Resa som privilegium

Jag tror inte jag insett exakt HUR privilegierade vi är i Sverige. Eller snarare att vårt privilegium kostar andras.

Det kanske kommer som en överraskning för privilegierade européer, men alla afrikaner vill verkligen inte flytta till Europa och leva som arbetslösa andra klassens medborgare. En del är faktiskt djävligt nöjda med att leva i ett sammanhang där de trivs, har vänner, familj, jobb och livsglädje. Trots det finns det de som vill resa, se världen, möta människor från andra länder och kulturer och bara uppleva annat precis som vem som helst av oss andra. Det var därför det kom som en fullkomligt total överraskning för mig att den svenska ambassaden avslog min kenyanska väns visumansökan den här sommaren. Vi hade planerat en sommar i Sverige tillsammans och jag skulle återgälda all den gästfrihet han visat mig i Kenya genom att gå på svenskt prinsbröllop, skåda runstenar och gå på barockopera. Därför blev jag synnerligen generad då svenska ambassaden avslår hans visumansökan med att "han är ung och singel". Som om det vore ett brott. Som om det riktiga brottet; att han är svart och afrikan, inte lyser igenom det avslaget med neonbokstäver.
Pinsamt!  Pinsamt, är det!
Tänk om svenska tonåringar som vill gå igenom den svenska initieringsriten "jorden-runt-resa" skulle få ett nej på sina visumansökningar för att de är unga och singlar och kanske råkar hitta sig själva och kärleken på vägen, förälskar sig i Sydney eller filippinska djungeln eller Sydamerikas välbyggda grabbar? Vilket ypperligt privilegierat utrop av indignation vi skulle låta komma ur oss?! Inte resa?  Resa som är en sån mänsklig rättighet!?
Den som trodde vi levde i en jämlik värld där alla medborgare är lika mycket värda?
HA! Kliv ner från den privilegierade tronen och strosa bland de andra medborgarna ett tag. Det kan hända att du välkomnas med värme.

