3-årsjubileum

Det skulle ju bara bli ett år.
Idag är det tre år sedan vi landade på kenyansk mark. Tre otroliga, fascinerande år. Tre år då jag lärt mig massor och upplevt massor. Inte trodde vi att vårt nygifta liv enbart skulle vara ett halvår i Afrika och att vi sedan dess skulle älska på distans med intensiva möten och minst lika intensiva längtperioder. Inte visste vi att tre av barnens uppväxtår skulle bli lite splittrade men innehållsrika?
Och vad visste jag om att min vistelse här för att "vara med i uppstarten av en logopedutbildning" i praktiken skulle innebära att jag slet i två år med byråkrati och pappershantering för att få igång ett program? Och sedan gjort i princip allt på programmet, från programansvar, föreläsningar, workshops, examination, tentavaktande, tentarättning och praktikkoordinering. Med enorm tacksamhet gentemot oerhört kompetenta lokala lingvistikkollegor som gjort sitt för utbildningen, samt underbara svenska logopedkollegor som täckt upp mina största logopediskt hål: dysartri, stamning och röst.
Och nu är den första kullens teoretiska år över. De går ut på en termins praktik nu och därefter har de bara sin masteruppsats kvar.
Så jag har gjort mitt huvudsakliga jobb!! Jag har förhoppningsvis försett Kenya med dess tre första välrustade medicinskt skolade logopedstudenter!! Som alldeles snart möter sina första patienter. De handleds av logopeder i Nairobi och Tanzania, utbildade utanför landets gränser. Och jag ska också ta mig en vända och besöka dem.
Jag är oerhört, helt obeskrivligt stolt över dessa tre studenter och deras resa!!

Denna höstterminen (som inte är något relevant namn i ett land utan årstider) hoppas vi kunna ta in en ny kull. Vi har fortfarande problem med administrativa saker som att få vårt eget universitet (Moi University) att betala ut löner till timföreläsare och att annonsera ut programmets existens, så det är inte så lätt att nå eventuella intresserade sökande. Men trots att anmälningstiden gått ut hyser jag hopp om att få igång en ny kull, av samma storlek som den första: en behändig storlek som det är möjligt att få kliniska handledare till.

Jag hyser inte jättestort hopp om framtiden för ett logopedmasterprograms överlevnad vid Moi University.
Men jag tror desto mer på logopedins framtid i Kenya. Det planeras program vid ett par universitet i landet som har betydligt större institutions- och fakultetsstöd än vad som är möjligt vid Moi. Och det finns en liten men entusiastisk logopedskara med internationell utbildning, men kenyansk bakgrund, som kämpar för att få statlig acceptans, legitimation och inrättade statliga tjänster. Och "mina" logopedstudenter kommer att vara ett kompetent tillskott av kollegor till denna grupp.
Jag behöver inte skämmas över min insats här. Jag har gjort ett bra jobb och haft en fantastisk tid.

Men i augusti nästa år är jag faktiskt redo att flytta hem igen. Mitt arbetskontrakt löper ut då och då har förhoppningsvis min första kull fått sitt examensbevis och nästa kull är klar med sina teoretiska kurser. Jag har lingvistikkollegor som är duktiga och kompetenta att handleda klart den andra kullens uppsatser.
Och mina barn behöver komma hem. Gå högstadie och lågstadie och få vara med sin pappa. Och jag behöver hångla... ;-)

Jag åker inte hem till logopedutbildningen i Sverige. Min själ säger mig att den själen kräver andra äventyr. Kanske vill jag arbeta med invandrarutbildning eller annat språkligt? Kanske finns det nånstans där jag behövs? Det får vi se. Ett år ger jag mig själv att knyta ihop säcken här.
Det blir bra.

