Sjukvård och sjukvårdstillit

Alltså, det här med sjukvård...
Det finns så mycket som är annorlunda här i Kenya och en del vet man inte riktigt var man ska börja att beskriva. Som sjukvård t.ex.
Men jag ska börja att skriva om sjukdomskunskap. I Sverige upplever jag att sjukdomskunskapen är väldigt god. Ja det är klart det finns ärthjärnor och vaccinationsmotståndare och flummare och så men generellt har folk rätt god grundkoll. Får ens barn prickar på kroppen och feber vet de flesta föräldrar vilka våra barnsjukdomar är, hostar man och snorar åker man inte till sjukhuset på stört utan kör lite huskurer och vilar. Även om man gärna VILL ha penicillin så vet man ju egentligen att förkylningar också kan vara virus. Gör det ont i höger magsida blir man lite nervös att det ska vara blindtarmen.
De flesta kenyaner har INGEN koll alls på några sjukdomar. När de blir snoriga tror de att de kanske måste operera bort sina tonsiller. Har de ont i magen kan de lika gärna ha cancer.
Deras symptombeskrivningar är märkliga och kan innehålla allt från kli i handen, blodig hosta till växtvärk.
Magsjuka är det absolut vanligaste symptomet man åker på i den subsahariska sjukdomsfloran. Det är vanligaste tecknet på en av de fyra standardsjukdomarna tyfus, malaria, dysenteri eller mask (I've had them all!).
Det här lär man sig ju rätt fort kan jag tycka. Så det är ju inte så meningsfullt att springa till sjukhuset hela tiden då all medicin är receptfri. Man kör en kombococktail med antiamöbakur och bredspektrumantibiotika helt på eget bevåg och checkar rumpan efter alternativa livsformer. Det är billigare och sparar kötid. Håller febern i sig får man toppa med antimalariamedel.
Men folk springer till sjukhuset HELA tiden. Folk sms-lånar eller går ihop i byarna för att kunna skicka en unge till sjukhus för standardsymptom HELA tiden. Har man pengar låter man gärna sitt barn läggas in på sjukhus bara för de har feber.

Det kenyanska folket sätter stor tilltro till såväl sin ordinarie sjukvård som till sin traditionella alternativmedicin med barktéer och märkliga tinkturer.

Och det trots att endast 20% av Kenyas befolkning har någon typ av betald sjukförsäkring, genom jobb eller privat. 35 miljoner kenyaner står utan betald sjukvård (bortsett från fri mödravård och vaccinationskampanjer).

Och även så trots att den kenyanska sjukvården verkligen fetsuger.
Jag har erfarenhet av både kenyansk privatvård (då svenska staten fortfarande betalade min sjukvård) och dess offentliga (som betalas av mitt kenyanska universitet). Jag går till sjukhus relativt ofta, jag vill inte paralyseras av nån inre parasit eller få nån permanentpsykos av nåt nytt malariautbrott. Sjukdomar här är läskiga och exotiska och inget jag vill ha om jag kan undvika det.
Men vården?
Jag kan räkna på mina fem fingrar de tillfällen en kenyansk doktor har undersökt mig eller mina barn. I nio fall av tio tittar de en inte ens i halsen/öronen, de lyssnar inte på hjärta och lungor, de klämmer en inte på magen. De låter en sköterska ta ens temp, utan att kompensera för att tempen tas i armhåla och inte analt så 35°C är vanlig temperatur, men det är 37°C också.
Har man magont tas blodprov för att utesluta amöbor och malaria. I övrigt skrivs standardmässigt ut bredspektrumantibiotika, antiamöbamedicin och kramplösande. Lite luftvidgande om man är förkyld.

