Sweet dreams are made of cheese!

Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att  helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening. 

Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert. 

Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen. 

 

Happy Bathday to you!

GRATTIS FINA LOVINA!!

 

Vi har oss en 2-åring!!!!!!!

Igår fyllde lilltjejen två år, vilket firades kenyanskt traditionsenligt med att tårta och snacks medfördes till skolan och födelsedagsbarnet bjöd sina dagiskompisar som just sjungit

Happy Birthday (Eller Happy Bathday som den lyder i kenyansk dialektversion) på dagiskalaset .

'

Födelsedagsbarnet fick skära tårtan själv (med hjälp) och dela ut till sina kompisar. Lovina tog sig an uppgiften med stor koncentration. Tårtan var en banankaka som mamma hade bakat, för av någon anledning (läs: brittiskt kolonialistarv) är kakorna man köper här i affärerna vansinnigt torra. Matfärg hade använts i receptet. Troligen tänker de sig att färgen ska användas i t.ex ris, för det var salt i pulvret, så glasyren blev sådär. Men alla barnen åt med god aptit. Inte en enda hänvisade till glutenintolerans, laktosintolerans, "jag tycker inte om banan" eller dylikt. ;-)

 Och här är de små söta tårtätspluttarna!:

Dagens firande avslutade vi i familjen med firande på stans legendariska mejeri där vi inmundigade glass och köpte cheddar och blåmögelost till kvällens ostbricka! Och så var firandet av lillfinungen till ända!