Vi är på väg hem.

Vi är på väg hem.
Ja, inte nu. Men vi har bestämt oss.
Det är alltid värst att inte bestämma sig. Nu vet hjärnan vad den har att arbeta mot. Den kan välja att längta efter sådant man knappt tillåtit sig att få längta efter. Som vännerna. Som de älskade, älskade vännerna som faktiskt är många och fina där hemma.
Maken. Att få ha honom nära. Nudda. Krama.
Trygghet. Att känna sig trygg i sitt hem, trygg när barnen är sjuka, trygg när man åker i trafiken.
Ordning och struktur. Kanske inte det mest upphetsande att längta efter men ändå. Att vara helt säker på hur saker ska göras, göra det på det sättet och så är allt klart. Ingenting som poppar upp efterhand. Inga nya vändor och nya stämplar som behövs.
En skola som visar respekt för barnen. Och där man inte lär ut massa förlegad missionärspropaganda från 1800-talet. Fadern är husets herre, familjen ska lyda fadern, modern lagar maten.
En skola där fröken inte hetsar klassen att sjunga retsamma sånger tillsammans åt de barn som inte gjort klart skoluppgiften. "Wake up Lovina, lazy Lovina, lazy Lovina, wake up!". En skola där man inte tillsammans samlas en efter en för att sjunga med i visan, ända tills det slutligen bara är stackars Gumbo kvar.
Alla aktiviteter man kan delta i hemmavid: kulturevenemang, museum, kvällskurser, körer, scouter.
Det finns så mycket att längta till och från.

Men det finns ju massor att sakna också. Friheten i att rådda en professionsutbildning själv. Ha makt över innehåll och schema. Att anses kompetent att handleda doktorander. Att få föreläsa mycket och inte vara involverad i massa tveksamma pedagogiska lösningar vars främsta syfte inte är att vara pedagogiskt innovativ utan spara pengar.
Att kunna styra sin tid, vara med sina barn och inte stressa sig sönder med mätbara poängräkningssystem som får en att ständigt känna sig otillräcklig och lat trots att magsyran fräter en i halsen.
Att barnens skola förväntar sig något av ungarna och sporrar dem att prestera bättre. Möjligheten att simma på skoltid varje vecka.
Det fantastiska vädret och de exotiska fruktträden som växer och växer.
Alla otroliga människor som lärt mig så mycket.
Det är inte lätt att skiljas. Inte lätt att längta. Men nu har vi bestämt oss och det känns bra.
I augusti far vi hem.

Postsomrig stress och höstmonsterdräpande

Allt är inte safari och exotiska upplevelser.
I det nya landet finns skuld, ensamhet och
rotlöshet. Om det har det skrivits väl i den här bloggposten av: Manon De Heus.
Min värsta skuld känner jag i relation till min stordotter som jag lämnade i Sverige. Vänner och älskad skola och sushi är trots allt ingen kompensation för en hyfsat närvarande morsa att mysa med. Men nu är hon här och två varma fina flickor att krama i sängen om kvällen ger helhet och lugn.
Men det finns andra famnar jag inte finns där för: vänner som fått allvarliga sjukdomar, de som skiljer sig och de som gått under isen. Jag missar födelsedagar,  grillkvällar, begravningar, födslar och bröllop. Jag missar första stegen och första dejten. Och lite klent är det, men jag finns här att dela lycka och olycka med ändå. Kanske är jag ändå en bättre vän skrivledes.
Och jag hoppas att stordotra också hittar skrivandets styrka och att hon fortsätter skicka röstmeddelanden via Whatsapp till sina tjejkompisar i Sverige och får nya trogna vänner att anförtro sig åt här.
För vänskap funkar visst på distans. Been there, done that. Kanske är jag egentligen en bättre vän på distans. Inte så fjärr och halvnärvarande. Kanske inte så socialt rädd att kväva sönder.
Och kärleken. Visst är det slit att vara ifrån och att längta. Visst är det slit att vänja sig vid singelliv och sedan ta hänsyn. Visst finns rädsla för kurviga charmerande brunetter och att livet plötsligt ska ta alltför tvära kast. Men mest finns en trygghet i att vi är bra på att ge varandra plats och utrymme att vara de vi är och göra det vi vill göra. Och detta är bara den vamliga höstanpassningsbluesen. Detta är de vanliga striderna mot höstmonsterna på slagfältet.
Hemlämnadsrelaterat. Avskedsinducerat.
Och jag jag älskar er alla där hemmavid.
Men jag måste också göra detta.
För att jag vill. Och min själ också, när den kommit till ro efter den postsomriga stressen.

LÄNGTAN.

Det är värre i den här vändan.
I mars-april var detta en känsla av frihet. En känsla av att vara 40-årig småbarnsmor som just fått sitt liv tillbaka. Den uppenbara lättnaden av att bara behöva vara jag. Inte mor, inte fru, inte älskande. Jag fick tid för mig själv, mina tankar, mina önskningar och kunde FOKUSERA för första gången på mycket länge!! Jobba tills saker blev klara, skriva på bokprojekt, bygga nya vänskapsband, samtala långt in i natten.
Så var det att vara ensam i Afrika utan familj.
Och här är jag. Tillbaks. Ensam. Nä då, lilldotra är med, fast hon är mest hos grannen där de andra ungarna finns. Hon slipar på sin kiswahili som om ingen svensk sommar varit.
Men jag LÄNGTAR. Något enormt.
Efter min make. Ta på honom, krama om honom, älska med honom, hålla om honom. De galna idéerna, den självklara känslan med vilken vi är ett par. Mitt i kaos och liv och arbete och familj. Mellan bråk, irritation, uppsluppenhet, engagemang, passion och kärlek.
Efter min stordotter. Hennes underfundighet, verbalitet och klokhet, hennes entusiasm, intelligens och kramar. Hennes långa, långa ögonfransar och specialintressen. Längtar våra långa kvällssamtal om fakta och film och böcker. Och längtar efter att gosa med henne på nattugglevis långt efter läggdags.
Jo, det är värre den här vändan.
Tanken på att det är ÖVER FEM MÅNADER tills jag får se dem igen är överväldigande. :-(
Kvällarna är sega och mörka och ensamma och även om folk här gör sitt bästa för att ge mig en god stund så är det ensamt att ha så få människor att bygga sitt sociala liv på.
Och jag längtar efter kollektivliv och gröna gräsmattor, spontan-barbeques, fika, och bad i hav och sjö. Jag vill se de gravida vännernas bäbisar och jag vill möblera klart lägenheten till en plats att leva på.
Och jag överdoserar romantisk film och Harlequinböcker och lovey-dovey sidor på internet, av den här typen och lyssnar på sånt här. Gräver ner mig under varma fluffiga filtar i den afrikanska regnperiodskylan (c:a 15 grader och småregn mest hela tiden), äter godis och glass och håller fast som vid livet i den gorgonzola och salami jag medtagit hemifrån som representerar hem och civilisation och dekadens. Och jag Facebookar typ 15 timmar om dygnet. Även när jag arbetar ligger Facebook där öppet, för närheten till människorna jag saknar och älskar.
Och det är endast drömmen om ett jullov med familjen på Seychellerna som håller en vid liv.
I miserabelt skick.
Eder utlandsreporter.