Livsval

Gör ni rätt val i livet?
Jag har levt i över 40 år och jag vet fortfarande inte hur rätta livsval ser ut.
När jag var 9 flyttade jag. Det var mina föräldrars livsval och jag tror det var ett bra val för dem.
Själv växte jag upp, utanför och udda på ett överjordiskt vackert Österlen som aldrig varit hemma. Växte upp till att göra mina egna val.
16 år gammal hoppade jag av gymnasiet. Kvävd av småstad och inskränkt landsortsmentalitet och den där bedövande Jantelagen sipprandes in i märg och själ. Att det var ett galet livsval att hoppa av gymnasiet som duktig akademiskt lagd tonåring tyckte nog de flesta. Jag tror det fick mig att överleva.
Jag började på socialistisk folkhögskola. Var det ett bra livsval? Ja det var det. Många av de otroliga människor jag mötte då kvarstår i mitt sociala nätverk. Jag blev mig själv och insåg att man kan vara det och att allt och alla inte är normalt och tråkigt. Klart jag mött öar av sånt förut men aldrig har jag i så stor skara mött så många alternativa livsformer som fått mig att känna och leva.
Första pojkvännen. Definitivt ett satans dåligt livsval. I tre år levde jag som medberoende till en blandmissbrukare som hade boarderlineproblem och ångest. Det var inte så smart.
Universitetsstudietid i Göteborg. Trots mitt gymnasieavhopp har jag alltid haft en rak linje i mina studier. Jag har ett snyggt CV. Jag har gjort bra val. Göteborg var en bra stad och kanske mitt första vuxna Hemma. Mina lingvist- och logopedvänner är satans fina människor och jag ångrar inte ett ögonblick att jag var där och då.
Nästa val gjorde jag inte själv. Ett uppsagt rivningskontrakt gjorde mig bostadslös exakt samtidigt som jag tog min universitetsexamen och jag flyttade dit där arbetsuppgifterna lät roligast. Var det ett bra val? Ja, vad fan är bra? Livet har så förbannat många olika spår och medan vissa spår väloljat bär framåt och uppåt bär andra en käpprätt ur spår.
Det var ett djävla kul jobb som fyllde mitt hjärta med en evig passion för alternativ kommunikation. Och hur ska jag kunna ångra ett val som gav mig mötet med min älskade make, kanske det genuint bästa livsval jag nånsin gjort? Men socialt var Sundsvall en öken.
Jobb, kärlek, vänskap, hur ska man veta vad som är viktigast? Det här är nog första gången jag tvekat riktigt. Och önskat att man kunde pausa vissa spår i livet så de inte läcker ångest och flyktkänslor till de fungerande och lyckliga delarna av livet.
Men så funkar det ju inte riktigt.
Sen var vi två som skulle fatta gemensamma beslut. Vi hamnade i Linköping. Jag hade ingen aning om att det var rätt. Jag var ju nykär och det spelade faktiskt inte så stor roll var vi var det, trots allt. Och söderöver var ju närmare vänner i alla fall. Linköping blev mitt andra vuxna Hemma.
Maken är en gränslös, autistisk röra som kastar sig innanför folks livsrum och personal space och ruckar deras komfortzonsgränser. Jag älskar honom och vårt sociala nätverk svällde.
