Livsval

Gör ni rätt val i livet?
Jag har levt i över 40 år och jag vet fortfarande inte hur rätta livsval ser ut.
När jag var 9 flyttade jag. Det var mina föräldrars livsval och jag tror det var ett bra val för dem.
Själv växte jag upp, utanför och udda på ett överjordiskt vackert Österlen som aldrig varit hemma. Växte upp till att göra mina egna val.
16 år gammal hoppade jag av gymnasiet. Kvävd av småstad och inskränkt landsortsmentalitet och den där bedövande Jantelagen sipprandes in i märg och själ. Att det var ett galet livsval att hoppa av gymnasiet som duktig akademiskt lagd tonåring tyckte nog de flesta. Jag tror det fick mig att överleva.
Jag började på socialistisk folkhögskola. Var det ett bra livsval? Ja det var det. Många av de otroliga människor jag mötte då kvarstår i mitt sociala nätverk. Jag blev mig själv och insåg att man kan vara det och att allt och alla inte är normalt och tråkigt. Klart jag mött öar av sånt förut men aldrig har jag i så stor skara mött så många alternativa livsformer som fått mig att känna och leva.
Första pojkvännen. Definitivt ett satans dåligt livsval. I tre år levde jag som medberoende till en blandmissbrukare som hade boarderlineproblem och ångest. Det var inte så smart.
Universitetsstudietid i Göteborg. Trots mitt gymnasieavhopp har jag alltid haft en rak linje i mina studier. Jag har ett snyggt CV. Jag har gjort bra val. Göteborg var en bra stad och kanske mitt första vuxna Hemma. Mina lingvist- och logopedvänner är satans fina människor och jag ångrar inte ett ögonblick att jag var där och då.
Nästa val gjorde jag inte själv. Ett uppsagt rivningskontrakt gjorde mig bostadslös exakt samtidigt som jag tog min universitetsexamen och jag flyttade dit där arbetsuppgifterna lät roligast. Var det ett bra val? Ja, vad fan är bra? Livet har så förbannat många olika spår och medan vissa spår väloljat bär framåt och uppåt bär andra en käpprätt ur spår.
Det var ett djävla kul jobb som fyllde mitt hjärta med en evig passion för alternativ kommunikation. Och hur ska jag kunna ångra ett val som gav mig mötet med min älskade make, kanske det genuint bästa livsval jag nånsin gjort? Men socialt var Sundsvall en öken.
Jobb, kärlek, vänskap, hur ska man veta vad som är viktigast? Det här är nog första gången jag tvekat riktigt. Och önskat att man kunde pausa vissa spår i livet så de inte läcker ångest och flyktkänslor till de fungerande och lyckliga delarna av livet.
Men så funkar det ju inte riktigt.
Sen var vi två som skulle fatta gemensamma beslut. Vi hamnade i Linköping. Jag hade ingen aning om att det var rätt. Jag var ju nykär och det spelade faktiskt inte så stor roll var vi var det, trots allt. Och söderöver var ju närmare vänner i alla fall. Linköping blev mitt andra vuxna Hemma.
Maken är en gränslös, autistisk röra som kastar sig innanför folks livsrum och personal space och ruckar deras komfortzonsgränser. Jag älskar honom och vårt sociala nätverk svällde.
