I dagarna fick jag veta att man haft planer på en logopedutbildning i Kenya i över 20 år.
I det perspektivet känns plötsligt mitt arbete här som oerhört framskridande.
Och de senaste dagarna har faktiskt en hel del hänt.
Vi har äntligen anställt den kliniska lingvisten som ska ta över ansvaret för utbildningen när jag lämnar Kenya (någon gång framöver). Hans kompetensområde är vuxna patienter och framför allt afasi. Han är grunden för att det överhuvudtaget ska kunna bli en utbildning här, något hållbart som kommer överleva! Dessutom får jag äntligen en kollega att stöta och blöta idéer med!!!
Det andra som hänt är att min utbildningsplan äntligen fått godkänt i första instans Quality assurance och Head of Department och att möte nu bokats med nästa instans: Dekanus-kommittéen (Institutionsstyrelsen?). Sedan är som jag förstått det sista anhalt Senaten (Universitetsstyrelsen?).
Vi håller på att få till en riktigt fin reklambroschyr om det kommande programmet och i höst har jag svenska studenter som förhoppningsvis ska planera ett magister-projekt för att samla in normdata för det sub-sahariska språktestet SLAP-R.
Senare i höst ska jag åka till Nairobi för att rösta på ambassaden och då passar jag på att träffa de kommande kliniska handledarna för att knåpa ihop en praktikhandbok!
Plötsligt händer det!! :-)
onsdag 13 augusti 2014
GISHWHES - Sanity is for chickens!!
Jag väntar. Jag är trött på att vänta. All denna väntan. Det är MÖRDANDE tråkigt att vänta på beslut om det här DJÄVLA utbildningsprogrammet.
Så förra veckan gjorde jag annat. Tog en veckas semester.
Och tiden har ägnats åt GISHWHES - The Greatest International Scavenger Hunt The World Has Ever Seen.
En "scavenger hunt" är vad som ibland kallas skattjakt eller "Burträskbingo". Det består av en lista med uppdrag man ska utföra. I den här versionen är det galna foto- och video-uppdrag. Under en vecka deltar människor från hela världen i en vansinnig tävling där man i team om 15 personer skall utföra de här uppdragen från en lista som detta år bestod av 197 galna uppgifter.
En del uppgifter är rätt USA-baserade med företeelser bland annat från amerikanska TV-serier, andra uppgifter är oerhört faschinerande, sociala och kreativa.
Typiska uppdrag kunde se ut så här:
1. Have an elderly person teach you an "old-school" skill now considered obsolete.
2. A family of at least four enjoying a formal dinner. All of the place settings, serving utensils, dishes - basically every non-food item above the tablecloth - must be made from Legos.
3. Which is faster: a baby learning to crawl or a turtle? Let's see a race
Av 197 uppdrag slutförde och submittade vi c:a 116 bidrag i tävlingen. Flera av de uppdrag vi lämnade var tröstlösa grejer som att få någon att besöka en viss restaurang en viss tid i en viss stad någonstans i världen och bli fotad med en människa klädd på ett visst sätt där.
116 färdiga items var rätt imponerande med tanke på att vi alla var nybörjare och aldrig förut deltagit i tävlingen. Och också med tanke på att av 15 tillåtna medlemmar hade vi bara 12 aktiva som deltog i galenskaperna.
Av dessa var jag den absolut galnaste och lyckades (med vänskapskrets) producera 41 bidrag!!
Jag har haft SJUKT kul under veckan!! Jag har besökt en fattig liten by, fotat två gamlingar med chilisås och fått filmat när jag får lektioner i att baka chapati. Jag har besökt ett barnhem som kakmonstret, jag har gett min favoritfilt till en hemlös kvinna. Jag har utan framgång väntat på ett brassband på ett café, jag har pysslat och byggt och regisserat filmer. Jag har utsatt mina vänner och familj för glass-stilleben, fiskdräkter, snortavlor, enhörningsrumpmålning o.s.v. Jag har bett vänner om hjälp att utföra uppdrag som sköldpadda versus bäbis-race, gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen iklädd snorkeldräkt, få en skrotbil att breakdansa på taket, etc. Och den värsta skadan jag fått av äventyret är ett popcornbrännmärke på ögonlocket.
Denna veckan har varit fantastisk. Jag har glömt äta och sova, jag har förstått vilka av mina vänner och bekanta som är härligt mycket galnare än jag trodde och jag har lärt mig massor. Jag har lärt känna fantastiska tjejer i ett team som varit lagom dyfunktionellt. Till nästa år har jag lärt mig att bättre organisation skulle underlätta ordentligt. Säger jag på ett moget sätt. Egentligen skulle jag nog vilja skrika ut lite frustration och vara en minihitler som ser till att folk fyller i ett dokument och lämnar ifrån sig uppdrag de inte utfört, i tid. Det är väl det som stört mig mest att det bland uppdragen vi lämnade efter oss finns åtminstone ett tiotal enkla grejer som jag lätt hade kunnat utföra om folk bara hade lämnat ifrån sig uppdraget i tid för någon annan att utföra
Men alltsom allt är livet ett galet företag och det är bara att go with the flow.
Eller som vårt teams motto löd: Mens sana pullis est! Sanity is for chickens!!!
And here you can find some of my personal favourites: The fish. The chapati baking session. Eloko - the African myth.
Så förra veckan gjorde jag annat. Tog en veckas semester.
Och tiden har ägnats åt GISHWHES - The Greatest International Scavenger Hunt The World Has Ever Seen.
En "scavenger hunt" är vad som ibland kallas skattjakt eller "Burträskbingo". Det består av en lista med uppdrag man ska utföra. I den här versionen är det galna foto- och video-uppdrag. Under en vecka deltar människor från hela världen i en vansinnig tävling där man i team om 15 personer skall utföra de här uppdragen från en lista som detta år bestod av 197 galna uppgifter.
En del uppgifter är rätt USA-baserade med företeelser bland annat från amerikanska TV-serier, andra uppgifter är oerhört faschinerande, sociala och kreativa.
Typiska uppdrag kunde se ut så här:
1. Have an elderly person teach you an "old-school" skill now considered obsolete.
2. A family of at least four enjoying a formal dinner. All of the place settings, serving utensils, dishes - basically every non-food item above the tablecloth - must be made from Legos.
3. Which is faster: a baby learning to crawl or a turtle? Let's see a race
Av 197 uppdrag slutförde och submittade vi c:a 116 bidrag i tävlingen. Flera av de uppdrag vi lämnade var tröstlösa grejer som att få någon att besöka en viss restaurang en viss tid i en viss stad någonstans i världen och bli fotad med en människa klädd på ett visst sätt där.
116 färdiga items var rätt imponerande med tanke på att vi alla var nybörjare och aldrig förut deltagit i tävlingen. Och också med tanke på att av 15 tillåtna medlemmar hade vi bara 12 aktiva som deltog i galenskaperna.
Av dessa var jag den absolut galnaste och lyckades (med vänskapskrets) producera 41 bidrag!!
Jag har haft SJUKT kul under veckan!! Jag har besökt en fattig liten by, fotat två gamlingar med chilisås och fått filmat när jag får lektioner i att baka chapati. Jag har besökt ett barnhem som kakmonstret, jag har gett min favoritfilt till en hemlös kvinna. Jag har utan framgång väntat på ett brassband på ett café, jag har pysslat och byggt och regisserat filmer. Jag har utsatt mina vänner och familj för glass-stilleben, fiskdräkter, snortavlor, enhörningsrumpmålning o.s.v. Jag har bett vänner om hjälp att utföra uppdrag som sköldpadda versus bäbis-race, gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen iklädd snorkeldräkt, få en skrotbil att breakdansa på taket, etc. Och den värsta skadan jag fått av äventyret är ett popcornbrännmärke på ögonlocket.
