Det blåser onda vindar.

I Ryssland misshandlas unga människor med polisens goda minne av den enda anledning att de älskar.
I Uganda stiftas lagar i moralens namn så långt ifrån medmänsklighet och mänskliga rättigheter att flera regeringar, inklusive Sveriges, faktiskt redan stuvat om riktningen på sina bistånd. I den nya lagen finns förutom långa fängelsestraff för homosexualitet också en angiveriparagraf som kräver att folk anmäler homosexuella i sin närhet. Och detta för ett brott utan något offer.
Lagförändringarna sker efter starka religösa påtryckningar. Detta i ett Afrika där många av västvärldens värsta kristna avarter tillåts härja fritt och exempelvis hindra arbetet med att minska ungdomsgraviditeter och spridningen av AIDS genom preventivmedelsrådgivning,
Det sker onekligen mycket gott i kristendomens namn här nere; sjukhus, skolor och vattenprojekt, barnhem och kvinnogrupper. Men moralpredikandet och den osande hatpropagandan; den stundvis helt chockerande bristen på kärlek inför nästan är fullkomligt skräckslaget skrämmande.
Situationen i Kenya är inte lika hopplös för homosexuella. Visserligen finns redan ett lagutrymme som möjliggör fängelsestraff, men i praktiken utdöms inga straff. Det går att vara homosexuell, men det är väl inte så att man vajar regnbågsflaggan högt...
Det är svårt att veta hur man som enskild individ ska kunna bidra till en förändring av ett sånt samhälle. Praktisk politisk handling tycker jag är svårt.
Kanske vi drar vårt lilla barr till stacken genom att umgås med och hyra ut rum till öppet homosexuella? Kanske det är okej som politisk handling att bara gilla dem man gillar!...

No worries, stay indoors!

No worries, stay indoors! blev tipset vi fick från Immigrationsmyndigheten i Kisumu dit vi åkte i förtvivlan på universitetets inrådan, dagen innan vårt visum gick ut. Det finns ett immigrationskontor här i Eldoret också men ryktet säger att det finns en chef som försöker göra karriär där och att man ska undvika honom... Så istället for vi 15 mil till det mer vänligt sinnade kontoret för att få tipset att hålla oss inomhus.
I Eldoret har Immigrationsverket börjat arrestera vita utan arbetstillstånd på gatan. Och därtill deras kenyanska chefer.
Höjdare från universitetet, i måttsydda kostymer och myndighetsmässiga slipsar träffade oss på vår veranda och försäkrade oss om att de gör allt som står i deras makt (inklusive mutning och att utnyttja personliga kontakter) för att vi ska få våra tillstånd.
Men värdslig makt har föga inverkan på en sådan metafysisk myndighet som det kenyanska Immigrationsverket så sedan en vecka tillbaka har jag häckat inomhus. Det är en absurd tillvaro att vara olaglig utan att ha gjort något olagligt. Man tycker ju att man skulle kunna få ett beslut innan det förra gått ut?
Och att berätta för sin nioåriga dotter att det kan hända att mamma och pappa arresteras av militärpolis, det är ett rätt tufft samtal. Tufft också att behöva övertyga henne om att OM vi deporteras så kommer hon att få resa efter och att vi KOMMER att träffas hemma i Sverige.
Det är klart att jag är ödmjuk nog att inse att våra priviligierade upplevelser inte kommer i närheten av den situation som papperslösa flyktingar lever under, men det får en onekligen att tänka över deras helvete.
Märkligt handlingsförlamad blir man av att vara i sådan limbo och man tänker ickelogiska konstruktioner såsom: Om jag låter bli att jobba och sitter hemma inomhus och glor på rippade dåliga amerikanska serier är jag då mindre olaglig? Är det lagligare att sitta inomhus på kenyansk mark än utomhus? Och är isåfall trädgården mer lagligt än stadens busstorg? Mycket dumheter hinner löpa förbi ens hjärnvindlingar under en veckas laglöshet, allt emedan sunkighetskänslan och paralysen sakta kväver en.

Och så denna lördagmorgon får jag en epostkopia på mitt arbetstillstånd!!! ♥♥♥
Det är en fullkomligt surrealistisk känsla av lycka över en sån vardaglighet som ett myndighetsbeslut!
So here I am Kenya! Finally a kenyan resident!!

Laglöshet i Kenyaland.