Jag tog livsbeslut grundade i nyfikenhet och inte i frustration och började doktorera. Var det ett bra livsbeslut? Återigen var livsspåren många och ledde åt alla håll. De kollegor jag mötte där!! Så djävla kul vi hade och så djävla underbara ni var och är!! Skärpta, sköna, ironiska, vackra och underbara! Men doktorerandet ? Aldrig har jag känt mig så dum och otillräcklig intellektuellt. Jag har aldrig tvekat på min kompetens som klinisk logoped, jag är en rätt lysande logoped (om än något ostrukturerad). Men som forskare är jag som bäst rätt medioker. Mest stolt är jag över att jag vågade stanna i mitt eget mediokra doktorerande och göra klart, att jag inte blundade och flydde. För att göra klart är ett ganska skönt livsval.
Jag gjorde fler livsval under denna period. Jag valde min älskade på nytt. Det var inte självklart i tider av sårande och sorg och kanske livsvalsångest även i hans liv?
Jag valde rätt, men rätt är inte alltid lätt.
För att vi skulle förbli ett vi valde jag att följa hans livsval att flytta till landet.
Hade jag lovat mig själv där under tonåren att jag alltid skulle välja själv för att jag aldrig mer ville bli uppslukad av någon annan?! Jo. Fast det här var annorlunda: Jag valde familj framför ensamhet. Jag valde oss framför mig. Och oavsett vilka val man gör tillsammans med min man så får man aldrig någonsin tråkigt i alla fall.
Var det ett bra val?
Nä. Vad tror ni? Mitt i skogen med psykopatkristna grannar som jagade våra vänner med gevär och spärrade vår grusväg med jordbruksattiraljer när vi just fått en prematurfödd dotter på 635 gram.
Inte var det rätt när man mötte bonnrasism, vattnet frös och lammen dog. Men det var fint när man myste i en liten smedbyapub mitt ute i klorofyllen och när man mötte allsköns ekologvolontärer från många märkliga håll, när vi tillsammans delade ett hus i tre delar och fick det transporterat hem för att få mer livsrum.
För det var galet och det var kul och för min man var det helt nödvändigt att få den här längtan till landet prövad och ratad i hans eget inre.
Och vi valde barn. Aldrig ett ångrat val. Vi är inga superföräldrar men vem fan är det?
Men med barn sluter man cirkeln från att ens föräldrar gjorde ens livsval till att man nu fattar livsval för någon annan: sina barn. Och det är ju fruktansvärt läskigt!!
Så nya val. Vems val är det numera?
Jag vet inte. Det spelar väl inte så stor roll längre: Vi anpassar oss och lyssnar, vi drömmer och handlar, vi respekterar och älskar, underlättar och ställer till det.
Plötsligt har man en restaurang eller två. Plötsligt bor man i stan, i paradlägenhet. Plötsligt är man tvåbarnsföräldrar.
Plötsligt kommer en märklig tanke om att bo i förort för barnens skull. Men en god klok vän höjde ett mycket högt ögonbryn och sa att då skulle hans världsbild rasa.
Stort tack till den vännen.
Så istället flyttar man till kollektivhus.
Alla de livsvalen var livet. Alla de valen var bra för de gjordes. Och det kanske är det enda sanna och riktiga jag vet om livsval: att de som aktivt görs är de jag ångrar minst.
Men livet fortsätter sina parallella, sina lyckliga och sina trasiga spår. Så när själen kliade och jobbkontexten värkte räckte inte finvännerna som kompensation längre.
Det är fint att ha en spritt språngande galen make i det läget. Som när man säger att man vill till Afrika säger JAVISST.
Och det livsvalet blir lika självklart som många andra.
Var det ett bra val? Ja, så in i helvete. Ett av det bästa val jag gjort.

