Nytt år!

Nu börjar ett nytt år. Det är så det känns för oss universitetslärare. Att året börjar till höstterminen. Nystarter, nya kurser, nya studenter, nya försök.
Denna höst är sannerligen och synnerligen ett nytt år. I september börjar jag mitt liv som kenyan på riktigt. Utan support från Sverige, som frilansande disputerad logoped kommer jag i höst att vara programansvarig för det nya masterprogrammet i logopedi som faktiskt, verkligen, äntligen på riktigt startar vid Moi University, Eldoret, efter två års förberedelser. Linköpings universitet har beslutat att sluta stödja projektet så nu styr jag den här skutan helt själv.
Men vi har sökande studenter och ett program som verkligen har premiär i september trots mina långtgående tvivel efter mycket byråkratiskt strul. Och jag ska förutom programansvar rådda fyra delkurser själv sedan min kenyanska kliniska lingvistkollega tröttnat på Moi University's hantering och flyttat till Nairobi där det är lite ordning på grejer.
Från 1:a september lever jag på min kenyanska universitetslärarlön på 9000 kr i månaden, har skolavgifter på runt 9000 kr per termin och en hyra på 3000 kr i månaden.
Men jag har fantastiska studenter som sökande till programmet: bland annat en öra- näsa- halskirurg med teckenspråkskunskaper och en speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning och alternativ kommunikation.
Det här blir en häftig resa!!
Voluntärvilliga logopeder som kan föreläsa om röst, stamning, och dysartri som vill hänga med på äventyret nästa termin är hjärtligt välkomna! Här erbjuds boende och liten kenyansk lön som förmodligen betalas ut om två år. Resekostnad får ni tigga till er på annat håll.
Jungfrueliga logopediska kramar från Moi University inför programmets första termin!! 

Postsomrig stress och höstmonsterdräpande

Allt är inte safari och exotiska upplevelser.
I det nya landet finns skuld, ensamhet och
rotlöshet. Om det har det skrivits väl i den här bloggposten av: Manon De Heus.
Min värsta skuld känner jag i relation till min stordotter som jag lämnade i Sverige. Vänner och älskad skola och sushi är trots allt ingen kompensation för en hyfsat närvarande morsa att mysa med. Men nu är hon här och två varma fina flickor att krama i sängen om kvällen ger helhet och lugn.
Men det finns andra famnar jag inte finns där för: vänner som fått allvarliga sjukdomar, de som skiljer sig och de som gått under isen. Jag missar födelsedagar,  grillkvällar, begravningar, födslar och bröllop. Jag missar första stegen och första dejten. Och lite klent är det, men jag finns här att dela lycka och olycka med ändå. Kanske är jag ändå en bättre vän skrivledes.
Och jag hoppas att stordotra också hittar skrivandets styrka och att hon fortsätter skicka röstmeddelanden via Whatsapp till sina tjejkompisar i Sverige och får nya trogna vänner att anförtro sig åt här.
För vänskap funkar visst på distans. Been there, done that. Kanske är jag egentligen en bättre vän på distans. Inte så fjärr och halvnärvarande. Kanske inte så socialt rädd att kväva sönder.
Och kärleken. Visst är det slit att vara ifrån och att längta. Visst är det slit att vänja sig vid singelliv och sedan ta hänsyn. Visst finns rädsla för kurviga charmerande brunetter och att livet plötsligt ska ta alltför tvära kast. Men mest finns en trygghet i att vi är bra på att ge varandra plats och utrymme att vara de vi är och göra det vi vill göra. Och detta är bara den vamliga höstanpassningsbluesen. Detta är de vanliga striderna mot höstmonsterna på slagfältet.
Hemlämnadsrelaterat. Avskedsinducerat.
Och jag jag älskar er alla där hemmavid.
Men jag måste också göra detta.
För att jag vill. Och min själ också, när den kommit till ro efter den postsomriga stressen.