Alla fina papper med stämplar och titlar gjorde föga nytta på Immigrationskontoret så nu har universitetets chefsjurist rekommenderat oss att inte gå till Immigrationskontoret om inte han är med.
Så när vi nu står här inför den mer och mer annalkande deporteringsdagen slås vi av kenyanernas syn på lag.
De flesta kenyaner vi känner, på gatan så väl som i höga positioner säger till oss att chilla och don't rush. Och det faktum att vårt visum går ut på lördag verkar inte stressa dem alltför mycket.
Jag vet faktiskt inte varför de har lagar och regler i det här landet.
På universitetsbiblioteket står fem stora skyltar om att den som använder egen laptop i internetcafét får sin laptop konfiskerad. Mellan varje stationär dator sitter givetvis någon med en egen laptop.
Längs vägarna åker ständigt undermåliga bussar utan bälten, strålkastare eller stängbara dörrar och de stoppas av poliser som gör sitt jobb och tittar i bilarna och sedan får sin dagliga muta.
I Nairobi finns trafikljus jag inte sett någon annanstans i landet. Röda och gröna julmysigt färgade lampor som biltrafiken komplett ignorerar med stora trafikstockningar som följd. I var och varannan rondell står poliser och viftar fram trafik vilket skulle vara helt onödigt om folk löd trafikreglerna och trafikljusen. Inga böter delas ut.
Och så det här med visum. Istället för att effektivt dela ut rätt visum till folk så att de som är här på turistvisum verkligen är turister och de som jobbar verkligen har arbetstillstånd så är det liksom kutym att folk jobbar utan att ha tillstånd, med stora arbetsgivare som sjukhus och universitets medgivande. Och när nu alla våra papper för att få vistas i landet på lördag går ut; ett brott som i min bok är rätt allvarligt: att olagligt vistas på ett annat lands territorie!, ja då rycker gemene kenyan på axlarna och säger:
SO WHAT??!
Så nu står vi inför valet att vara svenskt laglydiga och åka hem eller kenyanskt vardagligt brottsliga och stanna.
Och mitt livs första lagbrott skulle bli illegal invandring...

TITELITUT!

Idag har jag hållit min stora presentation av det kommande kenyanska logopedprogrammet för Head of Department, Dean, Professors och andra högdjur.
Det riktigt sjunger av titlar i huvudet. Lite TITELITUT faktiskt!
Nåväl; det gick finfint!! :-D
Fick massa bra feedback och ska in med reviderad utbildningsplan till dekanus inom två veckor. Vi har förhoppningsvis funnit en form som kan godkännas av kommittéer och nämnder i nästa vända.
Så kanske att allt jobb bär frukt?
Söt frukt, som kenyanska solmogna mangos!!
Presentationen var ett skönt klimax i en kaotisk livssituation där immigrationsmyndigheten meddelat att vi har två veckor kvar i landet och att de inte kommer att förlänga det visum vi har.
Vi behöver ju ett "working permit" för att stanna här påpekar de.
Nämen???!! Som om vi inte visste det? Som om vi inte sökt arbetstillstånd för över 5 månader sen!!? Som om det inte är immigrationsmyndigheten själv som ska ge oss de där tillstånden.
Hur svårt kan det vara egentligen? Istället för att ge arbetstillstånd till mutande kinesiska tjuvskyttar och somaliska terrorister, skulle de kunna lyfta luren, konfirmera från min dekanus att jag är en "ovärderlig, outbytbar internationell resurs" och sen stämpla mitt djävla pass?
Hur lång tid kan det ta? 20 minuter?
Så nu har jag försett mig själv med ett riktigt fint brev från min dekanus, med underskrift och brevhuvud och stämplar och titlar (TITELITUT!) att skicka med till immigrationsmyndigheten. Håller tummarna att titlarna håller och hoppas på att inte behöva åka hem till Sverige för en tillfällig ovälkommen semester i slutet av februari.
Om inte det funkar ses vi på en krog nära er alldeles alldeles snart!