Och här sitter jag och gråter. Och här sitter jag med panikångest som en elefantfot i bröstet. Och saknar maken, och mamma och vännerna och saknar det fysiska mötet med alla jag känner så in i helvete!!
Men jag älskar mitt jobb här.
Jag älskar att vara här.

Men alla spår känns som de leder rakt mot varandra och i warpspeed: de raka, de krokiga, de lyckliga, de ångestfyllda, mina val, makens val och alla bra eller dåliga val vi fattar för våra barn, för nuet och framtiden.
Och jag känner mig som en stor krasch mitt i.
Och jag vet ju att vad som är bra eller dåliga livsval aldrig någonsin är något man vet före valen gjorts.
Och kanske inte ens då.

Hemlängtan

Det finns sådant man saknar i exil.
Ja, inte så mycket gorgonzolan, salamin, sushin och yoghurtglassen. Även om de ÄR saknade.
Men vännerna, maken, det fysiska, kramarna.
I stunder av sorg, när kära vänner dör och man inte kan vara på plats och ingen finns här för att hålla om, krama och älska en sansad och jordad, då gör det fan ont.
Och hemlängtan brinner som eld i bröstet.

Jag är ingenting

Varför hamnade jag här i Kenya?
Jag reste aldrig under mina sena tonår. Kände aldrig nåt behov av att backpacka runt i världen som många av mina vänner. Min komfortzon är ganska stor och jag är inte rädd för nya upplevelser och erfarenheter. Är det nåt som ger mig ångest är det möjligtvis det omvända: vanlighet, normalitet, rutin.
Men jag var ingen överdrivet social varelse under min ungdom och de hårt förvärvade vänner jag lyckats skaffa mig var dyrbarheter jag inte behövde fara ifrån.
Fast nu är jag ju här.
Det finns så många orsaker, valmöjligheter, felval och slumpmässigheter bakom våra livsbeslut och de bildar ett intrikat mönster där det är svårt att peka på enskilda orsaker som är avgörande för var vi hamnar.
Men även om orsakerna till att jag är här är många så finns det ju en utmärkande orsak också.
Tills för fyra år sedan trodde jag att jag var en bra universitetslärare. Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit duktig i arbetslivet och haft klara arbetsnarkomaniska tendenser.
Mycket av mitt självförtroende baseras på min yrkeskompetens.
Jag har inget överdrivet stabilt självförtroende. Min självbild är svartvit som en stumfilm.
Jag är ingen bra mamma: jag är rastlös och självupptagen och saknar tålamod och leklust. Jag älskar mina barn men jag ger dem ingen rik och stimulerande uppväxt.
Jag är ingen bra hustru: jag är inte speciellt supportive, jag är lat och rätt sur av mig. Jag är hopplös på ekonomi och hushållsuppgifter.
Jag är ingen bra vän: Jag hör sällan av mig och jag är rädd för att vara klängig och jobbig. Jag är inte särskilt kreativ och gör sällan annat än att prata med mina vänner.
Jag är ingen bra forskare: jag är ostrukturerad och prokrastinerande och jag har en fullständig skrivblockering. Jag förstår inte statistik särskilt bra och jag är uppenbarligen usel på att skriva forskningsansökningar.
Men jag trodde faktiskt att jag var en rätt okay föreläsare: Jag är rätt så entusiastisk och livfull. Jag är välplanerad och tidsstrukturerad. Jag fokuserar på viktiga strukturer och teorier som är applicerbara på verkligheten och jag är bra på att exemplifiera och förklara.
Eller, jag vet inte. Jag trodde jag var det.
Tills för fyra år sedan, då mina studenter bestämde sig för att ta ner mig på jorden, eller snarare under jorden.
Jag vet rent intellektuellt att saker inte är svartvita. Att det finns gråtoner och faktiskt en och annan nyans här och var. Men jag visste faktiskt inte hur dålig jag var som föreläsare. Det var faktiskt ganska chockartat att inse att jag trots min rätt rakbladsvassa självkritiska läggning totalt missat så allvarliga brister på ett område.
Jag kränker människor. Jag ser inte till folks bästa. Jag anser mig överlägsen andra människor, jag är oprofessionell och jag får folk att känna obehag och rädsla. Ibland är jag rent av elak.
Så studenterna anmälde mig och mina kollegor till universitetsledningen.
För exakt fyra år sedan kallade mina arbetsgivare mig till något av det mest förnedrande möte jag någonsin varit på.
Biträdande universitetsdirektören, prefekten, proprefekten och avdelningschefen tyckte det verkade lämpligt att fyra höjdare tog tag i detta gentemot fyra simpla lektorer...
Jag har nog aldrig förr överskattat min egen kompetens så kapitalt.
Våra arbetsgivare ansåg att vi behövde träffa en beteendevetare för att modifiera vårt beteende. Så vi gick i någon slags terapi som skulle göra oss till bättre universitetslärare.
Jag tror inte det hjälpte.
Vad jag blev var en rädd universitetslärare. Någon som försökte att inte ta ut svängarna. Som rev av mina föreläsningar och försökte att inte interagera för mycket med mina studenter, för uppenbarligen vet jag inte hur man gör sånt.
Och tillslut stod jag inte ut med mig själv.
Så nu är jag här.
Och fyra år är ingenting om man vill försöka laga ett självförtroende.
Vissa dagar tror jag att jag gör ett bra jobb här. Fast å andra sidan trodde jag att jag gjorde det hemma också. Så jag vet faktiskt inte.
Och vad är jag då?
Jag är ingenting.