Och när stordotra gått klart grundskolan och lilldotra lågstadiet, om maken rott ihop ett välfinansierat jobbprojekt, om fyra år från nu, om det kliar i Afrikatarmen fortfarande? Då vet jag ett universitet i Nairobi där jag vill "vara med och starta upp" en undergraduateutbildning i logopedi.
Och jag highfivar faktiskt mig själv idag.
Yeah me!

Men vad gör du egentligen där?

Man kan ju undra vad jag gör här. Jag är ju faktiskt här på jobbkontrakt för tredje året och skriver ändå mest om kulturskillnader?
Jag är ju faktiskt här för att starta ett logopedprogram. Och det, god vänner, har jag faktiskt gjort!!
Förra veckan tog första terminen slut och studenternas två veckor långa mardrömsexaminationsperiod var över.
Studenterna har läst anatomi, allmänlingvistik, medicinska diagnoser, barns utveckling, afasi, språkstörningar, läs- och skrivsvårigheter och flerspråkighet under terminen som gått.
Nu följer programmets andra termin with a little help from my friends: Anita McAllister, från Karolinska Institutet, har inlett terminen med att hålla i röstkurs, vi ska ha en klinisk praktikkursvecka med logopederna i Nairobi och sen kommer Katja Laakso och Tove Lagerberg från Göteborgs universitet och håller i dysartrikurs och stamningskurs respektive. Det blir en lysande termin med en teckenkunnig från specpedagogprogrammet som håller i teckenmomentet och jag som tagit mig vatten över huvudet och bland annat håller i sväljningkurs. Dessutom en del förberedande masteruppsatskurser och annat smått och gott.
Vi behöver mycket material översatt och testat på kiswahili så är det nån som har förslag på logopediskt freeware-material som behöver översättas: hör av er så försöker vi knö in det i en logopeduppsats nästkommande termin.
Engelskspråkig logopedilitteratur och vuxeninriktat testmaterialet står också på vår önskelista.
Men hursomhelst är vi up and running och till hösten tar vi in vår andra logopedkull!!!

Nytt år!

Nu börjar ett nytt år. Det är så det känns för oss universitetslärare. Att året börjar till höstterminen. Nystarter, nya kurser, nya studenter, nya försök.
Denna höst är sannerligen och synnerligen ett nytt år. I september börjar jag mitt liv som kenyan på riktigt. Utan support från Sverige, som frilansande disputerad logoped kommer jag i höst att vara programansvarig för det nya masterprogrammet i logopedi som faktiskt, verkligen, äntligen på riktigt startar vid Moi University, Eldoret, efter två års förberedelser. Linköpings universitet har beslutat att sluta stödja projektet så nu styr jag den här skutan helt själv.
Men vi har sökande studenter och ett program som verkligen har premiär i september trots mina långtgående tvivel efter mycket byråkratiskt strul. Och jag ska förutom programansvar rådda fyra delkurser själv sedan min kenyanska kliniska lingvistkollega tröttnat på Moi University's hantering och flyttat till Nairobi där det är lite ordning på grejer.
Från 1:a september lever jag på min kenyanska universitetslärarlön på 9000 kr i månaden, har skolavgifter på runt 9000 kr per termin och en hyra på 3000 kr i månaden.
Men jag har fantastiska studenter som sökande till programmet: bland annat en öra- näsa- halskirurg med teckenspråkskunskaper och en speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning och alternativ kommunikation.
Det här blir en häftig resa!!
Voluntärvilliga logopeder som kan föreläsa om röst, stamning, och dysartri som vill hänga med på äventyret nästa termin är hjärtligt välkomna! Här erbjuds boende och liten kenyansk lön som förmodligen betalas ut om två år. Resekostnad får ni tigga till er på annat håll.
Jungfrueliga logopediska kramar från Moi University inför programmets första termin!! 

Master of Science in Speech and Language Pathology at Moi University

 

DO YOU WANT TO BE A
KENYAN PIONEER??