Att bli inlagd på de offentliga sjukhusen är en mardröm från Dantes inferno. Tre till fyra patienter ligger bokstavligen i samma säng. Det finns olika medicinska avdelningar men man kan ändå hitta benbrottspatienter med TBC-patienter och AIDS-patienter i samma säng.
Den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att man betalar för att inte komma ut med fler sjukdomar än man kom in. Privata sjukhus är ren(are). De offentliga obeskrivligt smutsiga. Vi pratar lera, HIV-smittat blod och ingrott smuts.
Inom båda verksamheterna finns massor av medicinsk utrustning från allehanda biståndsprojekt: MRI, röntgen, ultraljud. Trots det känns diagnostiseringen minst sagt tveksam och interventionerna därefter. Dialys är t.ex en väldigt dyr insats som ofta erbjuds vid många odiagnostiserade tillstånd, i nåt som jag i bästa fall kan känna är nån nymodig variant av åderlåtning: byt ut det sjuka blodet så blir patienten bra.
Patientsäkerhet, tystnadsplikt och att inte prata över huvudet på patienten är rara företeelser inom den kenyanska sjukvården.
Arbetsetiken har också utvecklingspotential. Många läkare får heltidslön på det offentliga sjukhuset, jobbar där på förmiddagarna, remissar patienterna till de privata sjukhusen och jobbar där på eftermiddagarna. De har provision på medicin de skriver ut från läkemedelsbolag eller det egna apoteket (bara medicin utskriven av läkarna ingår om någon får sjukvården betald av arbetsgivare/försäkringsbolag).
När folk verkligen blir sjuka i nåt som är icke standardmässig sjukdom dör de oftast.
Är man rik flyger man till Dubai, Indien eller Storbritannien för att få riktig vård och kanske överleva.
Kanske är min intensivaste känsla av kenyansk sjukvård den att jag verkligen totalt saknar tillit till den. I Sverige är det ytterst sällan jag känner så (mödravården undantagen). Jag har flertalet svenska läkarvänner och kontakter på standby för second opinions också för mindre åkommor.
Jag är även fortfarande skriven i Sverige (helt lagligt och t.o.m ett måste eftersom jag äger en jordbruksfastighet). Och om jag eller mina barn verkligen behövde vård skulle vi vara hemma på nolltid.

Tafs i samtalston

Nu ska jag vara lite autistiskt antifeministisk en liten stund. Problematisera det här med sexuella trakasserier lite. Kanske ge en inblick i ett annat tänkande som kanske inte nödvändigtvis är mindre logiskt, eller ens mer sexistiskt, bara annorlunda. Jag menar inte att vi måste se på sexuella trakasserier så här, jag tycker inte ens det är önskvärt, men det finns en nästan autistisk logik som jag uppskattar i det hela.

Vid de tillfällen då jag varit på nattklubb här i Kenya har jag blivit chockad över den råa sexuella stämning som rått där. Jodå, svenska nattklubbar är också köttmarknader, men inte i närheten av detta, ja, låt oss kalla det för vad det är: förspel. Det tafsas på bröst och rumpor, det juckas mot skrev och mycket av dansen är avancerat förspel, doggy style.

Första gången jag var där ställde sig en man och tryckte kuken mot min rumpa. Inte ens som lätt celibatskadad kändes det välkommet. Jag tittade på de kenyanska vännerna i mitt sällskap, de såg alla vad som hände, skrattade och fortsatte smutta på sina drinkar. Som då och då under min Kenyavistelse (eller låt oss vara ärliga: som då och då under hela mitt liv, oavsett var jag befunnit mig) kände jag mig förvirrad över kulturella regler. Och som alltid när jag inte förstår, eller tycker de sociala reglerna är dumma, så skiter jag högaktningsfullt i dem. Så trots att jag inte förstod varför mina vänner verkade okay med det som hände så smackade jag till killen över armen och bad honom att dra åt helvete. Han gick därifrån utan så mycket som ett höjt ögonbryn.
Tio minuter senare var hans semihöjda stång tillbaks mellan mina skinkor. Nu blev mitt sällskaps ögon svarta, de ryckte undan karln och tillkallade vakter, någon biffig "bouncer" som med lätthet lyfte ut mannen ifråga. Jag förstod ärligt talat inte vad skillnaden var. Så jag frågade.
Mitt sällskap är van vid mina konstiga frågor, min stundvis vita ignorans och oförmåga att smälta in och anamma lokala regler. De bästa av vännerna inser nog att det är sån jag är oavsett land, för andra är jag nog mest en hopplös mzungu (vit). Svaret blev:
- "Första gången var ju en fråga!? Man måste ju få fråga".
Man måste ju få fråga.

Ja, jag inser att för mer attraktiva människor än mig, eller människor med  mindre FUCK YOU-attityd än jag, kan det bli åt helvete för många "frågor" på en kväll.
Men efter det började jag märka de små, stundvis fjäderlätta nejen som uttrycktes där i baren och på dansgolvet. Män som backade en bit när kvinnor gned baken mot deras skrev, kvinnor som tog ett steg framåt från skreven som trycktes mot dem, händer som lugnt och stundvis liksom i samtalston lyftes från bröst eller rumpa.
Och det fanns en enkelhet i det här som på nåt sätt tilltalade mig.

