är stora nog för detta. De är som främlingar plägar vara inte alltid så väl sedda, men deras välstånd ger väl ändå viss respekt. Blandäktenskap är högst ovanligt och frukterna av tillfälliga föreningar mellan svarta kenyaner och indiska kenyaner är inte helt ovanliga på barnhemmet. Man kommer inte hem till mamma med en blandunge (hur bedårande söta de barnen än må vara!!)
Så varför denna utläggning om kenyanska indier? Jo, ikväll firar vi Diwali, den indiska ljusfestivalen. Min dotter går på en indisk skola och Kenyas allra bästa mat är den som indierna lagar. Indierna är lättpratade och kanske delar de delvis ett slags utanförskap som jag kan känna igen.
Och sen, vad kan vara fel med lite pyroteknik en onsdagskväll i november??!