Ekvatorgeografi

Jag har nog skrivit om detta förut, men när man bloggat i tre år kan det vara lite svårt att hitta bland inläggen och tydligen finns det inget som renodlat fokuserat på det faktum att jag flyttat från Sverige, ett land vid polcirkeln till Kenya, ett land vid ekvatorn. Så då skriver jag ett inlägg, för det är ändå ganska stor skillnad för både växtlighet och socialt liv var vi befinner oss, och vår närhet till dessa imaginära men ack så geografiskt påtagliga cirklar.
P.g.a jordaxelns lutning kommer antalet soltimmar att variera stort vid polcirkeln så att vi i norra Sverige ovanför polcirkeln har c:a 1,5 månad då solljuset ständigt befinner sig ovanför horisonten (midnattsol: se bilden) och 1 månad då solljuset inte tar sig ovanför horisonten (polarnatt).

Ekvatorn utgör dock jordens mittersta breddgrad. Här gör jordaxeln ingen skillnad för dygnsljuset. Oavsett när på året kommer solens strålar att på en specifik plats längs ekvatorn alltid att lysa 12 timmar och alltid vara skymda från denna plats i 12 timmar.
Detta innebär att här i Kenya går solen alltid upp c:a 7 AM och ner c:a 7 PM.
I gamla tider, utan klockor och mobiltelefonskoll på tiden så räknades soluppgången som kl 1 på morgonen (saa moja asubuhi = “saa” - timme, "moja" - ett,  "asubuhi" - morgon)
och solnedgången som kl 1 på kvällen (saa moja jioni= "jioni" - kväll).
Så i Swahili time är just solljuset det intressanta.

(5:00am-10:00am): Asubuhi (morgon)
(10:00am – 4:00pm): Mchana (dag)
(4:00pm – 7:00pm) : Jioni (kväll)
(8:00pm – 5:00am): Usiku (natt)
...

Det här ger en förutbestämdhet som är mycket enklare än i Sverige. Det går att relativt väl bedöma tiden på dygnet utifrån solens placering och när det blir mörkt blir det mörkt; inga långa utdragna solnedgångar och sega murriga soluppgångar.
Men vi missar ju magin i de långa ljusa svenska sommarnätterna som gör oss svenskar väldigt aktiva och sociala under sommarmånaderna. Här i Kenya grillar vi inte under långa härliga kvällar. När mörkret kommer sjunker temperaturen och temperatursskillnaderna mellan dag och kväll gör att man fryser rätt rejält när solen lagt sig. Så man går in.
Vi slipper ju förstås de långa mörka vintermånaderna med ljusbefriade depressioner men också det rätt gosiga murrmyset inomhus. När jag ser på vad som är mest svenskt så tänker jag att det just är de här växlingarna. Att vi inte är likadana året runt, att väder och ljus i hög grad påverkar vårt beteende, vårt mående, vår längtan.

För vi har ju årstiderna också.
I Sverige har vi en lång tung vinter då vi mentalt i rätt hög grad går i ide. Vi boar oss inomhus, vi förbereder oss för bättre tider. Julen och dess ljus och dofter är så oerhört uppiggande i det perspektivet. Något som bryter av i det kalla och det mörka.
Den pånyttfödelse som våren innebär är oerhört speciell för mig, väldigt svensk. Att längta efter de första blommorna, de första knopparna, lövsprickning, videkissar och snöglopp. Att det kliar i odlingsfingrarna att få ner frön, att odla.
Sedan sommarmånaderna, så långa och ljusa kvällar, så lagom temperatur och allt ätbart som vi har i vår natur under dessa månader: fläder, rabarber, smultron, blåbär, hallon, vinbär, krusbär, körsbär, jordgubbar, sommarkantareller.
T.o.m hösten som jag avskyr när jag är hemma har ett skimmer av återkommande cykel över sig. Samla in mat för vintern; plocka äpplen, plommon, päron, trattkantareller. Och alla löv som ändrar färg sådär oerhört teatraliskt och konstnärligt. Det här lugnet som liksom sprider sig i en natur som gör sig redo att ta paus.