Lag och rätt

Lag och rätt är inte enkla begrepp.
Det tycker jag man kan se med icke så önskvärd tydlighet i hur världen t.ex betraktar terrorism idag. Om man är i underläge, om man inte har ett land, om man kämpar mot lagar och föreställningar som är förtryckande och förlegade, då är man terrorist. Fast det är man ju också om man dödar oskyldiga barn och kvinnor, om man spränger hus och bussar, skjuter studenter och oliktänkande.
Ibland tycks vi tro att lag rent automatiskt är rätt. Men så är det ju inte. Inte alltid.
Och inte så där enkelt.
I Saudiarabien är det förbjudet att vara ateist och straffet är dödsstraff. Det är lag. Men uppenbart tycker många svenskar att det inte är rätt. Jag vet inte varför man har lagar i Saudiarabien, i Sverige har vi ofta lagar för att utmäta straff. I andra delar av världen har man kanske lagar mer som prevention, riktlinjer, rekommendationer?
Är det så enkelt? Nä.
Nyligen fick några svenska våldtäktsmän sina straff sänkta för att de inte alls gruppvåldtagit en kvinna, de hade väntat på sin tur. Lagar är suddiga, luddiga riktlinjer för vad vi inte får göra och det är tolkning och praxis som definierar gränserna för våra beteenden.
USA har inte skrivit på FN-deklarationen kring barnaga eftersom de anser att det inte är statens sak att bestämma över hur föräldrar uppfostrar sina barn. Den egentliga omfattningen och problemen med aga i USA vet jag inte. Kenya har skrivit på FN-deklarationen och här slås barn i hem och skola varje dag. Trots att deklarationen ackompanjeras av en nationell lag som förbjuder aga.
I Kenya har man en syn på lagar som helt skiljer sig från Sveriges. I Sverige anser vi att lagar är den högsta instansen som berättar för oss vad vi får och inte får göra, i Kenya not so much.
Det är förbjudet att köra mot rött ljus. Det skiter kenyaner i. Mitt i rödljuskorsningar står istället poliser och dirigerar trafiken. De ger inga böter för att man kör mot rött ljus.
Det finns sammanställningar över de länder där homosexualitet är förbjudet. Kenya är ett av de länderna. Fast i Nairobi finns det en bögklubb och föreningen som organiserar homosexuella är registrerad.
I Sverige är mordbrand förbjudet. Ändå brinner flyktingboende efter flyktingboende utan att någon straffas.
I Sverige har vi inga lagar som säger att vi måste skaka hand med människor. Men vi tycker inte att folkvalda ska få välja själva.
I Sverige anser vi det som krigsbrott att uppmana folk att bränna byar och döda civila. I Sverige gör man folk till utrikesminister om de sitter i styrelsen till företag som uppmuntrar folk att bränna byar och döda civila.
I Kenya får man inte döda människor. I Kenya firar president och vicepresident att de friats från anklagelser om brott mot mänskligheten när de uppmanade folk att vända sig mot varandra. De sa ju aldrig att folk skulle stänga in andra i en kyrka och tända på.
I Jordanien våldtas kvinnor och tvingas gifta sig med förövarna. I North Carolina får transsexuella inte pinka på den toalett de känner sig tryggast på. På Filippinerna är otrohet olagligt. Sådan är lagen och rätten.
Och då har jag ännu inte ens rört vid den enorma gråzonen vi kallar etik och moral. Bara lag.
Och det är fanimej svårt nog.
Inbilla er aldrig att det är enkelt.