Det här sker BARA på klubbarna. Utanför klubbarna nuddar inte ens gifta människor varandra. Unga människor kanske, möjligen håller hand.
Men på klubbarna frågar man. Påtagligt.
Men märk väl, att även här är ett nej alltid ett nej.

Vad är ett efternamn?

Efternamn är en av alla konstigheter i världen. I Sverige heter vi ju oftast som vår familj. Och vi har många son-namn som är enkla och logiska. Så är det ju inte överallt. I Nederländerna t.ex heter folk massa konstiga saker. Kanske har ni undrat varför? 

Min egen make heter Take Aanstoot - Ta Anstöt. Det är ett tämligen provocerande namn, särskilt på nätet, och mången gång har han anklagats för att fara under falskt namn i forumdiskussioner och för att vara ett "internettroll" Det är ett stående skämt i vår bekantskapskrets att mitt i en hetsig diskussion göra inlägg av typen:- Men vad heter du EGENTLIGEN?! 

Många nederländska efternamn har konstig betydelse, som "född naken"; "knöl"; "lillbajs"; "anstöt" eller liknande. Detta är i många fall ett tecken på ens förfäders rebelliska ådra. Eller en historisk tradition av trollning om ni så vill.
I början av 1800-talet när Napoleon ockuperat Nederländerna krävde han ordning och registrering, skattskrivning och efternamnsregistrering. Många nederländare saknade efternamn och i kön till registreringen mullrade missnöje, frustration och hat gentemot ockupationsmakten. Så när man nådde fram till registratorn med gåspennan så slängde man ur sig nån lustighet, perversitet eller ren oförskämdhet. På nederländska givetvis, vilket registratorn inte behärskade.
Så det är inte utan viss stolthet som jag bär namnet Aanstoot. Det var min makes farmors flicknamn och hon var en intensiv och cool kvinna som jag lätt kan föreställa mig kom från en lång tradition av förfäder som inte tog skit från nån.

Men den här bloggen ska ju fokusera på Kenya så konsekvensenligt kommer här en redogörelse av kenyanska efternamn.
Var min tanke.
Det har varit ett lite frustrerande område det här med efternamn eftersom jag hanterat en hel del klasslistor och tentaresultatfiler och dylikt sedan jag kom hit och folk tycks helt randomiserat skriva sina namn i olika ordning och med olika stavning och kombinationer på olika listor.
Så om jag inte tagit tag i detta tidigare så blev researchen för denna blogg i alla fall ett tillfälle att äntligen få svar.
Så, Kenya är ett mycket heterogent land som består av 30-40 olika folkstammar. De kan ha olika historisk bakgrund, ha olika språk, olika kultur och traditioner, olika hierarkier och olika politisk position. Vissa uppdelningar har lång tradition, vissa är politiskt baserade och rätt ologiska. Än idag är den egna triben det absolut mest centrala i det kenyanska samhället. Tribetillhörighet påverkar vad man röstar på, vad man äter, hur man lever, och vad man heter. I det moderna Kenya känns detta som en märklig anomali. Varför röstar folk på en idiot för att han är av rätt tribe? Varför anställer man inkompetenta människor på ett universitet utifrån tribe istället för kompetens? (<--- givetvis en helt retorisk fråga).
Så svaret på frågan om kenyanska efternamn blir att det inte finns ETT system, det finns många. Något centralt efternamnskrav finns inte. Vissa stammar saknar efternamn. Vissa stammar har klannamn för att undvika att man gifter sig med sin kusin, vissa stammar får nåt efternamnsliknande när man gifter sig, andra när man blir omskuren. Vissa tar en del av sin pappas förnamn som efternamn, men ens barn ärver inte det utan de tar en halva av sin fars (lite som att vi svenskar förr kallade oss Anders son men våra barn blev sin fars son). Vissa stammar heter det det står på födelsebeviset, andra får andra namn efter hand. Vissa namn måste godkännas av de äldste i stammen, eller fadern, farfadern eller bröderna.
I princip finns det fyra tillfällen i en kenyans liv då hens namn har generell officiell betydelse: när hen föds, när hen får sitt grundskolebetyg, när hen skriver in sig vid universitetet och när hen tar sin universitetsexamen. I alla dessa dokument registreras vanligen enbart två av de namn man eventuellt har. Vad som blir efternamn av dessa är ofta ganska godtyckligt och kan bero på om personen ifråga skrev sitt namn på rätt rad, om någon stavade fel, om någon annan fyllde i och stavade fel, eller dylikt. För stora avvikelser mellan de fyra dokumenten kan skapa byråkratiska problem så ibland väljer folk sina mest lättstavade namn som för och efternamn istället. 