Denna veckan har varit fantastisk. Jag har glömt äta och sova, jag har förstått vilka av mina vänner och bekanta som är härligt mycket galnare än jag trodde och jag har lärt mig massor. Jag har lärt känna fantastiska tjejer i ett team som varit lagom dyfunktionellt. Till nästa år har jag lärt mig att bättre organisation skulle underlätta ordentligt. Säger jag på ett moget sätt. Egentligen skulle jag nog vilja skrika ut lite frustration och vara en minihitler som ser till att folk fyller i ett dokument och lämnar ifrån sig uppdrag de inte utfört, i tid. Det är väl det som stört mig mest att det bland uppdragen vi lämnade efter oss finns åtminstone ett tiotal enkla grejer som jag lätt hade kunnat utföra om folk bara hade lämnat ifrån sig uppdraget i tid för någon annan att utföra
Men alltsom allt är livet ett galet företag och det är bara att go with the flow.
Eller som vårt teams motto löd: Mens sana pullis est! Sanity is for chickens!!!
And here you can find some of my personal favourites: The fish. The chapati baking session. Eloko - the African myth.
torsdag 31 juli 2014
Aga i Kenyaland.
Så lilltjejen kom hem för några veckor sen och slogs med en pinne. Jag frågade vad hon höll på med och hon upprepade mantrat "Dåligt uppförande" (Bad manners!). Jag frågade ut henne om saken och det visade sig att hon fått stryk (I was caned!) av Teacher Rose i skolan. Jag blev HELTOKIG.
På Rädda Barnens världskarta över länder som förbjudit barnaga (se nedan) finns Kenya med som en rätt ensam sorglig ö i Östafrika. Men som de flesta lagar i det här landet verkar den mest ses som en rekommendation och nåt som man kan ta till om "något går till överdrift". Så barn slås varje dag. Hemma och i skolan. På sjukhuset finns ett särskilt rum för barnmisshandelsfall (SIC!)
Jag har diskuterat saken animerat med folk mer än en gång. Det gör mig oerhört upprörd när folk slår barn. Och faktum är ju att det inte har någon annan effekt än att man gör ungar rädda. Eftersom standardscenariot är att de vuxna aldrig förklarar vad barnen gjort fel, varför det är fel och vad de bör göra istället så gör barnen om samma saker igen och igen.
Och barnen är inte lydigare här. Möjligen lite mer ögontjänare.
Nåväl, lilldotra visste dock mycket väl vad hon gjort fel: -Sit down!! skrek hon och slog mig med käppen.
Vi talar om en tvååring som fyller tre i september. Som med glädje sjunger sitt ABC, kämpar med färger och siffror, intensivt sjunger sina Jesushymner och vickar läraktigt på höfterna när hon hör dansvänlig musik. En tvååring som med gott språköra parallell-lär sig svenska, kiswahili och engelska och talar de tre språken hyggligt flytande.
På Rädda Barnens världskarta över länder som förbjudit barnaga (se nedan) finns Kenya med som en rätt ensam sorglig ö i Östafrika. Men som de flesta lagar i det här landet verkar den mest ses som en rekommendation och nåt som man kan ta till om "något går till överdrift". Så barn slås varje dag. Hemma och i skolan. På sjukhuset finns ett särskilt rum för barnmisshandelsfall (SIC!)
Jag har diskuterat saken animerat med folk mer än en gång. Det gör mig oerhört upprörd när folk slår barn. Och faktum är ju att det inte har någon annan effekt än att man gör ungar rädda. Eftersom standardscenariot är att de vuxna aldrig förklarar vad barnen gjort fel, varför det är fel och vad de bör göra istället så gör barnen om samma saker igen och igen.
Och barnen är inte lydigare här. Möjligen lite mer ögontjänare.
Nåväl, lilldotra visste dock mycket väl vad hon gjort fel: -Sit down!! skrek hon och slog mig med käppen.
Vi talar om en tvååring som fyller tre i september. Som med glädje sjunger sitt ABC, kämpar med färger och siffror, intensivt sjunger sina Jesushymner och vickar läraktigt på höfterna när hon hör dansvänlig musik. En tvååring som med gott språköra parallell-lär sig svenska, kiswahili och engelska och talar de tre språken hyggligt flytande.
