Sweet dreams are made of cheese!

Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att  helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening. 

Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert. 

Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen. 

 

Jul, jul, strålande jul!

I Svealand sätter Sverigedemokraterna och Björn Söder agendan. Folk måste assimileras för att bli svenskar. Det innebär att överge språk, vanor, kultur,  traditioner och religion. Då blir vi rena och harmoniska.
Typ.
Fast jag vet inte om det just är människor som smälter in som är de roligaste här i världen. Och jag har ju aldrig riktigt varit så bra på att passa in.
Så så här i jultider försöker jag få till lite julstämning. Jag plockar lite av varje, jag gillar traditioner men jag är inte traditionalist. Det får gärna vara cermoniellt och glittrigt, dofta kanel och apelsiner, men det behöver inte vara samma och svenskt hela tiden. Men det behöver inte vara majsmjöl och kackerlackor heller. 

Så vi julfirar. Sjunger julsånger på luciavis, fast utan Kukluxklanstjärngossar. gör misslyckade egyptiska pepparkakspyramider och bränner mig på det varma sockret, se där: tradition!! Julmatsplanerar. Lax finns inte. Men Yorkshirepudding ska vi fixa. Skinka saknas men köttbullar blir det. Prinskorv hittade jag faktiskt. Och ansjovis finns. Cola är nästan julmust. Och vi har smuggelgorgonzola till ostbrickan. Med saffran köpt på ICA hemmavid får vi till lussebullar som trotsar höghöjdsbakningsproblematiken och jäser fint.
Julgranen är gjord av glitter men lyser fint. Och i år julrimmar jag på engelska, så lite majsgrötsrim blir det i alla fall...
Och jag är en rätt så halvuselt assimilerad invandrare. Men det är okay.  För vi lever i en global värld och Björn Söder är en relik som borde ställas ut på Skansen.
Titta, en nationalist!! Så pittoreskt. Och 1930-taligt!
God jul på er.