Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening.
Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert.
Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar