Idag skriver jag om ägandet. Jag har fått nya insikter kring ägandet som förvånar och förundrar mig. Som socialist har jag ett kluvet förhållande till ägande. Vi behöver verkligen inte konsumera som vi gör. Vi behöver inte alla dessa grejer. Samtidigt är det ju folks konsumtion som ger andra människor jobb. Om människor inte konsumerade skulle man inte producera och då skulle de som jobbar i produktionen få gå. Hur som helst behöver vi inte alla grejer. Man spyr över vad grejer vi har och hur lite folk faktiskt behöver för att fortfarande ha ett rikt liv.
Men det är faktiskt inte det som är insikten. Utan vilken kompetens ägandet ger. Jag såg det här fenomenet redan på barnhemmen i Tanzania och jag ser det överallt här. Med ägandet följer en kompetens kring hur man hanterar saker. Det slår mig hela tiden hur dåligt folk tar hand om sina saker här. Barn som bara har en docka tar ut den och sparkar fotboll med den, folk som bara har en spade låter den stå ute i regnet och ruttna, föräldrar låter barnen leka ute i gruset med deras film-CD:s eller enda datormus eller sparka sönder plastskottkärran de fick som enda julklapp. När de hanterar böcker står de på dem och ritar i dem.
Och någonstans trodde jag att om du hade få saker så skulle du vara mer rädd om dem än om du har massor, men det känns som om det kommer en kompetens genom ägandet. Som om många här nere har en lite otränad relation till saker och vi har en vältränad? Does that make sense?
I vilket fall som helst tycks jag vara helnervig vad gäller prylar. Har man dem behöver man ju inte förstöra dem, det är ju oerhört slöseri med resurser!
....
Här tar jag en paus och diskuterar saken med en klok kenyansk vän. Han ler och säger:
-Kanske har de viktigare saker att tänka på än prylar? Som mat?
Ridå.
Okej då. Jag är en dum kapitalistisk, västerländsk konsumtionsfascist...
Jag bjuder på den.