Här i Kenya har vi inga årstider. Inga stora förändringar. Träd och blommor tar liksom aldrig riktigt paus. Det är klart att blommorna vissnar, men då kommer det nya, och medan ett träd har vissnade blommor kan ett annat av samma sort just börja blomma. Vår änglatrumpet blommor helt hysteriskt en gång i månaden. Man odlar och får skörd året om och det blir liksom svårt att hålla koll på när man satte saker och när de bör mognat. Och man tappar faktiskt den där naturliga odlingsglädjen som våren ger och tänker att de där fröerna kan jag sätta nästa vecka, eller nästa, eller nästa. Och varför, varför växer här inga bär??

På universitetet fattar de inte alls vad jag menar när jag säger att vi har ny antagning i "höst". Årstider som är sån essentiell del av vårt svenska tänkande saknar helt mening här.
Och visst julpyntar och fixar jag även här i Kenya, men den där nästintill driften att lysa upp min värld saknas ju.

Visst finns det säsonger, så säger de i alla fall. Torrperioden och lilla regnperioden och stora regnperioden. Men jag ser ingen jättestor skillnad och mina vänner här säger att skillnaden var större förr. Nu regnar det ibland och ibland rätt mycket. Och så är det varmt ibland, men inte så det stör. Eldoret, där jag bor, ligger på hög höjd över havet (högre än Kebnekaise) och vi har inte alls den där extrema värmen som alla européer jag möter förknippar med Afrika. Ofta är vädret snarare irriterande varierande under dagen så man måste ha fleecen och strumpbyxorna på om morgonen, vara beredd att gå i lätt sommarklänning under dagen och slänga på sig regnjackan på eftermiddagen.
Och ofta når temperaturerna (just där vi bor) som högst en bra svensk sommar.

Och de här geografiskt orsakade skillnaderna hade nog ingen kunnat förbereda mig på och det är också himla svårt att förmedla till er där i norr.
Men plocka era bär, frukter och svamp! Ni har ingen aning om hur oerhört avundsjuk jag är!!

Livslångt lärande och så skolan

Ragnhild hette hon, kvinnan som lärde mig läsa och räkna. Hon var en sanslöst kreativ kvinna med rockärmen full av pedagogiska knep och ett sjudundrande temperament. Förskolelärare var hon, så när någon mer utbildad människa kom fick hon ge plats som vår lågstadielärare för någon mindre kreativ. Det enda bestående minnet av hennes efterföljare var att denna stank så mycket parfym så man höll på att kvävas om man bad om hjälp.
Jag hoppas mina barn får goda minnen av människor som lärde dem saker. Jag tror att lärande mycket väl kan räknas till mina lyckligaste stunder.
Skolsystemet i Kenya ser något annorlunda ut än det svenska. Läroplanen kallas 8-4-4 vilket innebär 8 års grundskola, 4 år gymnasium och 4 år högskola/universitet. Därtill går många barn en skolliknande förskola i två år för att få slutbetyg att kunna söka till den skola de vill.
Lilldotra går på en privat, kristen skola som ligger nära vårt hem. Den har inte gjort några djupa pedagogiska intryck på mig. Det är ett djävla bönande och psalmande i usel kombo med skolaga. Skolan ägs av en gammal brittisk pastor som samkör skolan med ett antal barnhem i "god kristen anda" .
Det FINNS offentliga skolor i Kenya, men de håller ofta ganska usel kvalitet, är mycket smutsiga och undervisar vanligen på kiswahili i förskolan. Jag har nog valt ett rätt vettigt alternativ i jämförelse.
Den klassiska kenyanska undervisningen är minnesbaserad. Eleverna läser ramsor efter läraren och lär sig saker utantill. Ytterst lite reflektion krävs eller är ens önskvärd. I låg- och mellanstadiet skriver man efter läraren i sina skrivböcker och man lär sig provfrågor utantill för att kunna prestera på nationella prov varje termin. Resultatet på proven sammanställs och redovisas offentligt så föräldrar kan välja skola efter de skolor som kan uppvisa högsta resultat.
Stordotra går i indisk skola som följer det brittiska skolsystemet. Här är lärarna verkligen av en annan kvalitet. De förklarar och diskuterar, samtidigt som utantilllärning fortfarande är viktigt för nationella prov. Men man försöker få studenterna att förstå och man har beskrivna stadier som eleverna behöver nå vad gäller resonerande, skrivkunnighet, kreativitet etc. Jag upplever betygen som mer transparanta än i Sverige. Jag upplever proven som hjärndödare (men troligen mer lätträttade) än de svenska.
Religionsämnet väljs utifrån religiös tillhörighet (hinduer väljer hinduism, muslimer islam, kristna kristendom). Följdaktligen är stordotra befriad från religionsämnet.
Läsåret är uppdelade i tre terminer och idag har dottern just avslutat sitt läsår i fjärde klass. När hon började för ett år sedan hade hon bara ett halvårs staplande engelska med sig och fick därför börja en klass lägre än sina jämnåriga. När hon nu slutar sitt första läsår på denna skola är hon ikapp sina klasskamrater, hon läser engelskspråkiga tegelstensfantasyromaner, hon är mer än åldersadekvat i science och social science och idag har vi haft samtal med alla lärarna för att få godkänt att hon flyttas upp en klass och får börja sexan precis som hennes klasskompisar i Sverige och hennes jämnåriga här.
Och både dotra och moder är ganska stolta att säga att till hösten börjar hon verkligen sjätte klass!!
Och jag hoppas att hon fortsatt kommer att tycka om att lära sig. Och att hon kommer minnas folk som hjälpt henne på vägen till kunskap och vetande.
Lilldotras skolsituation får bli nästa utmaning. Till jul har hon graduation från preschool. Och gud nåde mig om jag tar ifrån henne hennes "gown" moment!