Netflix vill göra Afrika digitaliserat och liberalare...

Netflix vill göra Afrika digitaliserat och liberalare... ROFL... Oj.... Digitaliserat och liberalare? Det låter banne mig asfint, eller hur? Vi kan nog behöva mer digitalisering: bättre internetuppkoppling till vettigare, Europeiska priser skulle jag inte tacka nej till.
Här i Kenya har vi ett intressant internetutbud i olika prisklasser så folk även ute i reservaten (ja, de kallas så, byarna dit kollonialisterna deporterade kenyaner) kan få lite access till Facebook, nyheter, sportresultat etc. via t.ex SMS. Man ska inte underskatta behovet ute i de Subsahariska plåtskjulen av att få veta senaste felpassningen i en Champion's Leaguematch.
Men liberalare??!  Jag tror inte DET riktigt är Netflix mål.
Man kan köpa senaste film för fyra spänn i skumma gränder överallt. Vi har inget problem med det liberala, vi frihetar oss utav bara helvete.  
Som gammal antikapitalist kan jag säga att jag betackar mig för liberal frihet att stjäla mer av våra pengar. När löner och priser och service befinner sig på en anständig nivå, då kan folk betala för sig. Det löser man inte genom att i liberalismens namn ta bra betalt för något som folk lyckas skaffa sig billigt på annat vis.

Missförstå mig rätt. Jag uppskattar Netflix satsning. Afrikansk filmindustri, utbudet av diversifierad film utan västfokus, har en möjlighet att öka när afrikaner blir en betalande målgrupp. Även västerlänningar har möjlighet att få se filmer där svarta ickeeuropéer inte är blodtörstiga stamkrigande monster. Hollywood's stereotypiska sätt att framställa etniciteter bidrar på ett ruggigt sätt till den västerländska bilden av Den andre som något exotiskt och långt ifrån den egna personen. Likaledes finns det en rigiditet i den afrikanska självbilden där missionerad morallära ligger tung över fria sinnen. Att se andra sätt att leva och tänka på är befriande och utvecklande och har möjlighet att ta Kenya ur ett gammelkristet kollonialarv som är helt sanslöst att de inte aktivt vill skaka av sig.
Men liberalisering handlar ju inte Netflix etablering om. Netflix är ju inte här för att skapa kumbaya och världsfred. Netflix är här för att den afrikanska marknaden har en enorm potential att bli en välkonsumerande kassakista. Men för att nå dit måste folk ha löner att leva på. Karl Marx beskrev detta som "profitkvotens fallande tendens": Om kapitalismen betalar för låga löner för att höja sin profit så kommer arbetarna inte att ha pengar över att inhandla de produkter som de producerar och då får kapitalisten inte sin profit med annat än genom att sänka lönerna.
Låga löner ger inte samhällsutveckling. Det är den växande afrikanska medelklassen som har potential att börja betala för produkter och tjänster. Men då måste också produkter och tjänster hålla kvalitet.
För betydligt högre kostnad än vårt svenska bredband får vi här i Kenya en uppkoppling som inte på långa vägar tillåter oss att netflixa. Vi betalar dessutom för varje kilobyte vi konsumerar. Tro mig, våra smartphones tuggar kilobyte som lösgodis under fredagsmyset. Och den digitala marknaden liknar övrig konsumtionmarknad här i landet. För ett dyrare pris än i väst (i reella pengar, inte relativt) kan vi med 2-30% av de västerländska lönerna konsumera varor av horribel kvalitet som går sönder och tvingar oss att inhandla fler undermåliga varor till vansinniga priser. Alltifrån ost, glass, möbler, verktyg, skruvar, elektriska produkter, bilar, till digitala produkter som bredband är dyrt och dåligt här.
I ljuset av det är det lite svårt att se att det första kenyanen skulle göra är att netflixa och chilla. Men å andra sidan har jag vänner som skippar lunchen månadens sista dagar för att ha råd att kolla fåniga internetmemes, så good luck Netflix!!