Och var ens far en alkoholiserad drul kan man skita i att uppge hans namn. Eller helt låta bli att ta det namnet, eller välja att ta sin farbrors.
Blev ni klokare?
Nä. Inte jag heller.

3-årsjubileum

Det skulle ju bara bli ett år.
Idag är det tre år sedan vi landade på kenyansk mark. Tre otroliga, fascinerande år. Tre år då jag lärt mig massor och upplevt massor. Inte trodde vi att vårt nygifta liv enbart skulle vara ett halvår i Afrika och att vi sedan dess skulle älska på distans med intensiva möten och minst lika intensiva längtperioder. Inte visste vi att tre av barnens uppväxtår skulle bli lite splittrade men innehållsrika?
Och vad visste jag om att min vistelse här för att "vara med i uppstarten av en logopedutbildning" i praktiken skulle innebära att jag slet i två år med byråkrati och pappershantering för att få igång ett program? Och sedan gjort i princip allt på programmet, från programansvar, föreläsningar, workshops, examination, tentavaktande, tentarättning och praktikkoordinering. Med enorm tacksamhet gentemot oerhört kompetenta lokala lingvistikkollegor som gjort sitt för utbildningen, samt underbara svenska logopedkollegor som täckt upp mina största logopediskt hål: dysartri, stamning och röst.
Och nu är den första kullens teoretiska år över. De går ut på en termins praktik nu och därefter har de bara sin masteruppsats kvar.
Så jag har gjort mitt huvudsakliga jobb!! Jag har förhoppningsvis försett Kenya med dess tre första välrustade medicinskt skolade logopedstudenter!! Som alldeles snart möter sina första patienter. De handleds av logopeder i Nairobi och Tanzania, utbildade utanför landets gränser. Och jag ska också ta mig en vända och besöka dem.
Jag är oerhört, helt obeskrivligt stolt över dessa tre studenter och deras resa!!

Denna höstterminen (som inte är något relevant namn i ett land utan årstider) hoppas vi kunna ta in en ny kull. Vi har fortfarande problem med administrativa saker som att få vårt eget universitet (Moi University) att betala ut löner till timföreläsare och att annonsera ut programmets existens, så det är inte så lätt att nå eventuella intresserade sökande. Men trots att anmälningstiden gått ut hyser jag hopp om att få igång en ny kull, av samma storlek som den första: en behändig storlek som det är möjligt att få kliniska handledare till.

Jag hyser inte jättestort hopp om framtiden för ett logopedmasterprograms överlevnad vid Moi University.
Men jag tror desto mer på logopedins framtid i Kenya. Det planeras program vid ett par universitet i landet som har betydligt större institutions- och fakultetsstöd än vad som är möjligt vid Moi. Och det finns en liten men entusiastisk logopedskara med internationell utbildning, men kenyansk bakgrund, som kämpar för att få statlig acceptans, legitimation och inrättade statliga tjänster. Och "mina" logopedstudenter kommer att vara ett kompetent tillskott av kollegor till denna grupp.
Jag behöver inte skämmas över min insats här. Jag har gjort ett bra jobb och haft en fantastisk tid.

Men i augusti nästa år är jag faktiskt redo att flytta hem igen. Mitt arbetskontrakt löper ut då och då har förhoppningsvis min första kull fått sitt examensbevis och nästa kull är klar med sina teoretiska kurser. Jag har lingvistikkollegor som är duktiga och kompetenta att handleda klart den andra kullens uppsatser.
Och mina barn behöver komma hem. Gå högstadie och lågstadie och få vara med sin pappa. Och jag behöver hångla... ;-)

Jag åker inte hem till logopedutbildningen i Sverige. Min själ säger mig att den själen kräver andra äventyr. Kanske vill jag arbeta med invandrarutbildning eller annat språkligt? Kanske finns det nånstans där jag behövs? Det får vi se. Ett år ger jag mig själv att knyta ihop säcken här.
Det blir bra.