Nationalitet och svenskhet

Vad är det att vara svensk?
Vad är det som är unikt svenskt och gör oss till det vi är, skiljer oss från andra?
Ingenting är ju det enkla svaret. Det finns ju ingen egenskap, inget beteende, ingen tanke, åsikt eller fysisk detalj som vi delar med alla andra svenskar.
Med det sagt kommer denna text ändå att handla om svenskhet. Svenskhet utifrån mitt brokiga och vinklade perspektiv, Svenskhet sedd med halvblodsådror och exilkropp och en alldeles stabil svensk identitet med rötter i mina fötter.
För jag har ju aldrig och alltid varit svensk. Aldrig passat in och alltid varit självklart hemma.
Så lever man på annan plats ett tag, känner vad man saknar och vad som betyder nåt; bygger en stilistisk karikatyr av vad man är och vad andra inte är.
Jag tror det här är min silhuettversion av svenskhet, i sin basalaste form.
1. Årstider. Jag hade ingen aning om att jag som människa är så grundligt präglad av de svenska årstiderna. Att man kan sakna den där vårlängtan, att det finns en rikedom i att uppskatta sommarens korthet, att det kan finnas en trygghet i höstens skördande och förberedelse inför vintern, att t.o.m den cykliska depressionen förvirrat undrar om det är dags nu? Och så vinterns vila och behovet av den där långa julförberedelsen för att orka. Det finns någon slags rofylldhet i att året inte upprepar sig varje dag utan ständigt är i förändring.
2. Firandet. Vad fantastiskt bra vi är på att fira! Att lyfta vardagen och inte bara sega på. Att fira födelsedagar och namnsdagar. Ja, att även baka en tårta om det finns nåt annat särskilt att fira. Att fredagsmysa eller lördagsgodismumsa och lyfta helgen ur gråträsket. Att ta i från tårna under storhelger och ha speciella dagar för våfflor och kanelbullar, semlor och kräftor. Även med små medel kan man glädja sig en annars helt vanlig dag.
3. Maten. Jag har aldrig varit någon fan av svensk mat. Men det vi svenskar gör oavsett vilken mat vi gillar är att vi uppskattar mat, längtar efter mat, lagar mat, pratar om mat, bloggar om mat, varierar vår mat, Instagrammar vår mat, bjuder hem våra vänner att äta med oss, Det här är nog det som skiljer mig mest från den genomsnittliga kenyanen; att jag bryr mig om vad jag äter, att jag vill att det ska smaka gott, att jag saknar mat, att jag vill att vi inte äter samma sak varje dag. Och jag vet att många här i Kenya växt upp i extrem fattigdom men t.o.m en enkel kryddning kan förändra smak om man intresserar sig för det.
4. Anslagstavlan. I brist på annan term beskriver jag detta som vårt arv från socialdemokratin. Den består av nåt slags säkerhetstänk i ryggraden baserat på statlig propaganda. Vi vet att vårt huvud knäcks som ett ägg utan hjälm, vi vet att vi ska hålla landet rent (det gör liksom ont i själen när man slänger skräp i naturen), vi vet att de flesta som dör på sjön faller över bord från små båtar i lugna vatten och att många av dem druckit alkohol och saknar flytväst, vi äter med kostcirkeln i åtanke (antingen genom att anpassa vår diet efter den eller ha ångest för att vi inte följer den) och vi kan vår sexualkunskap och använder kondom.
5. Mänskliga rättigheter. Fortfarande trots tappra nerrivningsförsök av den sociala välfärden, trots att 13% av Sveriges befolkning vill stänga våra gränser och tycks ogilla människor som inte är som de själva, så står Sverige fortfarande för, i mina så väl som i många jag möters ögon, en liberal hållning till människor och deras lika värde. Jag uppskattar de svenskar som ser med öppenhet på människor med varierande bakgrund, etisk tillhörighet, sexuell läggning, funktionshinder, kön, ålder, politisk åsikt eller livsåskådning.
Nej jag tror inte att det är unikt svenskt, nej jag är sorgligt medveten om att inte alla svenskar är sådana, men inte minst i exil uppskattar jag att jag är medborgare i ett land där en sådan människosyn är tillåten och det finns många som delar min uppfattning och åsikter.

Ni kommer inte att höra mig hålla nationalistiska tal. Jag tror inte att nationaliteter är definierbara eller möjliga att rangordna. Men jag tror vi skapar vår egna version av vår egen nationalitet tillsammans med andra i kontexter och i mötet med nya världar. Jag tror den identiteten är ständigt i förändring och består av rätt fundamentala drag som en liberal människosyn, vid sidan av rätt ytliga egenskaper som matglädje och ett sinne för säkerhetstänk.
Och jag tror också att vi väljer hur rigida vi ska vara i vårt sätt att förhålla oss till det vi är och det andra är.

LÄNGTAN.