Ickevardag och mindfullness

Kenya är ett fantastiskt vackert land; från öken i norr till bergslandskap i söder, vita stränder i öst och regnskog i väst. Däremellan savann, odlingslandskap, théplantager, byar, kåkstäder och städer. Även ute i ingenstans finns små byskolor, kyrkor i alla gudsinriktningar, små plåtskjul som säljer Coca Cola och mobiltelefontimmar och överallt är det damm, damm och åter damm.
I bebodda områden vinglar fyllon bland åsnor och fårhjodar med små fåraherdar i 5-10-årsåldern. Folk bär en massa; vedpinnar, vatten, barn och bananer; ofta på huvudet, varför bär vi inte saker på huvudet i västvärlden?
I icke bebodda områden ser landet mer genuint ut som i National Geographic: Klassiskt formade acaciaträd, torka och röd jord, och så en och annan zebra eller babian som ger lite wildlife åt tillvaron.
Till detta sträcker sig stora, sagolika nationalparker med fascinerande djur och landskap av närmast mytisk karaktär. Vi far på helgsafaris och låter kameran fånga nya djur varje gång. Och det är en nästan berusande känsla!!!
Och även om Sverige också är vackert i alla sina skrudar; vinter som sommar, vår som höst, så är dettta något helt annat, något så mycket mer ovardag.
Det är en oerhörd ynnest att få vara här och uppleva detta. Det finns nåt oerhört lugnande i denna ickevardag, Så mycket lättare att finna mindfullness genom nya ögon i nya världar.
Och jag njuter av det.
Kanske är det detta som är lycka.

Logopedprogramsplanering

Men Logopedprogrammet då, undrar vän av ordning? Här åker människan till Kenya för att göra stordåd i logopedins namn och sedan hör man inte ens ett othorhinolaryngologiskt knyst från henne? Ja ni. Jag önskar jag kunde säga att det går finfint men sannast är att det går trögtrögt.
Jag är inget organisatoriskt geni och när varje dokument kräver telefonsamtal och artighetsfraser och hitta rätt person och leta rätt på nån som har utskrifträtt och andra bökigheter då blir saker tungjobbat.
Som utbildningsplanen som jag håller på att fixa till: Ingenstans kan någon säga hur många poäng en termin ska bestå i, om det finns institutionskrav på kurser som måste ingå i masterprogram, om hur lång eller kort en kurs måste/får vara, etc. Olika människor ger olika besked och papper man får tag på som ger en del svar är odaterade och ingen vet var datorfilen till det finns så om man vill ha med text därifrån får man skriva av. Har försökt att OCR-scanna men papprena är tummade och smutsiga och nötta.
Vilket inte är märkligt med tanke på universitetets arkivsystem (se bild).
Men jag har pratat med folk och suttit i möten och knepat och knåpat för att kompromissa mellan önskemål och krav och slutligen fått ihop ett förslag som ska ut på remiss till kliniker och avdelningsfolk för att sedan boka tid med Senaten (institutionsstyrelsen?) som fattar alla beslut. Min förhoppning är att vi ska få klartecken att köra till hösten. Men det är nog lite naivt...

Jullovssemester

Över jul och nyår unnar vi oss badsemester vid Tanga längs Tanzanianska kusten. Saltdrypande dopp, mangroveträd, korallrev, och fantastiskt färsk seafood som vi gick ner och köpte av fiskarna nere på stranden. Havsvarelser, knappast av denna värld, i lila, rosa och turkosa färger.
Området är oexploaterat och genuint vilket innebär dagslånga elavbrott; färggranna grodor i toalett, vask och golvbrunnar, läbbiga skräckfilmsinsekter som sticker gaddarna i en och en husvärd vars enda språklighet är av kiswahilisk natur. Vi bor avskilt vid stranden och hyr halvdana bilar av hyresvärden för att transportera oss.
På den lokala marknaden köper vi frukt vi inte ens vet namnet på och vi gör utflyker och tittar på cashewnötträd, cocospalmklättring och vattenmelonodlingar.
Havet är varmt och vågorna vackra och när tidvattnet dragit strandlinjen långt, långt bort kan man promenera ut till korallrevet och spana på färggranna sjöormar, spretiga sjöborrar och ståtliga sjöstjärnor i rött och grönt.
Snart nog är semestern över och vi måste återvända till vår overkliga verklighet. Vilket är ett äventyr i sig.
Under julhelgen har fler dödsolyckor skett med bussar på Kenyanska vägar så nu har regeringen resolut förbjudit nattlig busstrafik med följden att dagstrafiken måste svälja dubbla mängden passagerare. I den röran for vi hem.
Till ny skola, till 420 tentor och 80 uppsatser. Med smaken av salt i håret.