Kulturell appropriering

Idag tänkte jag skriva om kulturell appropriering.
Fint ord va'? Det är när någon "lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget". Tänk Shakiras afrikanska rumpskak, tänk asfula västerlänningar i dreads, tänk svenska hemmafruar med indianska drömfångare i köksfönstret över adventsljusstaken och de semestriga hennatatueringarna mot grisrosa solbränna. För att ni riktigt ska förstå ordet måste ni förstå dess värde: kulturell appropriering är FULT, man är en ond människa om man gör det och man är definitivt inte politiskt korrekt.
Jag har läst många artiklar om kulturell appropriering sedan jag kom till Kenya: jag är en vit kvinna i privilegierad ställning och jag har inte för avsikt att göra stora klavertramp av vit natur: tro att min närvaro här frälser världen, att jag är det bästa som hänt de stackars afrikanerna och att jag sitter inne med alla svar.
Jag vet att jag är privilegierad även om jag inte besitter den rikedom som kenyaner tenderar att tro att vit hy automagiskt genererar som nån slags kemisk reaktion. Min kenyanska lektorslön är och förblir halvtaskig med västerländska mått mätt.
Men mitt pass tar mig runt hela världen, när jag har råd.
Jag vet att jag inte förstår ett skit om världen, än mindre är i någon slags position att förändra den till det bättre på något område som har någon slags grundläggande betydelse.
Men vet ni vad?
Kulturell appropriering? Jag är FÖR så ända in i kaklet. Jag är så astrött på kultur och de barriärer det bygger mellan människor att jag är övertygad om att varje dreadlock på en akademikeranställd västgöte ger större möjlighet för den kenyanska dreadlocksbäraren att få jobb och inte ses som knarkare utan jobbetik, varje slöja ickemuslimer bär för att inte bränna sig på stranden gör slöjan mindre stigmatiserande, varje rumpskak som smälter västerländskt stela höfter är av godo. Ja, jag fullkomligt skiter i vad midsommarstången, hennatatueringen och den indianska fjäderskruden betyder. Det var en fröjd att se immigranterna i Linköping hoppa små grodor i Trädgårdsföreningen när jag var hemma i midsommar, det är skönt att ha helgdag imorgon från kenyanska jobbet för att fira Eid.
Jag kan aldrig tycka att kulturella gränsöverskridningar är av ondo. Jag tror att all uppblandning är av godo. Jag tror på att blanda matkultur och kulturella symboler och märkliga ceremonier och klädesplagg till ett sammelsurium där vi slutar se på varandra och tro att vi är så förbannat olika. Jag tror på att fira jul och chanukah och eid och inte tro på en enda djävla gud och göra det tillsammans iklädda bikini, slöja, dreads och birkenstock med olikfärgade tubsockor.
Och jag tror på ett vi.
Och jag vet att jag har råd att göra det, har möjlighet att vara liberal och sådär härligt gränsöverskridande för att jag är privilegierad och vit. Jag vet.