Hon är ett år yngre än klasskamraterna men klarar sig fint. Fast spring i benen och myror i småbyxorna är det. Och hon är så liten och ömtålig, som alla barn är och bör respekteras för.
Men Teacher Rose är också lilldotras favvislärare och kompetenta lärare växer inte på träd så jag ville inte ställa till nåt i ett land där arbetsrätten minst sagt är utvecklingsbar.
Medelvägen blev att berätta för vännen som jobbar som administratör på skolan. Han kontaktade fröken Rose och berättade om min upprördhet och att hon inte fick slå mitt barn.
Problem solved..
Medelvägen blev att berätta för vännen som jobbar som administratör på skolan. Han kontaktade fröken Rose och berättade om min upprördhet och att hon inte fick slå mitt barn.
Problem solved..
Igår kontaktades vännen av en av skolans mellanchefer. Ryktet sa att vännen rekommenderat "en vit kvinna" (skolans enda vita förälder, och hans hyresvärd) att inte rapportera övergreppet och detta sågs inte med blida ögon. Särskilt inte som mellanchefens egna dotter nu fått stryk av samma lärare...
Idag har jag haft ett eget snack med Teacher Rose. Det var ett bra samtal. Jag hoppas att det gör skillnad. Rapportera saker till mellanchefer har aldrig gjort någon lycklig.
Men det har inte heller stryk.
...
Idag har jag haft ett eget snack med Teacher Rose. Det var ett bra samtal. Jag hoppas att det gör skillnad. Rapportera saker till mellanchefer har aldrig gjort någon lycklig.
Men det har inte heller stryk.
...
söndag 27 juli 2014
Det är dyrt att vara fattig.
Visst är det fascinerande det här att vi vet vår egen valutas värde, vi vet att en ost gärna får kosta 69.90 kr/ kilot och när bensinen når 14 kr/litern är det outhärdligt. Andra länders valuta är mer luddig i sitt värde. Euron gångrar vi med 10 och dollarn har vi halvkoll på. Den gick över 10-kronorstrecket när vi var i USA, men nu är den 7 eller 8 typ. Pundet var 14 nån gång, men nu? Men dess värde är hela tiden relaterad till vår hemmavaluta och till priser vi är vana vid.
Efter en tid i ett annat land lär vi oss dock priserna på sånt vi betalar ofta. Jag vet att jag blir skinnad och jag blir sur när jag tvingas betala 100 kenyanska schillings för motorcykeltaxin in till stan. Det är 7,50 svenska kronor. 3,75 är det riktiga, svarta, icke mzungupriset. Vill jag åka billigare och roa lilldotra tar jag en tuktuk (trehjuligt puttrigt, illaluktande fordon) tillsammans med tre andra. Det kostar 20KSh (1,50kr) till stan och 30KSh (2,25kr) hem från stan. Bensinen betalar folk 117KSh/liter (drygt 9kr) för.
Priserna i Kenya är märkliga och lönespridningen extrem.
Min kenyanska lön som disputerad är 150.000 KSh (10750kr) i månaden. Men en lågstadielärare tjänar bara 20.000 KSh (1500kr), får du ansvarsposition på ditt jobb kanske din lön ligger runt 50.000 KSh (3750kr)
Jag betalar 35.000 KSh (2700kr) i hyra och hutlösa 20.000 KSh (1500kr) i kvartalet för elen.
Jag betalar min hemhjälp 8000 KSh (600kr) i månadslön vilket hon är jättenöjd med. Det är över rekommendationerna. Hon får nämligen, förutom lönen, gratis boende och mat samt sina barns skolgång betald. Jag är en trevlig resonabel arbetsgivare, jag kommer alltid att vara hennes vän, jag är vit och kommer att ha pimpat hennes CV för åratal framöver.