Do you want to be among the first in Kenya to graduate with a multidisciplinary Master of Science in Speech and Language Pathology with a broad competence for assessing, treating and researching areas within the speech and language pathology field?
Now there is a unique chance to be in the first class of master students at Moi University that gets an in depth knowledge about disordered speech, language, hearing, reading and writing, voice and swallowing processes.

WE WANT YOU!!!

We want candidates with a passion for communication and everyone’s right to express themselves. You have an undergraduate background within speech pathology, linguistics, English, education, special education, occupational therapy or physiotherapy. We also welcome international applicants.

The programme will be a full time commitment, undertaken in two calendar years distributed into four semesters. Semester one and two shall be offered by course work, semester three by clinical practicum and semester four by research project.

Fee Year 1: 200,000 KSh
Fee Year 2: 212,000 KSh

More info can be found here: http://tiny.cc/h06ttx

Admission forms could be found here:
https://www.mu.ac.ke/images/downloads/psspapplicationforms.pdf

Contacts:
Professor Kembo Sure 0707 295394 or
International Coordinator Janna Aanstoot 0704 815838
DEAN School of Arts and Social Science Peter Simatei 053 4093

 

Terrorism och religion

Jag skrev inget blogginlägg om Garissa. Kanske för att inte oroa redan oroliga vänner och familjemedlemmar. Kanske för att terrorism är rätt overkligt och svårbeskrivbart.
147 studenter nermejade av terrorister på ett campus i nordöstra Kenya. Terroristerna var unga kenyanska män (en lovande advokat och son till en politiker från regionen), som valt att följa en våldsam islamistisk rörelse och döda landsmän i den heliga Guds namn. Ständigt denna Gud.
Garissa är långt ifrån Eldoret där jag bor, men universitetet är ett av Moi University's avknoppade satelitcampusar och när Garissa campus nu stängs förflyttas 500 studenter och lärare till mitt redan överfyllda campus. Och terrorismen ansikte kommer nära. Idel traumatiserade studenter som ska försöka ta tag i sina studier igen.
Och med dessa följer terrorhot.
Även i Eldoret.
Ingenting som känns verkligt på annat sätt än att polisen är mer närvarande och man hellre väljer att dricka sin juice i en lokal gränd istället för i gallerian där jag vanligen hämtar min post. Men närvarande.

Ni vet min syn på religion. Jag tror inte. 

Och det är min klara uppfattning att religiositet är något djupt personligt som inte på något sätt bör reflekteras på samhällsnivå; inte styra politiska beslut, inte pådyvlas människor i hälsokontexter som familjeplanering och HIV-sjukvård, inte indoktrineras ut i våra skolor. 

Inte heller på familjenivå är det alltid okay att låta religion styra. En somalisk bekant jag träffat genom den kenyanska ateiströrelsen har misshandlats och utsatts för mordförsök pga att hon försökt lämna sin religion.
Allt emedan mina vänners arbetsplatser har kristna bönedagar och min kenyanska Facebookvägg fylls av bibelverser och böner för sjuka och handikappade. 

- Vi glömde be bordsbön före maten! utropar min tre och ett halvtåring. Och på något sätt kan jag tycka att det är en smärre synd än att mörda 147 människor, om än i Guds namn.

Ettårsjubileum!!!

 

För exakt ett år sedan landade jag och familjen på en nedbrunnen flygplats i Nairobi.

Idag firar jag ettårsjubileum på kenyansk mark.
Det har varit ett sjujädrans år!! Men jag kan inte säga annat än att jag är lycklig.
Jag vältrar mig i kulturkrockar här. 

Jag vet inte riktigt hur jag skulle gått till väga om jag verkligen skulle stanna här. Om det vore meningen att jag skulle tänka på detta som hemma??
Själva tanken på att det är tillfälligt gör det ständigt nyfiket och spännande att möta allt det nya och annorlunda och jag gillar den känslan som gör mig mycket mer mindful än annars. Jag kan betrakta, känna, fotografera och registrera och jag har inget behov av att hela tiden vara någon annanstans.