Livsval

Gör ni rätt val i livet?
Jag har levt i över 40 år och jag vet fortfarande inte hur rätta livsval ser ut.
När jag var 9 flyttade jag. Det var mina föräldrars livsval och jag tror det var ett bra val för dem.
Själv växte jag upp, utanför och udda på ett överjordiskt vackert Österlen som aldrig varit hemma. Växte upp till att göra mina egna val.
16 år gammal hoppade jag av gymnasiet. Kvävd av småstad och inskränkt landsortsmentalitet och den där bedövande Jantelagen sipprandes in i märg och själ. Att det var ett galet livsval att hoppa av gymnasiet som duktig akademiskt lagd tonåring tyckte nog de flesta. Jag tror det fick mig att överleva.
Jag började på socialistisk folkhögskola. Var det ett bra livsval? Ja det var det. Många av de otroliga människor jag mötte då kvarstår i mitt sociala nätverk. Jag blev mig själv och insåg att man kan vara det och att allt och alla inte är normalt och tråkigt. Klart jag mött öar av sånt förut men aldrig har jag i så stor skara mött så många alternativa livsformer som fått mig att känna och leva.
Första pojkvännen. Definitivt ett satans dåligt livsval. I tre år levde jag som medberoende till en blandmissbrukare som hade boarderlineproblem och ångest. Det var inte så smart.
Universitetsstudietid i Göteborg. Trots mitt gymnasieavhopp har jag alltid haft en rak linje i mina studier. Jag har ett snyggt CV. Jag har gjort bra val. Göteborg var en bra stad och kanske mitt första vuxna Hemma. Mina lingvist- och logopedvänner är satans fina människor och jag ångrar inte ett ögonblick att jag var där och då.
Nästa val gjorde jag inte själv. Ett uppsagt rivningskontrakt gjorde mig bostadslös exakt samtidigt som jag tog min universitetsexamen och jag flyttade dit där arbetsuppgifterna lät roligast. Var det ett bra val? Ja, vad fan är bra? Livet har så förbannat många olika spår och medan vissa spår väloljat bär framåt och uppåt bär andra en käpprätt ur spår.
Det var ett djävla kul jobb som fyllde mitt hjärta med en evig passion för alternativ kommunikation. Och hur ska jag kunna ångra ett val som gav mig mötet med min älskade make, kanske det genuint bästa livsval jag nånsin gjort? Men socialt var Sundsvall en öken.
Jobb, kärlek, vänskap, hur ska man veta vad som är viktigast? Det här är nog första gången jag tvekat riktigt. Och önskat att man kunde pausa vissa spår i livet så de inte läcker ångest och flyktkänslor till de fungerande och lyckliga delarna av livet.
Men så funkar det ju inte riktigt.
Sen var vi två som skulle fatta gemensamma beslut. Vi hamnade i Linköping. Jag hade ingen aning om att det var rätt. Jag var ju nykär och det spelade faktiskt inte så stor roll var vi var det, trots allt. Och söderöver var ju närmare vänner i alla fall. Linköping blev mitt andra vuxna Hemma.
Maken är en gränslös, autistisk röra som kastar sig innanför folks livsrum och personal space och ruckar deras komfortzonsgränser. Jag älskar honom och vårt sociala nätverk svällde.
Jag tog livsbeslut grundade i nyfikenhet och inte i frustration och började doktorera. Var det ett bra livsbeslut? Återigen var livsspåren många och ledde åt alla håll. De kollegor jag mötte där!! Så djävla kul vi hade och så djävla underbara ni var och är!! Skärpta, sköna, ironiska, vackra och underbara! Men doktorerandet ? Aldrig har jag känt mig så dum och otillräcklig intellektuellt. Jag har aldrig tvekat på min kompetens som klinisk logoped, jag är en rätt lysande logoped (om än något ostrukturerad). Men som forskare är jag som bäst rätt medioker. Mest stolt är jag över att jag vågade stanna i mitt eget mediokra doktorerande och göra klart, att jag inte blundade och flydde. För att göra klart är ett ganska skönt livsval.
Jag gjorde fler livsval under denna period. Jag valde min älskade på nytt. Det var inte självklart i tider av sårande och sorg och kanske livsvalsångest även i hans liv?
Jag valde rätt, men rätt är inte alltid lätt.
För att vi skulle förbli ett vi valde jag att följa hans livsval att flytta till landet.
Hade jag lovat mig själv där under tonåren att jag alltid skulle välja själv för att jag aldrig mer ville bli uppslukad av någon annan?! Jo. Fast det här var annorlunda: Jag valde familj framför ensamhet. Jag valde oss framför mig. Och oavsett vilka val man gör tillsammans med min man så får man aldrig någonsin tråkigt i alla fall.
Var det ett bra val?
Nä. Vad tror ni? Mitt i skogen med psykopatkristna grannar som jagade våra vänner med gevär och spärrade vår grusväg med jordbruksattiraljer när vi just fått en prematurfödd dotter på 635 gram.
Inte var det rätt när man mötte bonnrasism, vattnet frös och lammen dog. Men det var fint när man myste i en liten smedbyapub mitt ute i klorofyllen och när man mötte allsköns ekologvolontärer från många märkliga håll, när vi tillsammans delade ett hus i tre delar och fick det transporterat hem för att få mer livsrum.
För det var galet och det var kul och för min man var det helt nödvändigt att få den här längtan till landet prövad och ratad i hans eget inre.
Och vi valde barn. Aldrig ett ångrat val. Vi är inga superföräldrar men vem fan är det?
Men med barn sluter man cirkeln från att ens föräldrar gjorde ens livsval till att man nu fattar livsval för någon annan: sina barn. Och det är ju fruktansvärt läskigt!!
Så nya val. Vems val är det numera?
Jag vet inte. Det spelar väl inte så stor roll längre: Vi anpassar oss och lyssnar, vi drömmer och handlar, vi respekterar och älskar, underlättar och ställer till det.
Plötsligt har man en restaurang eller två. Plötsligt bor man i stan, i paradlägenhet. Plötsligt är man tvåbarnsföräldrar.
Plötsligt kommer en märklig tanke om att bo i förort för barnens skull. Men en god klok vän höjde ett mycket högt ögonbryn och sa att då skulle hans världsbild rasa.
Stort tack till den vännen.
Så istället flyttar man till kollektivhus.
Alla de livsvalen var livet. Alla de valen var bra för de gjordes. Och det kanske är det enda sanna och riktiga jag vet om livsval: att de som aktivt görs är de jag ångrar minst.
Men livet fortsätter sina parallella, sina lyckliga och sina trasiga spår. Så när själen kliade och jobbkontexten värkte räckte inte finvännerna som kompensation längre.
Det är fint att ha en spritt språngande galen make i det läget. Som när man säger att man vill till Afrika säger JAVISST.
Och det livsvalet blir lika självklart som många andra.
Var det ett bra val? Ja, så in i helvete. Ett av det bästa val jag gjort.