Grannens husvakt/trädgårdsmästare bor i ett skjul med en höna utanför grannens fina hus. Han får 4000KSh (300kr) i månaden. De pengarna går till majsmjöl och sprit. Sprit inhandlas för 100KSh för små 30cl-flaskor om man inte vill spela rysk roulette och köpa hembränt. Och så går lite av hans lön till att köpa sig Internettid då och då på ett Internetcafé i stan. Kanske har han råd att skicka hem några Shilling till familjen? En tur och returbiljett till hans hemby 20 mil bort där hans fru och fyra barn bor går på 1200KSh (93kr), så hemfärd blir det sällan tal om.
Min kenyanska vän arbetar som administratör på en privatskola. Hans månadslön är 15.000KSh (1125kr). Jag tar 5000KSh (350kr) av dem i hyra för det lilla huset med ett rum, kokvrå, hål i golvet-toa och kallvattendusch han hyr på min gård. Fast då bjuder jag på maten fem dagar i veckan och betalar hans Högskolekvällskurs på 65.000KSh (4875kr). Hans ex sålde de flesta av hans ägodelar för att köpa sprit så jag har möblerat huset åt honom också. De flesta modekläder han äger köper han second hand eller blinkar lite vackert åt västerländska män för att få....
Är man politiker i Senaten har man det däremot bättre ställt. 740.000KSh (60000kr!!) betalar de sig själva i månadslön!! Och man kan alltid köpa sig en splitter ny bil för 500.000KSh (37500kr). Eller varför inte ett av de där skinnmöblemangen man lockar med för endast 160.000KSh (12000kr) på stora reklamskyltar i stan???!!
Det går att leva billigt i Kenya också. I den lilla skjulbutiken kostar en 33:a Cola 35 KSh (2,75kr). För lika mycket får jag en samosa som duger bra som lunch Jag tar två om jag är hungrig. Eller kanske en rostad majskolv för 30KSh (2,25kr). För 10KSh (75 öre) får jag en slice ananas till efterrätt.
Men får jag västerländska cravings betalar jag utan att knussla 55 spänn (700 Ksh) för en pizza och 200 KSh (15kr) för milkshake på favviscaféet.
McDonaldsindexet, där man genom att kolla priset på ett Big Mac Meal i ett land kan få en fingervisning om prisläget i ett land, är inte applicerbart här. McDonalds finns mig veterligen endast i tre afrikanska stater. Ingen av dem ligger i Östafrika...
Vill man laga mat hemma istället är basfödan majsgröt. Majsmjöl köper man för 53KSh/kg (4kr). Till det kompletterar man med en literpåse sukuma wiki för 20KSh (1,50kr); grönkålen vars namn bokstavligen betyder att "dra ut på veckan".
Opasöriserad mjölk såld i plastpåse kostar 60KSh/liter (4,50kr).
Vill man piffa upp middagen handlar man köttfärs hos slaktaren för 350KSh/kg (26kr) Då får man ben och brosk på köpet så jag föredrar supermarketvarianten för 500KSh (37,50kr). Alternativet är segt getkött eller en kyckling för 600KSh/kg (45kr).
Vill man lyxa till det kostar en entimmes massage 1000KSh (75kr) och ett månadskort på Röda korsets lyxhotell 10.000KSh (750kr). Några timmars hårflätning går på 2000KSh (150kr). En drink på clubben kostar dig 200KSh (14kr), en öl något mindre. Men då får du alkoholbaserad lycka för varje Shilling!!
Livselexir kan köpas i form av 1,5 GB datatrafik-skraplotter som kostar 1000KSh (75kr).
Nu är ju livet inte enbart nöje. Vill man ge sina barn en bra start i livet kan privatskola vara en god investering. Den investeringen kostar 60.000KSh/år (4500kr). Det finns både offentliga skolor och sjukhus men de är kanske inte helt att rekommendera. Blir ens barn sjuk går tre dagars privatsjukhusinläggning med läkaravgift och medicin lös på 35.000KSh (2700kr).
Går ens barn vidare till universitet, vilket förvisso kan vara bra för deras löneutveckling, bör man lagt undan 150.000KSh (11250kr) till årsavgiften.