Det finns en berusande känsla i den här tillfälligheten som jag älskar. Som när jag och vännen med fashionögonen nu nyligen hittade en söt tysk antropolog på krogen och tog med honom hem. Och jag hyr ut ett rum till denna fullkomliga främling. Denna fantastiska känsla av att fånga ögonblicket och inte fastna i dagsrutiner och så finna en fantastisk liten människa man har massor gemensamt med. 

Skulle jag ha hyrt ut ett rum till en främmande tysk på krogen i Sverige?? Jo, troligen, jag är ju trots allt lite allmänt galen, men jag skulle nog aldrig riktigt kommit i samtal med honom så jag hade vetat att han behövde husrum.

Jag läser Kallifatides bok ”Ett nytt land utanför mitt fönster” just nu om den här känslan av att vara främling. 

Den är värd en läsning. Lite mycket gubbiga tillbakablickar till barndomen, men han väver sina ögonblicksbilder väl till ett spindelnät av främlingsskap. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så djävla ofrämmande, men att vara vit i Kenya gör det verkligen omöjligt att vara något helt annat. Jag har inget direkt emot det dock. Jag är mycket bättre på att hantera utanförskap än när det faktiskt är tänkt att man ska passa in.

Den halva familjen är förstås en sorg. Jag saknar dem hjärtinnerligt. Jag saknar mina vänner; alla som älskar och bryr sig och finns där hemma. 

Men jag saknar inte mitt liv.
Jag gillar den otroliga friheten i att susa fram på en motorcykeltaxi och bara vara. 

Jag älskar att återerövra mitt eget jag.
Och DET, mina kära vänner ska vi fira som satan idag!
Fram med tårtan och hurraropen. Bring out the new year!!!

PS. Nu är man ju förvisso väldans välkommen på besök förstås!! Jag är här ytterligare minst ett år.

 

Stora logopediska baby steps!

I dagarna fick jag veta att man haft planer på en logopedutbildning i Kenya i över 20 år.
I det perspektivet känns plötsligt mitt arbete här som oerhört framskridande.
Och de senaste dagarna har faktiskt en hel del hänt.
Vi har äntligen anställt den kliniska lingvisten som ska ta över ansvaret för utbildningen när jag lämnar Kenya (någon gång framöver). Hans kompetensområde är vuxna patienter och framför allt afasi. Han är grunden för att det överhuvudtaget ska kunna bli en utbildning här, något hållbart som kommer överleva! Dessutom får jag äntligen en kollega att stöta och blöta idéer med!!!

Det andra som hänt är att min utbildningsplan äntligen fått godkänt i första instans Quality assurance och Head of Department och att möte nu bokats med nästa instans: Dekanus-kommittéen (Institutionsstyrelsen?). Sedan är som jag förstått det sista anhalt Senaten (Universitetsstyrelsen?).

Vi håller på att få till en riktigt fin reklambroschyr om det kommande programmet och i höst har jag svenska studenter som förhoppningsvis ska planera ett magister-projekt för att samla in normdata för det sub-sahariska språktestet SLAP-R.

Senare i höst ska jag åka till Nairobi för att rösta på ambassaden och då passar jag på att träffa de kommande kliniska handledarna för att knåpa ihop en praktikhandbok!

Plötsligt händer det!! :-)

Fara över

Hon är hemma igen, lilldotra. Medicinerar fortfarande med antibiotika men är tillbaks i skolan. Från noll till hundra knop på bara några dagar. Och med rädslan ännu väl i minnet är jag åter en irriterad mamma med en unge som är all over the place.
Äventyret blev inte så dyrt och så var man ett äventyr rikare med privatsjukhus och sjukhusräkningar och allt. Kunde varit utan den skräcken, men vården var bra och personalen vänlig och uppmärksam.
Så nu väntar vi lite med att kryssa av fler exotiskheter på listan, tack.

Korruption

Kenya leder världens korruptionsliga. Beroende på hur eller vad man räknar så kniper landet ständigt någon av topplatserna. Varje medborgare tvingas betala någon slags muta varje månad för att få byråkratin att flyta. Trafikpolis, elbolag, skolor, you name it.
Svågerpolitik är självaste vattnet som dricks i landet. Du får jobb för att du tillhör rätt stam eller rätt kyrka, känner rätt person eller är släkt med den samme.
Visst skor sig folk i hela världen, men ett sätt man VERKLIGEN ser att det är skillnad är att maktens män här nere inte skäms över det, inte tänker tanken att dölja det egna gynnandet ens ett ögonblick 
Som nu när vår granne, Mr Guvernor, His Excellency bygger väg till sitt hus. Då slutar asfaltsläggarna några meter nedanför hans hus. Vägen fortsätter kanske 50 meter till ner till huset vi hyr. Men vi har inte betalat några mutor. Vägen bekostas av offentliga medel och guvernören har inte ens skam i kroppen att låtsas som om han fixar vägen för The Community.

LÄNGTAN.

Det är värre i den här vändan.
I mars-april var detta en känsla av frihet. En känsla av att vara 40-årig småbarnsmor som just fått sitt liv tillbaka. Den uppenbara lättnaden av att bara behöva vara jag. Inte mor, inte fru, inte älskande. Jag fick tid för mig själv, mina tankar, mina önskningar och kunde FOKUSERA för första gången på mycket länge!! Jobba tills saker blev klara, skriva på bokprojekt, bygga nya vänskapsband, samtala långt in i natten.
Så var det att vara ensam i Afrika utan familj.
Och här är jag. Tillbaks. Ensam. Nä då, lilldotra är med, fast hon är mest hos grannen där de andra ungarna finns. Hon slipar på sin kiswahili som om ingen svensk sommar varit.
Men jag LÄNGTAR. Något enormt.
Efter min make. Ta på honom, krama om honom, älska med honom, hålla om honom. De galna idéerna, den självklara känslan med vilken vi är ett par. Mitt i kaos och liv och arbete och familj. Mellan bråk, irritation, uppsluppenhet, engagemang, passion och kärlek.
Efter min stordotter. Hennes underfundighet, verbalitet och klokhet, hennes entusiasm, intelligens och kramar. Hennes långa, långa ögonfransar och specialintressen. Längtar våra långa kvällssamtal om fakta och film och böcker. Och längtar efter att gosa med henne på nattugglevis långt efter läggdags.
Jo, det är värre den här vändan.
Tanken på att det är ÖVER FEM MÅNADER tills jag får se dem igen är överväldigande. :-(
Kvällarna är sega och mörka och ensamma och även om folk här gör sitt bästa för att ge mig en god stund så är det ensamt att ha så få människor att bygga sitt sociala liv på.
Och jag längtar efter kollektivliv och gröna gräsmattor, spontan-barbeques, fika, och bad i hav och sjö. Jag vill se de gravida vännernas bäbisar och jag vill möblera klart lägenheten till en plats att leva på.
Och jag överdoserar romantisk film och Harlequinböcker och lovey-dovey sidor på internet, av den här typen och lyssnar på sånt här. Gräver ner mig under varma fluffiga filtar i den afrikanska regnperiodskylan (c:a 15 grader och småregn mest hela tiden), äter godis och glass och håller fast som vid livet i den gorgonzola och salami jag medtagit hemifrån som representerar hem och civilisation och dekadens. Och jag Facebookar typ 15 timmar om dygnet. Även när jag arbetar ligger Facebook där öppet, för närheten till människorna jag saknar och älskar.
Och det är endast drömmen om ett jullov med familjen på Seychellerna som håller en vid liv.
I miserabelt skick.
Eder utlandsreporter.