Det är värre i den här vändan.
I mars-april var detta en känsla av frihet. En känsla av att vara 40-årig småbarnsmor som just fått sitt liv tillbaka. Den uppenbara lättnaden av att bara behöva vara jag. Inte mor, inte fru, inte älskande. Jag fick tid för mig själv, mina tankar, mina önskningar och kunde FOKUSERA för första gången på mycket länge!! Jobba tills saker blev klara, skriva på bokprojekt, bygga nya vänskapsband, samtala långt in i natten.
Så var det att vara ensam i Afrika utan familj.
Och här är jag. Tillbaks. Ensam. Nä då, lilldotra är med, fast hon är mest hos grannen där de andra ungarna finns. Hon slipar på sin kiswahili som om ingen svensk sommar varit.
Men jag LÄNGTAR. Något enormt.
Efter min make. Ta på honom, krama om honom, älska med honom, hålla om honom. De galna idéerna, den självklara känslan med vilken vi är ett par. Mitt i kaos och liv och arbete och familj. Mellan bråk, irritation, uppsluppenhet, engagemang, passion och kärlek.
Efter min stordotter. Hennes underfundighet, verbalitet och klokhet, hennes entusiasm, intelligens och kramar. Hennes långa, långa ögonfransar och specialintressen. Längtar våra långa kvällssamtal om fakta och film och böcker. Och längtar efter att gosa med henne på nattugglevis långt efter läggdags.
Jo, det är värre den här vändan.
Tanken på att det är ÖVER FEM MÅNADER tills jag får se dem igen är överväldigande. :-(
Kvällarna är sega och mörka och ensamma och även om folk här gör sitt bästa för att ge mig en god stund så är det ensamt att ha så få människor att bygga sitt sociala liv på.
Och jag längtar efter kollektivliv och gröna gräsmattor, spontan-barbeques, fika, och bad i hav och sjö. Jag vill se de gravida vännernas bäbisar och jag vill möblera klart lägenheten till en plats att leva på.
Och jag överdoserar romantisk film och Harlequinböcker och lovey-dovey sidor på internet, av den här typen och lyssnar på sånt här. Gräver ner mig under varma fluffiga filtar i den afrikanska regnperiodskylan (c:a 15 grader och småregn mest hela tiden), äter godis och glass och håller fast som vid livet i den gorgonzola och salami jag medtagit hemifrån som representerar hem och civilisation och dekadens. Och jag Facebookar typ 15 timmar om dygnet. Även när jag arbetar ligger Facebook där öppet, för närheten till människorna jag saknar och älskar.
Och det är endast drömmen om ett jullov med familjen på Seychellerna som håller en vid liv.
I miserabelt skick.
Eder utlandsreporter.

Kenyansk midsommar

Först firade vi svensk midsommar men väl tillbaks i Kenya passade jag på att inviga mina kenyanska vänner i midsommarfirandets svenska mysterier. Vi dansade tappert runt midsommarstången som klätts av lokala förmågor. Det var en entusiastisk skara som hoppade som grodor, jagade som björnar och körde som kråkor. Jag hade lite överambitiöst översatt sångerna till engelska för full behållning! Vi gjorde såsom man pläga en midsommarafton. Åt mycket och gott. Hur många köttbullar som helst hade rullats och en romtårta hade förfärdigats på de ingredienser som bjöds. Basen av vanilj-jello funkade inte helt... Men snygg blev den!

Kryddat brännvin var inforslat i landet och intogs till glad snapsvisesång som jag hittat lite engelska texter till på nätet. Allt som allt var jag en god representant för den svenska kulturen här i förskingringen.

Polygami - att älska två.

Det är inte lätt att älska två.
Två länder.
Vän av ordning har märkt att det varit tyst i blogosfären från min sida. Jag har varit hemma i Svea rike och bloggen är om min Kenyavistelse, så den har fått vila.
Jag är nu nyss hemkommen till Kenya efter en intensiv vistelse hemma i Sverige; med maken och barnen och besök hos mor; med flytt av möbler och röjning av lägenhet och flyttlådspack och kaos; med examinationer och handledningsmöten och jobbmöten och kontraktskrivning; med inflytt i kollektivhus med massa underbara grannar att umgås med och lära känna, intensivt under en dryg månad, med matlag och grillfester och barnbus. Och så fikorna med vänner, pubhäng med godingar, en hajk, en privatflygtur, en jubileumsfest och midsommardans. Förutom allt sagolikt ätbart som Sverige har att bjuda; sushi, blodiga biffar, viltkött, kantareller, maffiga jordgubbar och bigaråer, lösgodis, kulglass och frozen yoghurt. Alldeles för många nedgångna kilon lades till på vågen igen.
Och så tillbaka till Kenya. Älskar det här lugnet. De fantastiska människorna som kramar om en och har saknat en när man varit borta. Det engelska språket och alla de här detaljerna jag fortfarande ler åt. När minibussen väjer för en zebra, smaken av en kryddig samosa, solen som lyser gott och en katt som fångar djur man aldrig sett.
Och på söndag firar jag midsommar med kenyavännerna och gör en härlig trekant av mina polygamiska lustar!!