När jag handlar i det här landet svider det sådär lagom i plånboken som det gör i medelklassplånböcker. Men den fattige kenyanen går inte ens in i de butiker jag handlar. För alltsom allt är Kenya, liksom alla länder, ett land som det är dyrt att vara fattig i.
* De svenska värdena är snabbuppskattningar baserade på 100KSh = 7,50kr. Med reservation för räknefel.
fredag 25 juli 2014
Fara över
Hon är hemma igen, lilldotra. Medicinerar fortfarande med antibiotika men är tillbaks i skolan. Från noll till hundra knop på bara några dagar. Och med rädslan ännu väl i minnet är jag åter en irriterad mamma med en unge som är all over the place.
Äventyret blev inte så dyrt och så var man ett äventyr rikare med privatsjukhus och sjukhusräkningar och allt. Kunde varit utan den skräcken, men vården var bra och personalen vänlig och uppmärksam.
Så nu väntar vi lite med att kryssa av fler exotiskheter på listan, tack.
söndag 20 juli 2014
Exotiskt, farligt, dödligt.
När jag var liten jobbade Dr. Virus på vårdcentralen hemmavid. Jag tror det finns en Dr. Virus på varje vårdcentral. Han som utan att slösa tid på att ta prover eller ta upp någon mer utvecklad anamnes nonchalant diagnosticerar alla med virus. Nåt vanligt förkylningsvirus. Och det är en väldigt bra diagnos, för oavsett om ungen har ont i örat, halsen, magen eller bröstet så brukar det där förkylningsviruset vara boven. Icke så här.
I Afrikaland är alla diagnoser exotiska, farliga eller rent av dödliga. :-(
På Madagaskar har de t.o.m fått tillbaks böldpesten, i Västafrika härjar Ebola. Och på ett vanligt Kenyanskt sjukhus väntar exotiska, farliga diagnoser när ungen har ont, inte förkylningsvirus. Det är inte pest, men väl kolera, tyfus, malaria, rabies, TBC som väntar. Och då har vi ändå vaccinerat oss mot det som går i den listan. Har man tur är det bara en släng tyfoidfeber eller vanlig salmonella. Det är därför man inte riktigt har råd att strunta i om ungen klagar över ont.
Så efter lilldotras diarré, magont och en vända till sjukhuset förra veckan åker vi in igen söndag morgon. Till det rena privatsjukhuset. Inte det där offentliga där de smittsamma, exotiska delar säng, tre och tre, fyra och fyra och det inte alls är säkert att blodet på golvet inte har AIDS.
De känner oss vid det här laget. Vita mamman med vilda bebin.
Den här dagen är bebin inte vild. Efter en svettig febernatt är hon lite spak och ligger mest och halvsover i mitt knä.
Vi kan rutinen by now. Anmälan i receptionen, betala i kassan, ta tempen hos sköterskan i väntrummet. Tempen tas under armen. I ett sånt här land är man glad att de inte med bristande hygien tar tempen analt på alla som kommer in. Det skulle dessutom se lite märkligt ut i lobbyn.
En normal temp visar 35.2. Är man kraftigt febrig tar man sig över 37-strecket. Sköterskan registrerar utan att blinka ens temperatur utan någon kompensation för att tempen tagits utanför kroppen.
- Vad skönt att hon inte har feber, säger sköterskan.
Och så vanliga rutinen. In till doktorn, lite halvdan undersökning och anamnes.
- Vad skönt att hon inte har feber säger doktorn.
- Känn på ungen!! säger jag. Doktorn ser förvånad ut. Validitetsproblemen med sjukhusets termometrar räknade jag och maken ut för flera månader sedan. För den här läkaren är det helt nytt.
Och så en lista på labbtest. Betala i kassan igen och gå till labbet. Många moment men servicen är effektiv och kösystemet inte helt transparent men rättvist.
Vi tar prover.
- Inte den dörren! säger lilldotra som vaknat till och vet vad som väntar.