Gulab Lochab Academy - Kenyansk skola the Indian way

Så var det dags igen. För nästan exakt två år sedan åkte vi runt och besökte skolor i Eldoret.
Och då som nu kändes just skolvalet som det väsentligaste för att kunna leva här. Jag tror att jag skulle kunna bo nästan var som helst i världen så länge jag har internetaccess. Men med barnen är det annorlunda. Man vill dem ju det bästa även om man är en mamma som flaxar runt i världen och har sig. Och i skolan har de sina sociala och intellektuella liv så den är verkligen topp-prioritet.
Men i Eldoret finns inga internationella skolor.
Så nu har vi sökt in till den indiska skolan i stan: Gulab Lochab Academy.
Den indiska befolkningen i Kenya har bott här i århundranden. De tillhör i hög grad den välbärgade medelklassen och äger många av affärerna och företagen i landet. De är välutbildade och studieinriktade. Deras skola arbetar enligt brittisk läroplan, har rena, fina och fräscha lokaler med bibliotek, datorsal och pool och de använder moderna läroböcker. Och i förra veckan fick stordotra göra inträdesprov till den skolan i form av ett mattetest och ett engelsktest och idag kom resultatet.
...
Vi var urnervösa. Mycket av dotras välmående bygger på hennes skolgång här och hon har hängt upp mycket av sin ångest inför flytten hit på om hon kommer in på den här skolan eller ej. Först gjorde hon slutprovet i engelska för 2:a klass för att komma in i 3:e klass. Det provet klarade hon finfint och fick ett B. Men hemma skulle hon börjat i 5:e klass och vi vill att hon ska gå med sina årskamrater så då fick hon också göra slutprovet i engelska och i matte för 3:e klass. Fjärde klass motsvarar ungefärligen klass 5 i Sverige. Idag kom domen.
Hon har varken börjat med multiplikation av hundratal eller division och ord som "tallymarks" gjorde att hon hade svårt att svara på frågor som rent matematiskt faktiskt var väldigt enkla. Ändå klarade hon matteprovet utmärkt (över 60%). Engelskprovet var jag dock särskilt imponerad av. Där hade hon läst långa texter och svarat på läsförståelsefrågor. Läsforståelsen var utan anmärkning. Men hon gjorde vad skolan betraktade som "serious spelling errors" i form av tre typer av stavfel: Felstavning av ordet 'because' som 'becose' på fyra ställen i texten; olika typer av felstavningar av negationkontraktioner, såsom doesn't som 'doesnet', shouldn't som 'shouldnet' etc samt that som 'tat'.
Dessutom var hennes handstil underkänd. Sådant fader sådan dotter.
Då hon är en svensk 10-åring som bott ett halvår i Kenya förut och på så sätt lärt sig engelska är jag hyperimponerad.
OCH...
Hon kom in!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så nu har vi köpt skoluniform med slips, betalat skolavgifter, hört oss för vad gäller skolbussar och extraundervisning och dreglat över den indiska skolmatsedeln!

Dessutom erbjuder skolan skolklubbar i "scouting, sports, martial arts, wild life, cookery, computers & science", med mera så nog kommer hon att kunna roa sig och få mycket vänner.
Vi är supernöjda och en liten tyngd från den oroliga moderns axlar har fallit. Liksom klumpen i dotras svalg minskat.
Nu finns energi att ta tag i nya saker, såsom att få ett logopedprogram att komma igång.
Jag vill minnas att det var något i den stilen som var orsaken till att vi var här?

Success through education som Gulab Lochab Academy's motto lyder! 

 

Ekvatorial eldmålning

Det finns fenomen som uppkommer då man bor vid ekvatorn som man inte riktigt hade förstått, eller som man kanske intellektuellt förstått men som är väldigt speciellt att förhålla sig till.
Ett av dem fenomenen är som jag tidigare beskrivit att här saknas klara årstider; Att växterna liksom aldrig tar riktig vila och att det aldrig riktigt blir den där växtexplosionen av vår som vi svenskar älskar.
Ett annat fenomen är att månen liksom halkat på sniskan så att månskäran ligger som en skål istället för den där Gubben i månen vi är van vid.
Det sista fenomenet är solens regelbundna upp och ner-tider. Klockan 7 på morgonen blir det ljust, klockan 7 på kvällen blir det mörkt. Gammal hederlig swahili-time bygger helt på det fenomenet och kl 7 heter helt enkelt kl 1.; den första ljustimmen, osv. Att vi i Sverige har det så ljust om kvällarna gör att vi kan vara ute mycket mer kvällstid. I vardagligt kenyanskt liv lugnar det ner sig om kvällen och man drar sig inåt, både p.g.a mörkret och för att kontrasten mellan dagstemperaturen och kvällstemperaturen är så stor att man ofta fryser framåt kvällen.
Hur roar man sig då kvällstid?