Ägandets kompetens.

Idag skriver jag om ägandet. Jag har fått nya insikter kring ägandet som förvånar och förundrar mig. Som socialist har jag ett kluvet förhållande till ägande. Vi behöver verkligen inte konsumera som vi gör. Vi behöver inte alla dessa grejer. Samtidigt är det ju folks konsumtion som ger andra människor jobb. Om människor inte konsumerade skulle man inte producera och då skulle de som jobbar i produktionen få gå. Hur som helst behöver vi inte alla grejer. Man spyr över vad grejer vi har och hur lite folk faktiskt behöver för att fortfarande ha ett rikt liv.
Men det är faktiskt inte det som är insikten. Utan vilken kompetens ägandet ger. Jag såg det här fenomenet redan på barnhemmen i Tanzania och jag ser det överallt här. Med ägandet följer en kompetens kring hur man hanterar saker. Det slår mig hela tiden hur dåligt folk tar hand om sina saker här. Barn som bara har en docka tar ut den och sparkar fotboll med den, folk som bara har en spade låter den stå ute i regnet och ruttna, föräldrar låter barnen leka ute i gruset med deras film-CD:s eller enda datormus eller sparka sönder plastskottkärran de fick som enda julklapp. När de hanterar böcker står de på dem och ritar i dem.
Och någonstans trodde jag att om du hade få saker så skulle du vara mer rädd om dem än om du har massor, men det känns som om det kommer en kompetens genom ägandet. Som om många här nere har en lite otränad relation till saker och vi har en vältränad? Does that make sense?
I vilket fall som helst tycks jag vara helnervig vad gäller prylar. Har man dem behöver man ju inte förstöra dem, det är ju oerhört slöseri med resurser!
....
Här tar jag en paus och diskuterar saken med en klok kenyansk vän. Han ler och säger:
-Kanske har de viktigare saker att tänka på än prylar? Som mat?

Ridå.
Okej då. Jag är en dum kapitalistisk, västerländsk konsumtionsfascist...
Jag bjuder på den.

Ensam!!!

Sedan två veckor tillbaks upplever jag mitt Kenyaäventyr ensam. Arbetstillståndsbaletten, den bristfälliga skolgången i den kenyanska grundskolan,  kompis-längt och affärsmöten en masse drog maken och stordotra hemåt.
Där har de roat sig kungligt. Stordotra med kompisövernattningar, legorobotprogrammeringskurs och sushimiddagar, maken med White Guide-gala, där han kunde fira storligen att vår krog hemmavid fått en Whiteguideutmärkelse! Fri sprit och carpaccio är annat än kål och majsgröt.

Kvar finns jag och vår lillskrutta i ett Kenya där regnperioden börjar smyga sig på. Häftiga åskoväder med blixtar nere vid marken, så vita och elektriska att ögonen står ut ur sina hålor. Och smällar som känns som de ska lyfta husen.
Här trivs lillskruttan mycket bättre. Här där man kan springa ut i strumplästen och leka med sand och vatten och andra grannungar. Här där det finns dagis där det svänger av gungiga gospellåtar och här där man blir trespråkig i ett litet nafs.
Här finns varma chapati och syrlig färskpressad passionsfruktjuice och här försöker jag mig på en mangodiet när ätsällskapet ändå svikit. Jag byter ut frukost och stundvid lunch mot mango. Tappar kilon och mår finfint.
Planen just nu är att den svenskbaserade delen av familjen ska vara kvar i Sverige till sommarlovet. Nationella proven är i april och det finns en försommar för dem att njuta av och glassbarer att besöka när värmen kommer där hemmavid. Det blir dryga månader för oss som aldrig varit ifrån så länge. På över 15 år!!!
Men vi är sega hjältar och jobbar på. Jag vill få klart tillstånden för logopedprogrammet att starta och kanske, kanske kan man få rejäl arbetsro nu??! Den som bloggläser får se.