Vi helgar vilodagen med både blodprov och urinprov. Och så ut i väntrummet 20 minuter.
Det är där efter 20 minuter med en slapp unge i famnen som rutinen bryts. Det blir lite aktivitet på de trevliga sköterskorna. Ungen har lågt socker och behöver dropp. Och förresten så har hon höga bakteriella värden i blodet och behöver intravenös antibiotika. Och jag hänger på med ungen i famn. Massa stickande. Det går inte att sätta en nål på ungen. Hon skriker hjärtskärande och barnläkaren tar vant över och sätter nålen i foten.
Det lugnar ner sig och jag vågar mig på att fråga efter en diagnos.
- Åh, sepsis; blodförgiftning. säger doktorn på språng.
Exotiskt, farligt, ibland t.o.m dödligt.
Och ibland är det väldigt, väldigt jobbigt att vara ensam mamma i Kenyaland...
Det har varit ett väldigt intensivt dygn. Vi ligger nu inlagda i privatflygeln med dropp. Ungen har pendlat mellan att vara rätt vaken efter en påse sockerlösningsdropp och mat, till att nästan koka bort med skyhög feber (sjukhusets termometer visade 39.8!). Hon har fått antibiotika och febernedsättande intravenöst och när febern är hög är hon skrämmande slapp och svag och jag är livrädd... :-(
På distans har jag en orolig make och en läkarvän som översätter alla provsvar till förståelig mamma-i-chock-svenska och föreslår nya åtgärder att be om.
Och mitt i natten efter en nattlig sköterskekoll av droppet ligger nu mamman vaken och bloggar ur sig sin ångest. :-(
Bredvid ligger en liten svettig unge som varit feberfri hela natten men sovit i snart ett dygn, med några få vakna stunder. Alltför tidigt att blåsa faran över, men definitivt dags för en mor att sova.
Kram på er. <3 <3 <3
I Afrikaland är alla diagnoser exotiska, farliga eller rent av dödliga. :-(
På Madagaskar har de t.o.m fått tillbaks böldpesten, i Västafrika härjar Ebola. Och på ett vanligt Kenyanskt sjukhus väntar exotiska, farliga diagnoser när ungen har ont, inte förkylningsvirus. Det är inte pest, men väl kolera, tyfus, malaria, rabies, TBC som väntar. Och då har vi ändå vaccinerat oss mot det som går i den listan. Har man tur är det bara en släng tyfoidfeber eller vanlig salmonella. Det är därför man inte riktigt har råd att strunta i om ungen klagar över ont.
Så efter lilldotras diarré, magont och en vända till sjukhuset förra veckan åker vi in igen söndag morgon. Till det rena privatsjukhuset. Inte det där offentliga där de smittsamma, exotiska delar säng, tre och tre, fyra och fyra och det inte alls är säkert att blodet på golvet inte har AIDS.
De känner oss vid det här laget. Vita mamman med vilda bebin.
Den här dagen är bebin inte vild. Efter en svettig febernatt är hon lite spak och ligger mest och halvsover i mitt knä.
Vi kan rutinen by now. Anmälan i receptionen, betala i kassan, ta tempen hos sköterskan i väntrummet. Tempen tas under armen. I ett sånt här land är man glad att de inte med bristande hygien tar tempen analt på alla som kommer in. Det skulle dessutom se lite märkligt ut i lobbyn.
En normal temp visar 35.2. Är man kraftigt febrig tar man sig över 37-strecket. Sköterskan registrerar utan att blinka ens temperatur utan någon kompensation för att tempen tagits utanför kroppen.
- Vad skönt att hon inte har feber, säger sköterskan.
Och så vanliga rutinen. In till doktorn, lite halvdan undersökning och anamnes.
- Vad skönt att hon inte har feber säger doktorn.
- Känn på ungen!! säger jag. Doktorn ser förvånad ut. Validitetsproblemen med sjukhusets termometrar räknade jag och maken ut för flera månader sedan. För den här läkaren är det helt nytt.
