Jag är ingenting

Varför hamnade jag här i Kenya?
Jag reste aldrig under mina sena tonår. Kände aldrig nåt behov av att backpacka runt i världen som många av mina vänner. Min komfortzon är ganska stor och jag är inte rädd för nya upplevelser och erfarenheter. Är det nåt som ger mig ångest är det möjligtvis det omvända: vanlighet, normalitet, rutin.
Men jag var ingen överdrivet social varelse under min ungdom och de hårt förvärvade vänner jag lyckats skaffa mig var dyrbarheter jag inte behövde fara ifrån.
Fast nu är jag ju här.
Det finns så många orsaker, valmöjligheter, felval och slumpmässigheter bakom våra livsbeslut och de bildar ett intrikat mönster där det är svårt att peka på enskilda orsaker som är avgörande för var vi hamnar.
Men även om orsakerna till att jag är här är många så finns det ju en utmärkande orsak också.
Tills för fyra år sedan trodde jag att jag var en bra universitetslärare. Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit duktig i arbetslivet och haft klara arbetsnarkomaniska tendenser.
Mycket av mitt självförtroende baseras på min yrkeskompetens.
Jag har inget överdrivet stabilt självförtroende. Min självbild är svartvit som en stumfilm.
Jag är ingen bra mamma: jag är rastlös och självupptagen och saknar tålamod och leklust. Jag älskar mina barn men jag ger dem ingen rik och stimulerande uppväxt.
Jag är ingen bra hustru: jag är inte speciellt supportive, jag är lat och rätt sur av mig. Jag är hopplös på ekonomi och hushållsuppgifter.
Jag är ingen bra vän: Jag hör sällan av mig och jag är rädd för att vara klängig och jobbig. Jag är inte särskilt kreativ och gör sällan annat än att prata med mina vänner.
Jag är ingen bra forskare: jag är ostrukturerad och prokrastinerande och jag har en fullständig skrivblockering. Jag förstår inte statistik särskilt bra och jag är uppenbarligen usel på att skriva forskningsansökningar.
Men jag trodde faktiskt att jag var en rätt okay föreläsare: Jag är rätt så entusiastisk och livfull. Jag är välplanerad och tidsstrukturerad. Jag fokuserar på viktiga strukturer och teorier som är applicerbara på verkligheten och jag är bra på att exemplifiera och förklara.
Eller, jag vet inte. Jag trodde jag var det.
Tills för fyra år sedan, då mina studenter bestämde sig för att ta ner mig på jorden, eller snarare under jorden.
Jag vet rent intellektuellt att saker inte är svartvita. Att det finns gråtoner och faktiskt en och annan nyans här och var. Men jag visste faktiskt inte hur dålig jag var som föreläsare. Det var faktiskt ganska chockartat att inse att jag trots min rätt rakbladsvassa självkritiska läggning totalt missat så allvarliga brister på ett område.
Jag kränker människor. Jag ser inte till folks bästa. Jag anser mig överlägsen andra människor, jag är oprofessionell och jag får folk att känna obehag och rädsla. Ibland är jag rent av elak.
Så studenterna anmälde mig och mina kollegor till universitetsledningen.
För exakt fyra år sedan kallade mina arbetsgivare mig till något av det mest förnedrande möte jag någonsin varit på.
Biträdande universitetsdirektören, prefekten, proprefekten och avdelningschefen tyckte det verkade lämpligt att fyra höjdare tog tag i detta gentemot fyra simpla lektorer...
Jag har nog aldrig förr överskattat min egen kompetens så kapitalt.
Våra arbetsgivare ansåg att vi behövde träffa en beteendevetare för att modifiera vårt beteende. Så vi gick i någon slags terapi som skulle göra oss till bättre universitetslärare.
Jag tror inte det hjälpte.
Vad jag blev var en rädd universitetslärare. Någon som försökte att inte ta ut svängarna. Som rev av mina föreläsningar och försökte att inte interagera för mycket med mina studenter, för uppenbarligen vet jag inte hur man gör sånt.
Och tillslut stod jag inte ut med mig själv.
Så nu är jag här.
Och fyra år är ingenting om man vill försöka laga ett självförtroende.
Vissa dagar tror jag att jag gör ett bra jobb här. Fast å andra sidan trodde jag att jag gjorde det hemma också. Så jag vet faktiskt inte.
Och vad är jag då?
Jag är ingenting.

Antiklimax

Vad skulle vi säga om det inte blev nåt logopedprogram?
Om två års arbete var fullkomligt förgäves? Alla beslut fattade och allt byråkratiskt snurr för ett komplett antiklimax?
Jag har försökt att bearbeta känslan av misslyckande och ångest och förbereda mig för att acceptera det här. När hemuniversitetet meddelade att de gjorde en behovsanalys visste jag... sådana byråkratiska aktiviteter är aldrig goda nyheter.
Och nu är beslutet fattat. Linköpings universitet vill inte förlänga mitt kontrakt.
Det är klart jag kommer att förhandla, erbjuda alternativlösningar, se om jag kan få Moi att hosta upp ett bättre kontrakt,  etc, etc.
Men just nu är jag så in i märgen trött, har sån hemlängtan och saknar min man och min unge så mycket att det nästan är en lättnad.
Och ett misslyckat logopedprogram är inte allt här i världen. Två års engelskkurs, lite avstress, en trespråkig dotter, safaris, underbara människor och erfarenheter för livet är inte fy skam.
På CV:et lägger vi undervisning i forskningsmetodik och akademiskt skrivande, lingvistik, fonologi och logopedi. Och handledning av doktorander, vilket har varit jättekul.
Och nä, jag HAR inte gett upp. Men gör liksom bokslut för mig själv.
Och allt gjort är bra.