Vi är på väg hem.

Vi är på väg hem.
Ja, inte nu. Men vi har bestämt oss.
Det är alltid värst att inte bestämma sig. Nu vet hjärnan vad den har att arbeta mot. Den kan välja att längta efter sådant man knappt tillåtit sig att få längta efter. Som vännerna. Som de älskade, älskade vännerna som faktiskt är många och fina där hemma.
Maken. Att få ha honom nära. Nudda. Krama.
Trygghet. Att känna sig trygg i sitt hem, trygg när barnen är sjuka, trygg när man åker i trafiken.
Ordning och struktur. Kanske inte det mest upphetsande att längta efter men ändå. Att vara helt säker på hur saker ska göras, göra det på det sättet och så är allt klart. Ingenting som poppar upp efterhand. Inga nya vändor och nya stämplar som behövs.
En skola som visar respekt för barnen. Och där man inte lär ut massa förlegad missionärspropaganda från 1800-talet. Fadern är husets herre, familjen ska lyda fadern, modern lagar maten.
En skola där fröken inte hetsar klassen att sjunga retsamma sånger tillsammans åt de barn som inte gjort klart skoluppgiften. "Wake up Lovina, lazy Lovina, lazy Lovina, wake up!". En skola där man inte tillsammans samlas en efter en för att sjunga med i visan, ända tills det slutligen bara är stackars Gumbo kvar.
Alla aktiviteter man kan delta i hemmavid: kulturevenemang, museum, kvällskurser, körer, scouter.
Det finns så mycket att längta till och från.

Men det finns ju massor att sakna också. Friheten i att rådda en professionsutbildning själv. Ha makt över innehåll och schema. Att anses kompetent att handleda doktorander. Att få föreläsa mycket och inte vara involverad i massa tveksamma pedagogiska lösningar vars främsta syfte inte är att vara pedagogiskt innovativ utan spara pengar.
Att kunna styra sin tid, vara med sina barn och inte stressa sig sönder med mätbara poängräkningssystem som får en att ständigt känna sig otillräcklig och lat trots att magsyran fräter en i halsen.
Att barnens skola förväntar sig något av ungarna och sporrar dem att prestera bättre. Möjligheten att simma på skoltid varje vecka.
Det fantastiska vädret och de exotiska fruktträden som växer och växer.
Alla otroliga människor som lärt mig så mycket.
Det är inte lätt att skiljas. Inte lätt att längta. Men nu har vi bestämt oss och det känns bra.
I augusti far vi hem.