Jo, igår kväll beslutade vi oss för att leka med eld i mörkret och eldmåla!!
Det är faktiskt superenkelt, ursnyggt och inte lite coolt!

Gör nån slags hållare, t.ex av lite grövre ståltråd, en pinne eller rullad aluminiumfolie. Den ska fungera som pensel. Ta en bit stålull på typ 1.5 dm och sära lite på fibrerna så syre kommer åt att underhålla elden. Fäst stålullen i din hållare. Gå utomhus någonstans där det är mörkt. Det behöver inte vara totalsvart, men ju mörkare desto coolare. Rikta kameran med c:a 15 sek slutartid mot eldmålaren. Tänd stålullen. Måla.
Tänk på att bilden blir finast om man inte korsar sina egna linjer. Skaka lite på pinnen så blir det mycket snyggt "eldregn".
Lycka till!

Den utan synd kastar första stenen...

Den utan synd kastar första stenen... Uppenbarligen finns det många utan synd som är redo att kasta sten. Och ett rätt stort gäng med egna synder som behöver kamoufleras bakom andras synd också.
Det har varit en rätt mörk tid i Kenya medan jag varit hemma i Sverige.
En av landets tidningar publicerade en lista med namn och bild på några av landets HBTQ-personer. En del av dessa var aktiva i HBTQ-rörelsen men andra hade inte kommit ut varken till familj eller vänner och kanske särskilt inte till arbetsgivare, kollegor och grannar. Och rent oavsett garderobstatus var givetvis publiceringen av tämligen grumligt nyhetsvärde.

Vicepresidenten, en lite otrevlig man med ett imponerande eget glashus klart olämpligt att kasta sten i (brott mot mänskligheten som han står anklagad för vid tribunalen i Haag måste ju ändå klassas som ett värre brott än att ha sex?) uttalade sig i frågan och påpekade att "det inte finns rum för homosexuella och sådana där i Kenya". Han betonade det onaturliga i sådant beteende och hans pressekreterare tillade vänligt att sådant beteenden är synnerligen oafrikanskt. Nu är ju inte detta sant. Kenya har ett antal praktiker vad gäller sexuella förhållanden som inte direkt innefattar enbart man + kvinna; såsom månggifte, barnbrudar och vissa stammar där kvinnor lever tillsammans. Inte heller djursex bör väl betraktas som helt oafrikanskt om man ska lita på lokaltidningens rapportering... 

Det här med homosexualitet är ju dock lagligen förbjudet och även om konstitutionen är liberal och ger stora friheter till befolkningen och betonar mänskliga rättigheter, och även om man knappast har råd att betala homosexuellas vistelse i kenyanska fängelser under fjorton år så finns lagrummet att bestraffa homosexuella handlingar. Den lagen är ju dock allt annat än afrikansk utan baserad på den koloniala tidens moralmissionerande. 

Vid president Obamas nyliga besök i Kenya var frågan om same-sex marriages den mest fruktade. Och han tog faktiskt upp frågan. Betonade att man inte kan välja vilka mänskliga rättigheter man vill ha. Presidentens vältrimmade politikersvar blev att frågan är en politisk "icke-fråga" i Kenya idag. Rent politiskt är det ju sant. Politikerna bör ge fan i hur folk har det i sängen och arbeta för jämställdhet, minskad korruption, fattigdomshantering etc. Men för enskilda individer inom HBTQ-spektrumet är frågan i högsta grad en fråga om daglig överlevnad. För när min homosexuelle vän i bibliskt retorisk anda uppmanade folk på sin Facebookvägg att kasta första stenen var detta den sten som träffade hans ytterdörr i hemmet under natten. Uppenbarligen finns det folk som är utan skuld och utifrån denna lättnad kan kasta mycket tunga stenar...