Kulturmöte (eller möte och möte)

Ni vet när man bjuder hem några kollegor på middag, som man tänkt göra i 2,5 år men det har liksom inte blivit av. Och nu har man ju internationella kollegor på besök så det vore ju fint om de fick hälsa på närmsta kollegorna och på chefen, nu när de är här och jobbar gratis och har betalt sin resa själv och allt.
Ni vet när man stått och lagat hjortstek (som maken tagit hit) och lyckats reda ihop en otrolig gräddsås, färgat riset gult och lila, rört ihop en baba ganousch och serverar gudomligt goda friterade indiska linsfalaflar till, och t.o.m har mormors chokladmintrutor att bjuda till kaffet och har dukat bordet för tolv och köpt vin och dekorerat borden med ljus och bougainvillea? Och dom inte kommer...
Den känslan.

Känslan av att ha begått ett socialt och kulturellt misstag, för inte fan bjuder man hem kollegor bara sådär?
Och 1,5 timme sent dyker faktiskt den mest perifera kollegan ändå upp. Han som är lektor i drama. Och med sig har han den trevliga oinbjudna kollegan med film som specialitet. Och jag får en muntlig lektion om hur man beter sig som kenyansk medelklass och lever sitt eget skyddade liv och hur konstigt det är att bjuda hem nån och hur man då ska jämföra sig med varandra och avslöja svagheter och kanske har en fru man skäms för.

Och jag har aldrig varit något socialt anpassningsbart geni så jag tillåter mig att njuta av kvällen och de kollegor som kom, och likaledes tillåter jag mig att vara heligt förbannad och förbereda en social lektion om hur man beter sig när man har internationella gäster som man fan inte ens betalat för att de ska vara här.
En lektion som ska hållas på avdelningsmötet idag. Det blir inte vackert.
Och ännu ett kulturmöte (eller tekniskt sett inte ett möte alls) har ägt rum.
...

Moi University - hur ett företag inte ska skötas!

Vi börjar andra terminen på logopedprogrammet med besök från svenska universitetskollegor. Innan de kommer hit får jag frågor tillskickat per mail.
- Finns DVD? Kan vi streama film? Vilken kurslitteratur har studenterna tillgång till?
Jag svarar att jag ska försöka fixa en lokal med elektricitet. Det finns ingen WIFI i universitetets byggnad och vi har ingen kurslitteratur.
Nu är kollegorna här. Denna morgon när de kom till universitetet var lokalerna låsta. Universitetet har inte betalt sin hyra. De har inte betalt hyran för sin filial i Nakuru heller. Och varken jag eller kollegorna har fått lön denna månaden.
Och på campusarna i stan protesterar studenterna. Bränner lite, slår på byggnaderna med pinnar och kräver att:
# få handledare som godkänner deras praktik (fast handledarna får inte några resepengar för att göra det)
# få föreläsare till sina kurser (men de deltidsanställda lärarna har inte fått några löner på mycket länge)
# få ut sina högskolepoäng (Fast lärarna har tagit tentorna till gisslan för att få ut sina löner).
I måndags barrikaderades jag i universitetets administrationsbyggnad medan studenterna stod utanför och skrek. Idag har polisen varit på campus och försökt reda i demonstrationerna.
Och våra internationella kollegor? Jodå, de mår bra. De fick ta med sig studenterna hem till mitt köksbord och vi fick snabbinviga mitt hus som Moi University Elgon View Campus.
Någon el ville sig inte riktigt idag så kollegorna fick improvisera föreläsandet utan dator och ljudfiler och medtagna högtalare.
Och de där första mailen med frågor ler de en smula åt just nu...