Sedan sist: födelsedagskalas.

Lilldotra fyllde tre i helgen.
Första födelsedagen hon varit medveten och längtade. Natten innan drömde hon om att barnen åt upp hennes partyhatt och hon vaknade ångestfylld och ledsen.
Födelsedagar är onekligen speciella när de firas på dagis med 50 skrikande och stojande barn med glitterhattar på huvudet. Några sjungandes, andra petandes på Barbapapa-tårtan, ytterligare några rotandes i påsarna jag tagit med tårtan i. Lilldotra grät och var helt uppspelt och förstörd. Efter att tårtan serverats spydde två ungar i papperskorgen av ren upphetsning.
Åh, ljuva barndom!
Dagen efter firade vi hemma under lite lugnare former med ny tårta och då slapp vi tårar. Slutet gott, allting gott.

White party

Livet är synnerligen en bergådalbana.

I sviterna efter rånet, med ringar av sömnlösheten under ögonen såg jag sedan morgonsolen stiga åter. Och livet tog ju inte slut, världen hade inte gått under och jag kommer givetvis att klara det här också. Ibisen putsade sina fjädrar i morgondimman och Afrika låg åter där, vackert på ett skört och skadat sätt.

Efter att ha ägnat morgonen åt att ha lekt den afrikanska leken stå-i-kö-för-ingenting-och-prata-myndighetsfolk-och-hänvisas-till-någon-annan beslöt jag mig för att fullkomligt släppa gårdagens tjyverier och ta tag i det senare, någon annan dag när jag fått energi. Då tar jag tag i den specificerade polisanmälan och att försöka få tag i en telefon och internet och annat sånt som måste fixas när några arslen bryter sig in i sitt liv.

Så sedan ägnade vi dagen åt att göra oss klara för decenniets födelsedagsparty.
Vännen, han med fashionögonen, ställde tillsammans med bästa väninnan till med ett white-party där alla var fashionabelt vitklädda. Idel svarta människor klädda i vitt; de är så dazzling snygga att man tappar andan! Folk i bästa vitstassen som i värsta fashionshowen på klackar höga som blyertspennor. Tjusiga intill minsta accessoar.

Senast han firade sin födelsedag, vilket de flesta inte gör här nere, var han 1, nu 27 och det finns ju några missade dagar att kompensera för...
Vi hade laddat med världens grillparty; get, kanin, korv och grönsaker av massa slag. Jag tog eftermiddagen åt att marinera kött och svamp och lyckades faktiskt komma i festmode till kvällen. Och jag bakade en tårta som blev fullkomligt FABULOUS och som folk kom fram och skakade hand p.g.a. och undrade när jag skulle öppna tårtshop?

Jag fick ansiktsmåla både barn och vuxna och de bar sina kreationer med stil och finess. Och jag dansade lite till musiken som dundrade ut över compounden och lyckades faktiskt känna partystämning på mitt alldeles egna småstörda sätt.

Och sedan skulle gänget ut och klubba, så unga och snygga de nu är. Och hur långt det nu än är från min comfort zone så bestämde jag mig för att hänga på ut i den kenyanska lördagsfestnatten…

Men se DET god vänner är en HELT annan historia…

Nu räcker det med spänning!

Det har onekligen varit en spännande vecka. Men nu räcker det. Man kan ju få nog av spänning och exotiska inslag i sitt liv också.
Det började med att jag fyllde 40. En alltigenom oglamourös tillställning där jag riktigt saknade alla go-vännerna. Jag önskade mig ett hus i present och ta mig sjutton om vi faktiskt hittade ett! Det ligger fint till nere vid floden, till en rimlig kostnad och vi har faktiskt både betalat disposition och skakat hand över avtalet. Där finns grannar med barn, som går i god för oss och vi kommer att kunna ha get och har blivit lovade kycklingar i inflyttningspresent!
Och sen var det dags för de kenyanska, nationella proven. Två dagar fullspäckade med tentor för stortjejen. Onekligen lite för spännande. Första morgonen kräktes ungen och andra dagen vaknade hon med diarre. Men pallrade sig till skolan för prov i matte, engelska, naturvetenskap, samhällskunskap, kristendom och swahili gjorde hon. Efter bara en månad i nya landet och på nytt språk lyckades hon spika matteprovet och göra riktigt bra ifrån sig på de andra. Utom swahilin då, som ju är ett skämt, men där hon faktiskt lyckades knipa några poäng. Slutresultatet återstår att ta del av, men det är inte annat än att vi är förbaskat stolta över henne, ungen.
Och så triss i spänning då. Alla goda ting är tre säger man ju. Jag hade kunnat nöja mig med två faktiskt. Vi har varit krassliga allihopa i en vecka nu. Jag kanske lite lindrigare än de övriga. Typiska influensasymptom: häftig hosta, snor, värk i öron och hals, och feber. Så igår blev jag plötsligt toksjuk: hög feber och sån där riktig hutterfrossa så man skakade tänder fullt påklädd under fyra yllefiltar. Med lätt hypokondriska tendenser försökte jag att inte noja ihjäl mig över exotiska infektionssjukdomar utan behålla lugnet och inte springa till doktorn, men efter en eftermiddag med värre feber än jag nånsin haft: en sån där feber man mest läser om i 1800-talsromaner, så gick jag till sjukhuset för att träffa en doktor. Det där rena privatsjukhuset, inte det där smutsiga TBC/HIV-haket som ligger närmast. De tog lite blodprov och konstaterade mycket snart att jag har en "very active, positive infection of malaria". Men åhå!! Malaria!! Så synnerligen exotiskt och helt djävla onödigt!! Jag har ju gått på malariaprofylaxmedikamenter och knappt blivit myggbiten alls!? Enda fördelen med den diagnosen är väl möjligen att jag åtminstone denna gång inte kan sägas vara för sjåpig. Men en tuff och svettig natt har det varit och vi får se om faran är över. Spänning är nog trots allt bäst på film...

Happy Bathday to you!

GRATTIS FINA LOVINA!!

 

Vi har oss en 2-åring!!!!!!!

Igår fyllde lilltjejen två år, vilket firades kenyanskt traditionsenligt med att tårta och snacks medfördes till skolan och födelsedagsbarnet bjöd sina dagiskompisar som just sjungit

Happy Birthday (Eller Happy Bathday som den lyder i kenyansk dialektversion) på dagiskalaset .

'

Födelsedagsbarnet fick skära tårtan själv (med hjälp) och dela ut till sina kompisar. Lovina tog sig an uppgiften med stor koncentration. Tårtan var en banankaka som mamma hade bakat, för av någon anledning (läs: brittiskt kolonialistarv) är kakorna man köper här i affärerna vansinnigt torra. Matfärg hade använts i receptet. Troligen tänker de sig att färgen ska användas i t.ex ris, för det var salt i pulvret, så glasyren blev sådär. Men alla barnen åt med god aptit. Inte en enda hänvisade till glutenintolerans, laktosintolerans, "jag tycker inte om banan" eller dylikt. ;-)

 Och här är de små söta tårtätspluttarna!:

Dagens firande avslutade vi i familjen med firande på stans legendariska mejeri där vi inmundigade glass och köpte cheddar och blåmögelost till kvällens ostbricka! Och så var firandet av lillfinungen till ända!