Och när stordotra gått klart grundskolan och lilldotra lågstadiet, om maken rott ihop ett välfinansierat jobbprojekt, om fyra år från nu, om det kliar i Afrikatarmen fortfarande? Då vet jag ett universitet i Nairobi där jag vill "vara med och starta upp" en undergraduateutbildning i logopedi.
Och jag highfivar faktiskt mig själv idag.
Yeah me!

Kärt barn har inte alltid så många namn

Det gnölas i Sverige om att det vanligaste namnet i Malmö numera är Muhammed. 

Jag tycker mest det visar på skillnaden i hur vi ser på namn i olika delar av världen. Att döpas efter den muslimska profeten ses som en ära och en påminnelse om religionens betydelse. 

När jag och maken valde namn till våra barn valde vi namn som var personliga, som representerade dem som individer. Knappt 600 kvinnor delar min stordotras namn och knappt 200 min lilldotras. Att se namn som något individuellt känns som ett tämligen nytt och ganska västerländskt påfund.
Men att namn är individuella är inget självklart ens för svenska föräldrar. När en av mina vänner pluggade till ingenjör på universitetet fanns det fler Henrikar än kvinnor i hans kull och densiteten Martinar i min makes olika företag har tidvis varit mycket hög. 

I Kenya får de flesta barn två namn: ett västerländskt namn och ett stamrelaterat. Det är himla praktiskt. Om man inte kommer ihåg eller kan uttala det ena kanske man klarar det andra. Det är inte givet vilket av namnen man använder. Vissa använder det ena namnet bland vänner och det andra i mer formella sammanhang. Andra tycks heta olika bland olika vänner. Namnen på klasslistorna på universitetet är inte nödvändigtvis de samma som de på inlämningsuppgifter, vilket ger spänning och överraskningseffekt i arbetet. 

I Eldoret, staden där jag bor, är kalenjin den vanligaste folkstammen. Det är tröstlöst att komma ihåg allas namn här, för det är mest ett virrvarr av Kip och Jep och Che och chirchir. Paret som hjälper mig med hus och hem heter t.ex Chebet och Kipngeno. Namnen i kalenjin baseras på omständigheterna kring barnets födelse. Det är inte helt praktiskt. Många föds på dagen och får samma namn, andra under regnperioden. Det regnar ju under flera månader om året så det kan bli många barn med samma namn. Nedan följer en liten lista med kalenjinska namn och deras betydelse.

Kiplagat - född vid solnedgången
Kiprotich - född när boskapen förs hem för kvällsmjölkningen
Kipngeny - född när boskapen är och slickar salt
Kipkosgei - född efter långt värkarbete
Kipchirchir - född snabbt
Kiptanui - född svag, utan att skrika eller andas
Kipketer - född på verandan
Kipkurgat - född vid dörren
Komen - född när öl bryggdes eller dracks
Kipruto - född under en resa
Kipchumba - född nära en vit man (vilket ofta betyder på sjukhus)
Jepchoge - född nära ett sädesförråd
Jeprugut - född under svälttider
Jeptalam - född under gräshoppsinvasion
Jebichii - född efter komplicerad förlossning
Cheptum - född under omskärelseceremonin
Chepsigei - född utan att modern hade nån hjälp

Och Chebet och Kipngeno då? Jo Chebet är född mitt på dagen och Kipngeno när getterna vaknade!!

Ekvatorgeografi

Jag har nog skrivit om detta förut, men när man bloggat i tre år kan det vara lite svårt att hitta bland inläggen och tydligen finns det inget som renodlat fokuserat på det faktum att jag flyttat från Sverige, ett land vid polcirkeln till Kenya, ett land vid ekvatorn. Så då skriver jag ett inlägg, för det är ändå ganska stor skillnad för både växtlighet och socialt liv var vi befinner oss, och vår närhet till dessa imaginära men ack så geografiskt påtagliga cirklar.
P.g.a jordaxelns lutning kommer antalet soltimmar att variera stort vid polcirkeln så att vi i norra Sverige ovanför polcirkeln har c:a 1,5 månad då solljuset ständigt befinner sig ovanför horisonten (midnattsol: se bilden) och 1 månad då solljuset inte tar sig ovanför horisonten (polarnatt).

