3-årsjubileum

Det skulle ju bara bli ett år.
Idag är det tre år sedan vi landade på kenyansk mark. Tre otroliga, fascinerande år. Tre år då jag lärt mig massor och upplevt massor. Inte trodde vi att vårt nygifta liv enbart skulle vara ett halvår i Afrika och att vi sedan dess skulle älska på distans med intensiva möten och minst lika intensiva längtperioder. Inte visste vi att tre av barnens uppväxtår skulle bli lite splittrade men innehållsrika?
Och vad visste jag om att min vistelse här för att "vara med i uppstarten av en logopedutbildning" i praktiken skulle innebära att jag slet i två år med byråkrati och pappershantering för att få igång ett program? Och sedan gjort i princip allt på programmet, från programansvar, föreläsningar, workshops, examination, tentavaktande, tentarättning och praktikkoordinering. Med enorm tacksamhet gentemot oerhört kompetenta lokala lingvistikkollegor som gjort sitt för utbildningen, samt underbara svenska logopedkollegor som täckt upp mina största logopediskt hål: dysartri, stamning och röst.
Och nu är den första kullens teoretiska år över. De går ut på en termins praktik nu och därefter har de bara sin masteruppsats kvar.
Så jag har gjort mitt huvudsakliga jobb!! Jag har förhoppningsvis försett Kenya med dess tre första välrustade medicinskt skolade logopedstudenter!! Som alldeles snart möter sina första patienter. De handleds av logopeder i Nairobi och Tanzania, utbildade utanför landets gränser. Och jag ska också ta mig en vända och besöka dem.
Jag är oerhört, helt obeskrivligt stolt över dessa tre studenter och deras resa!!

Denna höstterminen (som inte är något relevant namn i ett land utan årstider) hoppas vi kunna ta in en ny kull. Vi har fortfarande problem med administrativa saker som att få vårt eget universitet (Moi University) att betala ut löner till timföreläsare och att annonsera ut programmets existens, så det är inte så lätt att nå eventuella intresserade sökande. Men trots att anmälningstiden gått ut hyser jag hopp om att få igång en ny kull, av samma storlek som den första: en behändig storlek som det är möjligt att få kliniska handledare till.

Jag hyser inte jättestort hopp om framtiden för ett logopedmasterprograms överlevnad vid Moi University.
Men jag tror desto mer på logopedins framtid i Kenya. Det planeras program vid ett par universitet i landet som har betydligt större institutions- och fakultetsstöd än vad som är möjligt vid Moi. Och det finns en liten men entusiastisk logopedskara med internationell utbildning, men kenyansk bakgrund, som kämpar för att få statlig acceptans, legitimation och inrättade statliga tjänster. Och "mina" logopedstudenter kommer att vara ett kompetent tillskott av kollegor till denna grupp.
Jag behöver inte skämmas över min insats här. Jag har gjort ett bra jobb och haft en fantastisk tid.

Men i augusti nästa år är jag faktiskt redo att flytta hem igen. Mitt arbetskontrakt löper ut då och då har förhoppningsvis min första kull fått sitt examensbevis och nästa kull är klar med sina teoretiska kurser. Jag har lingvistikkollegor som är duktiga och kompetenta att handleda klart den andra kullens uppsatser.
Och mina barn behöver komma hem. Gå högstadie och lågstadie och få vara med sin pappa. Och jag behöver hångla... ;-)

Jag åker inte hem till logopedutbildningen i Sverige. Min själ säger mig att den själen kräver andra äventyr. Kanske vill jag arbeta med invandrarutbildning eller annat språkligt? Kanske finns det nånstans där jag behövs? Det får vi se. Ett år ger jag mig själv att knyta ihop säcken här.
Det blir bra.

Och när stordotra gått klart grundskolan och lilldotra lågstadiet, om maken rott ihop ett välfinansierat jobbprojekt, om fyra år från nu, om det kliar i Afrikatarmen fortfarande? Då vet jag ett universitet i Nairobi där jag vill "vara med och starta upp" en undergraduateutbildning i logopedi.
Och jag highfivar faktiskt mig själv idag.
Yeah me!

Det är dags!!

Så är det då dags att välkomna Kenyas första logopedstudenter! Tre tappra kvinnor: en nunna med specialpedagogisk bakgrund, en kvinna som arbetat med autismpatienter i Tanzania och en arbetsterapeut med psykoterapeututbildning som idag registrerat sig för en tvåårig masterutbildning i logopedi!!
De anar inte hur hjärtinnerligt välkomna de är efter två års förberedelser!!!
Yes!! We are up and running!!!!

Antiklimax

Vad skulle vi säga om det inte blev nåt logopedprogram?
Om två års arbete var fullkomligt förgäves? Alla beslut fattade och allt byråkratiskt snurr för ett komplett antiklimax?
Jag har försökt att bearbeta känslan av misslyckande och ångest och förbereda mig för att acceptera det här. När hemuniversitetet meddelade att de gjorde en behovsanalys visste jag... sådana byråkratiska aktiviteter är aldrig goda nyheter.
Och nu är beslutet fattat. Linköpings universitet vill inte förlänga mitt kontrakt.
Det är klart jag kommer att förhandla, erbjuda alternativlösningar, se om jag kan få Moi att hosta upp ett bättre kontrakt,  etc, etc.
Men just nu är jag så in i märgen trött, har sån hemlängtan och saknar min man och min unge så mycket att det nästan är en lättnad.
Och ett misslyckat logopedprogram är inte allt här i världen. Två års engelskkurs, lite avstress, en trespråkig dotter, safaris, underbara människor och erfarenheter för livet är inte fy skam.
På CV:et lägger vi undervisning i forskningsmetodik och akademiskt skrivande, lingvistik, fonologi och logopedi. Och handledning av doktorander, vilket har varit jättekul.
Och nä, jag HAR inte gett upp. Men gör liksom bokslut för mig själv.
Och allt gjort är bra.