Jag tog livsbeslut grundade i nyfikenhet och inte i frustration och började doktorera. Var det ett bra livsbeslut? Återigen var livsspåren många och ledde åt alla håll. De kollegor jag mötte där!! Så djävla kul vi hade och så djävla underbara ni var och är!! Skärpta, sköna, ironiska, vackra och underbara! Men doktorerandet ? Aldrig har jag känt mig så dum och otillräcklig intellektuellt. Jag har aldrig tvekat på min kompetens som klinisk logoped, jag är en rätt lysande logoped (om än något ostrukturerad). Men som forskare är jag som bäst rätt medioker. Mest stolt är jag över att jag vågade stanna i mitt eget mediokra doktorerande och göra klart, att jag inte blundade och flydde. För att göra klart är ett ganska skönt livsval.
Jag gjorde fler livsval under denna period. Jag valde min älskade på nytt. Det var inte självklart i tider av sårande och sorg och kanske livsvalsångest även i hans liv?
Jag valde rätt, men rätt är inte alltid lätt.
För att vi skulle förbli ett vi valde jag att följa hans livsval att flytta till landet.
Hade jag lovat mig själv där under tonåren att jag alltid skulle välja själv för att jag aldrig mer ville bli uppslukad av någon annan?! Jo. Fast det här var annorlunda: Jag valde familj framför ensamhet. Jag valde oss framför mig. Och oavsett vilka val man gör tillsammans med min man så får man aldrig någonsin tråkigt i alla fall.
Var det ett bra val?
Nä. Vad tror ni? Mitt i skogen med psykopatkristna grannar som jagade våra vänner med gevär och spärrade vår grusväg med jordbruksattiraljer när vi just fått en prematurfödd dotter på 635 gram.
Inte var det rätt när man mötte bonnrasism, vattnet frös och lammen dog. Men det var fint när man myste i en liten smedbyapub mitt ute i klorofyllen och när man mötte allsköns ekologvolontärer från många märkliga håll, när vi tillsammans delade ett hus i tre delar och fick det transporterat hem för att få mer livsrum.
För det var galet och det var kul och för min man var det helt nödvändigt att få den här längtan till landet prövad och ratad i hans eget inre.
Och vi valde barn. Aldrig ett ångrat val. Vi är inga superföräldrar men vem fan är det?
Men med barn sluter man cirkeln från att ens föräldrar gjorde ens livsval till att man nu fattar livsval för någon annan: sina barn. Och det är ju fruktansvärt läskigt!!
Så nya val. Vems val är det numera?
Jag vet inte. Det spelar väl inte så stor roll längre: Vi anpassar oss och lyssnar, vi drömmer och handlar, vi respekterar och älskar, underlättar och ställer till det.
Plötsligt har man en restaurang eller två. Plötsligt bor man i stan, i paradlägenhet. Plötsligt är man tvåbarnsföräldrar.
Plötsligt kommer en märklig tanke om att bo i förort för barnens skull. Men en god klok vän höjde ett mycket högt ögonbryn och sa att då skulle hans världsbild rasa.
Stort tack till den vännen.
Så istället flyttar man till kollektivhus.
Alla de livsvalen var livet. Alla de valen var bra för de gjordes. Och det kanske är det enda sanna och riktiga jag vet om livsval: att de som aktivt görs är de jag ångrar minst.
Men livet fortsätter sina parallella, sina lyckliga och sina trasiga spår. Så när själen kliade och jobbkontexten värkte räckte inte finvännerna som kompensation längre.
Det är fint att ha en spritt språngande galen make i det läget. Som när man säger att man vill till Afrika säger JAVISST.
Och det livsvalet blir lika självklart som många andra.
Var det ett bra val? Ja, så in i helvete. Ett av det bästa val jag gjort.