Och så en lista på labbtest. Betala i kassan igen och gå till labbet. Många moment men servicen är effektiv och kösystemet inte helt transparent men rättvist.
Vi tar prover.
- Inte den dörren! säger lilldotra som vaknat till och vet vad som väntar.
Vi helgar vilodagen med både blodprov och urinprov. Och så ut i väntrummet 20 minuter.
Det är där efter 20 minuter med en slapp unge i famnen som rutinen bryts. Det blir lite aktivitet på de trevliga sköterskorna. Ungen har lågt socker och behöver dropp. Och förresten så har hon höga bakteriella värden i blodet och behöver intravenös antibiotika. Och jag hänger på med ungen i famn. Massa stickande. Det går inte att sätta en nål på ungen. Hon skriker hjärtskärande och barnläkaren tar vant över och sätter nålen i foten.
Det lugnar ner sig och jag vågar mig på att fråga efter en diagnos.
- Åh, sepsis; blodförgiftning. säger doktorn på språng.
Exotiskt, farligt, ibland t.o.m dödligt.
Och ibland är det väldigt, väldigt jobbigt att vara ensam mamma i Kenyaland...
Det har varit ett väldigt intensivt dygn. Vi ligger nu inlagda i privatflygeln med dropp. Ungen har pendlat mellan att vara rätt vaken efter en påse sockerlösningsdropp och mat, till att nästan koka bort med skyhög feber (sjukhusets termometer visade 39.8!). Hon har fått antibiotika och febernedsättande intravenöst och när febern är hög är hon skrämmande slapp och svag och jag är livrädd... :-(
På distans har jag en orolig make och en läkarvän som översätter alla provsvar till förståelig mamma-i-chock-svenska och föreslår nya åtgärder att be om.
Och mitt i natten efter en nattlig sköterskekoll av droppet ligger nu mamman vaken och bloggar ur sig sin ångest. :-(
Bredvid ligger en liten svettig unge som varit feberfri hela natten men sovit i snart ett dygn, med några få vakna stunder. Alltför tidigt att blåsa faran över, men definitivt dags för en mor att sova.
Kram på er. <3 <3 <3
onsdag 16 juli 2014
Korruption
Kenya leder världens korruptionsliga. Beroende på hur eller vad man räknar så kniper landet ständigt någon av topplatserna. Varje medborgare tvingas betala någon slags muta varje månad för att få byråkratin att flyta. Trafikpolis, elbolag, skolor, you name it.
Svågerpolitik är självaste vattnet som dricks i landet. Du får jobb för att du tillhör rätt stam eller rätt kyrka, känner rätt person eller är släkt med den samme.
Visst skor sig folk i hela världen, men ett sätt man VERKLIGEN ser att det är skillnad är att maktens män här nere inte skäms över det, inte tänker tanken att dölja det egna gynnandet ens ett ögonblick
Som nu när vår granne, Mr Guvernor, His Excellency bygger väg till sitt hus. Då slutar asfaltsläggarna några meter nedanför hans hus. Vägen fortsätter kanske 50 meter till ner till huset vi hyr. Men vi har inte betalat några mutor. Vägen bekostas av offentliga medel och guvernören har inte ens skam i kroppen att låtsas som om han fixar vägen för The Community.
Svågerpolitik är självaste vattnet som dricks i landet. Du får jobb för att du tillhör rätt stam eller rätt kyrka, känner rätt person eller är släkt med den samme.
Visst skor sig folk i hela världen, men ett sätt man VERKLIGEN ser att det är skillnad är att maktens män här nere inte skäms över det, inte tänker tanken att dölja det egna gynnandet ens ett ögonblick
Som nu när vår granne, Mr Guvernor, His Excellency bygger väg till sitt hus. Då slutar asfaltsläggarna några meter nedanför hans hus. Vägen fortsätter kanske 50 meter till ner till huset vi hyr. Men vi har inte betalat några mutor. Vägen bekostas av offentliga medel och guvernören har inte ens skam i kroppen att låtsas som om han fixar vägen för The Community.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)