Kulturmöte (eller möte och möte)

Ni vet när man bjuder hem några kollegor på middag, som man tänkt göra i 2,5 år men det har liksom inte blivit av. Och nu har man ju internationella kollegor på besök så det vore ju fint om de fick hälsa på närmsta kollegorna och på chefen, nu när de är här och jobbar gratis och har betalt sin resa själv och allt.
Ni vet när man stått och lagat hjortstek (som maken tagit hit) och lyckats reda ihop en otrolig gräddsås, färgat riset gult och lila, rört ihop en baba ganousch och serverar gudomligt goda friterade indiska linsfalaflar till, och t.o.m har mormors chokladmintrutor att bjuda till kaffet och har dukat bordet för tolv och köpt vin och dekorerat borden med ljus och bougainvillea? Och dom inte kommer...
Den känslan.

Känslan av att ha begått ett socialt och kulturellt misstag, för inte fan bjuder man hem kollegor bara sådär?
Och 1,5 timme sent dyker faktiskt den mest perifera kollegan ändå upp. Han som är lektor i drama. Och med sig har han den trevliga oinbjudna kollegan med film som specialitet. Och jag får en muntlig lektion om hur man beter sig som kenyansk medelklass och lever sitt eget skyddade liv och hur konstigt det är att bjuda hem nån och hur man då ska jämföra sig med varandra och avslöja svagheter och kanske har en fru man skäms för.

Och jag har aldrig varit något socialt anpassningsbart geni så jag tillåter mig att njuta av kvällen och de kollegor som kom, och likaledes tillåter jag mig att vara heligt förbannad och förbereda en social lektion om hur man beter sig när man har internationella gäster som man fan inte ens betalat för att de ska vara här.
En lektion som ska hållas på avdelningsmötet idag. Det blir inte vackert.
Och ännu ett kulturmöte (eller tekniskt sett inte ett möte alls) har ägt rum.
...