Ekvatorn utgör dock jordens mittersta breddgrad. Här gör jordaxeln ingen skillnad för dygnsljuset. Oavsett när på året kommer solens strålar att på en specifik plats längs ekvatorn alltid att lysa 12 timmar och alltid vara skymda från denna plats i 12 timmar.
Detta innebär att här i Kenya går solen alltid upp c:a 7 AM och ner c:a 7 PM.
I gamla tider, utan klockor och mobiltelefonskoll på tiden så räknades soluppgången som kl 1 på morgonen (saa moja asubuhi = “saa” - timme, "moja" - ett,  "asubuhi" - morgon)
och solnedgången som kl 1 på kvällen (saa moja jioni= "jioni" - kväll).
Så i Swahili time är just solljuset det intressanta.

(5:00am-10:00am): Asubuhi (morgon)
(10:00am – 4:00pm): Mchana (dag)
(4:00pm – 7:00pm) : Jioni (kväll)
(8:00pm – 5:00am): Usiku (natt)
...

Det här ger en förutbestämdhet som är mycket enklare än i Sverige. Det går att relativt väl bedöma tiden på dygnet utifrån solens placering och när det blir mörkt blir det mörkt; inga långa utdragna solnedgångar och sega murriga soluppgångar.
Men vi missar ju magin i de långa ljusa svenska sommarnätterna som gör oss svenskar väldigt aktiva och sociala under sommarmånaderna. Här i Kenya grillar vi inte under långa härliga kvällar. När mörkret kommer sjunker temperaturen och temperatursskillnaderna mellan dag och kväll gör att man fryser rätt rejält när solen lagt sig. Så man går in.
Vi slipper ju förstås de långa mörka vintermånaderna med ljusbefriade depressioner men också det rätt gosiga murrmyset inomhus. När jag ser på vad som är mest svenskt så tänker jag att det just är de här växlingarna. Att vi inte är likadana året runt, att väder och ljus i hög grad påverkar vårt beteende, vårt mående, vår längtan.

För vi har ju årstiderna också.
I Sverige har vi en lång tung vinter då vi mentalt i rätt hög grad går i ide. Vi boar oss inomhus, vi förbereder oss för bättre tider. Julen och dess ljus och dofter är så oerhört uppiggande i det perspektivet. Något som bryter av i det kalla och det mörka.
Den pånyttfödelse som våren innebär är oerhört speciell för mig, väldigt svensk. Att längta efter de första blommorna, de första knopparna, lövsprickning, videkissar och snöglopp. Att det kliar i odlingsfingrarna att få ner frön, att odla.
Sedan sommarmånaderna, så långa och ljusa kvällar, så lagom temperatur och allt ätbart som vi har i vår natur under dessa månader: fläder, rabarber, smultron, blåbär, hallon, vinbär, krusbär, körsbär, jordgubbar, sommarkantareller.
T.o.m hösten som jag avskyr när jag är hemma har ett skimmer av återkommande cykel över sig. Samla in mat för vintern; plocka äpplen, plommon, päron, trattkantareller. Och alla löv som ändrar färg sådär oerhört teatraliskt och konstnärligt. Det här lugnet som liksom sprider sig i en natur som gör sig redo att ta paus.

Här i Kenya har vi inga årstider. Inga stora förändringar. Träd och blommor tar liksom aldrig riktigt paus. Det är klart att blommorna vissnar, men då kommer det nya, och medan ett träd har vissnade blommor kan ett annat av samma sort just börja blomma. Vår änglatrumpet blommor helt hysteriskt en gång i månaden. Man odlar och får skörd året om och det blir liksom svårt att hålla koll på när man satte saker och när de bör mognat. Och man tappar faktiskt den där naturliga odlingsglädjen som våren ger och tänker att de där fröerna kan jag sätta nästa vecka, eller nästa, eller nästa. Och varför, varför växer här inga bär??

På universitetet fattar de inte alls vad jag menar när jag säger att vi har ny antagning i "höst". Årstider som är sån essentiell del av vårt svenska tänkande saknar helt mening här.
Och visst julpyntar och fixar jag även här i Kenya, men den där nästintill driften att lysa upp min värld saknas ju.

Visst finns det säsonger, så säger de i alla fall. Torrperioden och lilla regnperioden och stora regnperioden. Men jag ser ingen jättestor skillnad och mina vänner här säger att skillnaden var större förr. Nu regnar det ibland och ibland rätt mycket. Och så är det varmt ibland, men inte så det stör. Eldoret, där jag bor, ligger på hög höjd över havet (högre än Kebnekaise) och vi har inte alls den där extrema värmen som alla européer jag möter förknippar med Afrika. Ofta är vädret snarare irriterande varierande under dagen så man måste ha fleecen och strumpbyxorna på om morgonen, vara beredd att gå i lätt sommarklänning under dagen och slänga på sig regnjackan på eftermiddagen.
Och ofta når temperaturerna (just där vi bor) som högst en bra svensk sommar.