Och här sitter jag och gråter. Och här sitter jag med panikångest som en elefantfot i bröstet. Och saknar maken, och mamma och vännerna och saknar det fysiska mötet med alla jag känner så in i helvete!!
Men jag älskar mitt jobb här.
Jag älskar att vara här.

Men alla spår känns som de leder rakt mot varandra och i warpspeed: de raka, de krokiga, de lyckliga, de ångestfyllda, mina val, makens val och alla bra eller dåliga val vi fattar för våra barn, för nuet och framtiden.
Och jag känner mig som en stor krasch mitt i.
Och jag vet ju att vad som är bra eller dåliga livsval aldrig någonsin är något man vet före valen gjorts.
Och kanske inte ens då.

Hemlängtan

Det finns sådant man saknar i exil.
Ja, inte så mycket gorgonzolan, salamin, sushin och yoghurtglassen. Även om de ÄR saknade.
Men vännerna, maken, det fysiska, kramarna.
I stunder av sorg, när kära vänner dör och man inte kan vara på plats och ingen finns här för att hålla om, krama och älska en sansad och jordad, då gör det fan ont.
Och hemlängtan brinner som eld i bröstet.

Jag är ingenting

Varför hamnade jag här i Kenya?
Jag reste aldrig under mina sena tonår. Kände aldrig nåt behov av att backpacka runt i världen som många av mina vänner. Min komfortzon är ganska stor och jag är inte rädd för nya upplevelser och erfarenheter. Är det nåt som ger mig ångest är det möjligtvis det omvända: vanlighet, normalitet, rutin.
Men jag var ingen överdrivet social varelse under min ungdom och de hårt förvärvade vänner jag lyckats skaffa mig var dyrbarheter jag inte behövde fara ifrån.
Fast nu är jag ju här.
Det finns så många orsaker, valmöjligheter, felval och slumpmässigheter bakom våra livsbeslut och de bildar ett intrikat mönster där det är svårt att peka på enskilda orsaker som är avgörande för var vi hamnar.
Men även om orsakerna till att jag är här är många så finns det ju en utmärkande orsak också.
Tills för fyra år sedan trodde jag att jag var en bra universitetslärare. Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit duktig i arbetslivet och haft klara arbetsnarkomaniska tendenser.
Mycket av mitt självförtroende baseras på min yrkeskompetens.
Jag har inget överdrivet stabilt självförtroende. Min självbild är svartvit som en stumfilm.
Jag är ingen bra mamma: jag är rastlös och självupptagen och saknar tålamod och leklust. Jag älskar mina barn men jag ger dem ingen rik och stimulerande uppväxt.
Jag är ingen bra hustru: jag är inte speciellt supportive, jag är lat och rätt sur av mig. Jag är hopplös på ekonomi och hushållsuppgifter.
Jag är ingen bra vän: Jag hör sällan av mig och jag är rädd för att vara klängig och jobbig. Jag är inte särskilt kreativ och gör sällan annat än att prata med mina vänner.
Jag är ingen bra forskare: jag är ostrukturerad och prokrastinerande och jag har en fullständig skrivblockering. Jag förstår inte statistik särskilt bra och jag är uppenbarligen usel på att skriva forskningsansökningar.
Men jag trodde faktiskt att jag var en rätt okay föreläsare: Jag är rätt så entusiastisk och livfull. Jag är välplanerad och tidsstrukturerad. Jag fokuserar på viktiga strukturer och teorier som är applicerbara på verkligheten och jag är bra på att exemplifiera och förklara.
Eller, jag vet inte. Jag trodde jag var det.
Tills för fyra år sedan, då mina studenter bestämde sig för att ta ner mig på jorden, eller snarare under jorden.
Jag vet rent intellektuellt att saker inte är svartvita. Att det finns gråtoner och faktiskt en och annan nyans här och var. Men jag visste faktiskt inte hur dålig jag var som föreläsare. Det var faktiskt ganska chockartat att inse att jag trots min rätt rakbladsvassa självkritiska läggning totalt missat så allvarliga brister på ett område.
Jag kränker människor. Jag ser inte till folks bästa. Jag anser mig överlägsen andra människor, jag är oprofessionell och jag får folk att känna obehag och rädsla. Ibland är jag rent av elak.
Så studenterna anmälde mig och mina kollegor till universitetsledningen.
För exakt fyra år sedan kallade mina arbetsgivare mig till något av det mest förnedrande möte jag någonsin varit på.
Biträdande universitetsdirektören, prefekten, proprefekten och avdelningschefen tyckte det verkade lämpligt att fyra höjdare tog tag i detta gentemot fyra simpla lektorer...
Jag har nog aldrig förr överskattat min egen kompetens så kapitalt.
Våra arbetsgivare ansåg att vi behövde träffa en beteendevetare för att modifiera vårt beteende. Så vi gick i någon slags terapi som skulle göra oss till bättre universitetslärare.
Jag tror inte det hjälpte.
Vad jag blev var en rädd universitetslärare. Någon som försökte att inte ta ut svängarna. Som rev av mina föreläsningar och försökte att inte interagera för mycket med mina studenter, för uppenbarligen vet jag inte hur man gör sånt.
Och tillslut stod jag inte ut med mig själv.
Så nu är jag här.
Och fyra år är ingenting om man vill försöka laga ett självförtroende.
Vissa dagar tror jag att jag gör ett bra jobb här. Fast å andra sidan trodde jag att jag gjorde det hemma också. Så jag vet faktiskt inte.
Och vad är jag då?
Jag är ingenting.