Och här sitter jag och gråter. Och här sitter jag med panikångest som en elefantfot i bröstet. Och saknar maken, och mamma och vännerna och saknar det fysiska mötet med alla jag känner så in i helvete!!
Men jag älskar mitt jobb här.
Jag älskar att vara här.

Men alla spår känns som de leder rakt mot varandra och i warpspeed: de raka, de krokiga, de lyckliga, de ångestfyllda, mina val, makens val och alla bra eller dåliga val vi fattar för våra barn, för nuet och framtiden.
Och jag känner mig som en stor krasch mitt i.
Och jag vet ju att vad som är bra eller dåliga livsval aldrig någonsin är något man vet före valen gjorts.
Och kanske inte ens då.

Jag är ingenting

Varför hamnade jag här i Kenya?
Jag reste aldrig under mina sena tonår. Kände aldrig nåt behov av att backpacka runt i världen som många av mina vänner. Min komfortzon är ganska stor och jag är inte rädd för nya upplevelser och erfarenheter. Är det nåt som ger mig ångest är det möjligtvis det omvända: vanlighet, normalitet, rutin.
Men jag var ingen överdrivet social varelse under min ungdom och de hårt förvärvade vänner jag lyckats skaffa mig var dyrbarheter jag inte behövde fara ifrån.
Fast nu är jag ju här.
Det finns så många orsaker, valmöjligheter, felval och slumpmässigheter bakom våra livsbeslut och de bildar ett intrikat mönster där det är svårt att peka på enskilda orsaker som är avgörande för var vi hamnar.
Men även om orsakerna till att jag är här är många så finns det ju en utmärkande orsak också.
Tills för fyra år sedan trodde jag att jag var en bra universitetslärare. Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit duktig i arbetslivet och haft klara arbetsnarkomaniska tendenser.
Mycket av mitt självförtroende baseras på min yrkeskompetens.
Jag har inget överdrivet stabilt självförtroende. Min självbild är svartvit som en stumfilm.
Jag är ingen bra mamma: jag är rastlös och självupptagen och saknar tålamod och leklust. Jag älskar mina barn men jag ger dem ingen rik och stimulerande uppväxt.
Jag är ingen bra hustru: jag är inte speciellt supportive, jag är lat och rätt sur av mig. Jag är hopplös på ekonomi och hushållsuppgifter.
Jag är ingen bra vän: Jag hör sällan av mig och jag är rädd för att vara klängig och jobbig. Jag är inte särskilt kreativ och gör sällan annat än att prata med mina vänner.
Jag är ingen bra forskare: jag är ostrukturerad och prokrastinerande och jag har en fullständig skrivblockering. Jag förstår inte statistik särskilt bra och jag är uppenbarligen usel på att skriva forskningsansökningar.
Men jag trodde faktiskt att jag var en rätt okay föreläsare: Jag är rätt så entusiastisk och livfull. Jag är välplanerad och tidsstrukturerad. Jag fokuserar på viktiga strukturer och teorier som är applicerbara på verkligheten och jag är bra på att exemplifiera och förklara.
Eller, jag vet inte. Jag trodde jag var det.
Tills för fyra år sedan, då mina studenter bestämde sig för att ta ner mig på jorden, eller snarare under jorden.
Jag vet rent intellektuellt att saker inte är svartvita. Att det finns gråtoner och faktiskt en och annan nyans här och var. Men jag visste faktiskt inte hur dålig jag var som föreläsare. Det var faktiskt ganska chockartat att inse att jag trots min rätt rakbladsvassa självkritiska läggning totalt missat så allvarliga brister på ett område.
Jag kränker människor. Jag ser inte till folks bästa. Jag anser mig överlägsen andra människor, jag är oprofessionell och jag får folk att känna obehag och rädsla. Ibland är jag rent av elak.
Så studenterna anmälde mig och mina kollegor till universitetsledningen.
För exakt fyra år sedan kallade mina arbetsgivare mig till något av det mest förnedrande möte jag någonsin varit på.
Biträdande universitetsdirektören, prefekten, proprefekten och avdelningschefen tyckte det verkade lämpligt att fyra höjdare tog tag i detta gentemot fyra simpla lektorer...
Jag har nog aldrig förr överskattat min egen kompetens så kapitalt.
Våra arbetsgivare ansåg att vi behövde träffa en beteendevetare för att modifiera vårt beteende. Så vi gick i någon slags terapi som skulle göra oss till bättre universitetslärare.
Jag tror inte det hjälpte.
Vad jag blev var en rädd universitetslärare. Någon som försökte att inte ta ut svängarna. Som rev av mina föreläsningar och försökte att inte interagera för mycket med mina studenter, för uppenbarligen vet jag inte hur man gör sånt.
Och tillslut stod jag inte ut med mig själv.
Så nu är jag här.
Och fyra år är ingenting om man vill försöka laga ett självförtroende.
Vissa dagar tror jag att jag gör ett bra jobb här. Fast å andra sidan trodde jag att jag gjorde det hemma också. Så jag vet faktiskt inte.
Och vad är jag då?
Jag är ingenting.