Och de här geografiskt orsakade skillnaderna hade nog ingen kunnat förbereda mig på och det är också himla svårt att förmedla till er där i norr.
Men plocka era bär, frukter och svamp! Ni har ingen aning om hur oerhört avundsjuk jag är!!

Livslångt lärande och så skolan

Ragnhild hette hon, kvinnan som lärde mig läsa och räkna. Hon var en sanslöst kreativ kvinna med rockärmen full av pedagogiska knep och ett sjudundrande temperament. Förskolelärare var hon, så när någon mer utbildad människa kom fick hon ge plats som vår lågstadielärare för någon mindre kreativ. Det enda bestående minnet av hennes efterföljare var att denna stank så mycket parfym så man höll på att kvävas om man bad om hjälp.
Jag hoppas mina barn får goda minnen av människor som lärde dem saker. Jag tror att lärande mycket väl kan räknas till mina lyckligaste stunder.
Skolsystemet i Kenya ser något annorlunda ut än det svenska. Läroplanen kallas 8-4-4 vilket innebär 8 års grundskola, 4 år gymnasium och 4 år högskola/universitet. Därtill går många barn en skolliknande förskola i två år för att få slutbetyg att kunna söka till den skola de vill.
Lilldotra går på en privat, kristen skola som ligger nära vårt hem. Den har inte gjort några djupa pedagogiska intryck på mig. Det är ett djävla bönande och psalmande i usel kombo med skolaga. Skolan ägs av en gammal brittisk pastor som samkör skolan med ett antal barnhem i "god kristen anda" .
Det FINNS offentliga skolor i Kenya, men de håller ofta ganska usel kvalitet, är mycket smutsiga och undervisar vanligen på kiswahili i förskolan. Jag har nog valt ett rätt vettigt alternativ i jämförelse.
Den klassiska kenyanska undervisningen är minnesbaserad. Eleverna läser ramsor efter läraren och lär sig saker utantill. Ytterst lite reflektion krävs eller är ens önskvärd. I låg- och mellanstadiet skriver man efter läraren i sina skrivböcker och man lär sig provfrågor utantill för att kunna prestera på nationella prov varje termin. Resultatet på proven sammanställs och redovisas offentligt så föräldrar kan välja skola efter de skolor som kan uppvisa högsta resultat.
Stordotra går i indisk skola som följer det brittiska skolsystemet. Här är lärarna verkligen av en annan kvalitet. De förklarar och diskuterar, samtidigt som utantilllärning fortfarande är viktigt för nationella prov. Men man försöker få studenterna att förstå och man har beskrivna stadier som eleverna behöver nå vad gäller resonerande, skrivkunnighet, kreativitet etc. Jag upplever betygen som mer transparanta än i Sverige. Jag upplever proven som hjärndödare (men troligen mer lätträttade) än de svenska.
Religionsämnet väljs utifrån religiös tillhörighet (hinduer väljer hinduism, muslimer islam, kristna kristendom). Följdaktligen är stordotra befriad från religionsämnet.
Läsåret är uppdelade i tre terminer och idag har dottern just avslutat sitt läsår i fjärde klass. När hon började för ett år sedan hade hon bara ett halvårs staplande engelska med sig och fick därför börja en klass lägre än sina jämnåriga. När hon nu slutar sitt första läsår på denna skola är hon ikapp sina klasskamrater, hon läser engelskspråkiga tegelstensfantasyromaner, hon är mer än åldersadekvat i science och social science och idag har vi haft samtal med alla lärarna för att få godkänt att hon flyttas upp en klass och får börja sexan precis som hennes klasskompisar i Sverige och hennes jämnåriga här.
Och både dotra och moder är ganska stolta att säga att till hösten börjar hon verkligen sjätte klass!!
Och jag hoppas att hon fortsatt kommer att tycka om att lära sig. Och att hon kommer minnas folk som hjälpt henne på vägen till kunskap och vetande.
Lilldotras skolsituation får bli nästa utmaning. Till jul har hon graduation från preschool. Och gud nåde mig om jag tar ifrån henne hennes "gown" moment!