Lag och rätt

Lag och rätt är inte enkla begrepp.
Det tycker jag man kan se med icke så önskvärd tydlighet i hur världen t.ex betraktar terrorism idag. Om man är i underläge, om man inte har ett land, om man kämpar mot lagar och föreställningar som är förtryckande och förlegade, då är man terrorist. Fast det är man ju också om man dödar oskyldiga barn och kvinnor, om man spränger hus och bussar, skjuter studenter och oliktänkande.
Ibland tycks vi tro att lag rent automatiskt är rätt. Men så är det ju inte. Inte alltid.
Och inte så där enkelt.
I Saudiarabien är det förbjudet att vara ateist och straffet är dödsstraff. Det är lag. Men uppenbart tycker många svenskar att det inte är rätt. Jag vet inte varför man har lagar i Saudiarabien, i Sverige har vi ofta lagar för att utmäta straff. I andra delar av världen har man kanske lagar mer som prevention, riktlinjer, rekommendationer?
Är det så enkelt? Nä.
Nyligen fick några svenska våldtäktsmän sina straff sänkta för att de inte alls gruppvåldtagit en kvinna, de hade väntat på sin tur. Lagar är suddiga, luddiga riktlinjer för vad vi inte får göra och det är tolkning och praxis som definierar gränserna för våra beteenden.
USA har inte skrivit på FN-deklarationen kring barnaga eftersom de anser att det inte är statens sak att bestämma över hur föräldrar uppfostrar sina barn. Den egentliga omfattningen och problemen med aga i USA vet jag inte. Kenya har skrivit på FN-deklarationen och här slås barn i hem och skola varje dag. Trots att deklarationen ackompanjeras av en nationell lag som förbjuder aga.
I Kenya har man en syn på lagar som helt skiljer sig från Sveriges. I Sverige anser vi att lagar är den högsta instansen som berättar för oss vad vi får och inte får göra, i Kenya not so much.
Det är förbjudet att köra mot rött ljus. Det skiter kenyaner i. Mitt i rödljuskorsningar står istället poliser och dirigerar trafiken. De ger inga böter för att man kör mot rött ljus.
Det finns sammanställningar över de länder där homosexualitet är förbjudet. Kenya är ett av de länderna. Fast i Nairobi finns det en bögklubb och föreningen som organiserar homosexuella är registrerad.
I Sverige är mordbrand förbjudet. Ändå brinner flyktingboende efter flyktingboende utan att någon straffas.
I Sverige har vi inga lagar som säger att vi måste skaka hand med människor. Men vi tycker inte att folkvalda ska få välja själva.
I Sverige anser vi det som krigsbrott att uppmana folk att bränna byar och döda civila. I Sverige gör man folk till utrikesminister om de sitter i styrelsen till företag som uppmuntrar folk att bränna byar och döda civila.
I Kenya får man inte döda människor. I Kenya firar president och vicepresident att de friats från anklagelser om brott mot mänskligheten när de uppmanade folk att vända sig mot varandra. De sa ju aldrig att folk skulle stänga in andra i en kyrka och tända på.
I Jordanien våldtas kvinnor och tvingas gifta sig med förövarna. I North Carolina får transsexuella inte pinka på den toalett de känner sig tryggast på. På Filippinerna är otrohet olagligt. Sådan är lagen och rätten.
Och då har jag ännu inte ens rört vid den enorma gråzonen vi kallar etik och moral. Bara lag.
Och det är fanimej svårt nog.
Inbilla er aldrig att det är enkelt.