Värdegrundsdiskussion

Idag har jag haft en värdegrundsdiskussion med min 4-åring. Hon initierade själv samtalet. Kanske för att hon faktiskt funderade över det rätta i det beteendet hon sett.
- Mamma, när någon är ledsen, då sjunger man för dem.
- Ja det kanske man kan göra, då kanske de blir gladare? svarar jag.
- Fröken säger vi måste sjunga.
- Jaså, vad sjunger ni då?
Glatt, med lite retlig röst och nån slags Robyn-aktig melodi sjunger hon:
- Cry baby, cry, sitting on the toilet, drinking Coca Cola!
- Uhurm... Ok. Tror du den som gråter blir glad då?
- Hm.
- Tror du man kan göra nåt annat än att sjunga, tror du?
-Ja,  Fröken säger att man ska sjunga sången när nån gråter, men annars kan man skratta också. Åt den som gråter. Man får inte gråta i klassrummet.
- Men oj...
20 minuters samtal om varför man gråter och vad man kan göra för att vara snäll mot den som gråter följer.
Och därmed fick det märkliga skrattbeteendet sin förklaring, att folk man möter har en tendens att skratta på bussar och i klasserna på universitetet när det känns som jobbigast att de gör det. Jag har tolkat det som att det inte direkt är av elakhet utan mer som att man byter det jobbiga mot skratt, men att det inom mig mest gör ont. Men nu vet jag hur man lär sig det hela...

Kristen värdegrund säger det sig ha i den skolan. Jag är förvisso en simpel ateist, men jag är lite tveksam jag...