Sjukvård och sjukvårdstillit

Alltså, det här med sjukvård...
Det finns så mycket som är annorlunda här i Kenya och en del vet man inte riktigt var man ska börja att beskriva. Som sjukvård t.ex.
Men jag ska börja att skriva om sjukdomskunskap. I Sverige upplever jag att sjukdomskunskapen är väldigt god. Ja det är klart det finns ärthjärnor och vaccinationsmotståndare och flummare och så men generellt har folk rätt god grundkoll. Får ens barn prickar på kroppen och feber vet de flesta föräldrar vilka våra barnsjukdomar är, hostar man och snorar åker man inte till sjukhuset på stört utan kör lite huskurer och vilar. Även om man gärna VILL ha penicillin så vet man ju egentligen att förkylningar också kan vara virus. Gör det ont i höger magsida blir man lite nervös att det ska vara blindtarmen.
De flesta kenyaner har INGEN koll alls på några sjukdomar. När de blir snoriga tror de att de kanske måste operera bort sina tonsiller. Har de ont i magen kan de lika gärna ha cancer.
Deras symptombeskrivningar är märkliga och kan innehålla allt från kli i handen, blodig hosta till växtvärk.
Magsjuka är det absolut vanligaste symptomet man åker på i den subsahariska sjukdomsfloran. Det är vanligaste tecknet på en av de fyra standardsjukdomarna tyfus, malaria, dysenteri eller mask (I've had them all!).
Det här lär man sig ju rätt fort kan jag tycka. Så det är ju inte så meningsfullt att springa till sjukhuset hela tiden då all medicin är receptfri. Man kör en kombococktail med antiamöbakur och bredspektrumantibiotika helt på eget bevåg och checkar rumpan efter alternativa livsformer. Det är billigare och sparar kötid. Håller febern i sig får man toppa med antimalariamedel.
Men folk springer till sjukhuset HELA tiden. Folk sms-lånar eller går ihop i byarna för att kunna skicka en unge till sjukhus för standardsymptom HELA tiden. Har man pengar låter man gärna sitt barn läggas in på sjukhus bara för de har feber.

Det kenyanska folket sätter stor tilltro till såväl sin ordinarie sjukvård som till sin traditionella alternativmedicin med barktéer och märkliga tinkturer.

Och det trots att endast 20% av Kenyas befolkning har någon typ av betald sjukförsäkring, genom jobb eller privat. 35 miljoner kenyaner står utan betald sjukvård (bortsett från fri mödravård och vaccinationskampanjer).

Och även så trots att den kenyanska sjukvården verkligen fetsuger.
Jag har erfarenhet av både kenyansk privatvård (då svenska staten fortfarande betalade min sjukvård) och dess offentliga (som betalas av mitt kenyanska universitet). Jag går till sjukhus relativt ofta, jag vill inte paralyseras av nån inre parasit eller få nån permanentpsykos av nåt nytt malariautbrott. Sjukdomar här är läskiga och exotiska och inget jag vill ha om jag kan undvika det.
Men vården?
Jag kan räkna på mina fem fingrar de tillfällen en kenyansk doktor har undersökt mig eller mina barn. I nio fall av tio tittar de en inte ens i halsen/öronen, de lyssnar inte på hjärta och lungor, de klämmer en inte på magen. De låter en sköterska ta ens temp, utan att kompensera för att tempen tas i armhåla och inte analt så 35°C är vanlig temperatur, men det är 37°C också.
Har man magont tas blodprov för att utesluta amöbor och malaria. I övrigt skrivs standardmässigt ut bredspektrumantibiotika, antiamöbamedicin och kramplösande. Lite luftvidgande om man är förkyld.

Att bli inlagd på de offentliga sjukhusen är en mardröm från Dantes inferno. Tre till fyra patienter ligger bokstavligen i samma säng. Det finns olika medicinska avdelningar men man kan ändå hitta benbrottspatienter med TBC-patienter och AIDS-patienter i samma säng.
Den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att man betalar för att inte komma ut med fler sjukdomar än man kom in. Privata sjukhus är ren(are). De offentliga obeskrivligt smutsiga. Vi pratar lera, HIV-smittat blod och ingrott smuts.
Inom båda verksamheterna finns massor av medicinsk utrustning från allehanda biståndsprojekt: MRI, röntgen, ultraljud. Trots det känns diagnostiseringen minst sagt tveksam och interventionerna därefter. Dialys är t.ex en väldigt dyr insats som ofta erbjuds vid många odiagnostiserade tillstånd, i nåt som jag i bästa fall kan känna är nån nymodig variant av åderlåtning: byt ut det sjuka blodet så blir patienten bra.
Patientsäkerhet, tystnadsplikt och att inte prata över huvudet på patienten är rara företeelser inom den kenyanska sjukvården.
Arbetsetiken har också utvecklingspotential. Många läkare får heltidslön på det offentliga sjukhuset, jobbar där på förmiddagarna, remissar patienterna till de privata sjukhusen och jobbar där på eftermiddagarna. De har provision på medicin de skriver ut från läkemedelsbolag eller det egna apoteket (bara medicin utskriven av läkarna ingår om någon får sjukvården betald av arbetsgivare/försäkringsbolag).
När folk verkligen blir sjuka i nåt som är icke standardmässig sjukdom dör de oftast.
Är man rik flyger man till Dubai, Indien eller Storbritannien för att få riktig vård och kanske överleva.
Kanske är min intensivaste känsla av kenyansk sjukvård den att jag verkligen totalt saknar tillit till den. I Sverige är det ytterst sällan jag känner så (mödravården undantagen). Jag har flertalet svenska läkarvänner och kontakter på standby för second opinions också för mindre åkommor.
Jag är även fortfarande skriven i Sverige (helt lagligt och t.o.m ett måste eftersom jag äger en jordbruksfastighet). Och om jag eller mina barn verkligen behövde vård skulle vi vara hemma på nolltid.

Kenyansk sjukvård

Kenyansk sjukvård ser väldigt olika ut i olika delar av landet, i stad och på landet och mellan olika inkomstgrupper. I byarna finns små betongbyggnader som är omöjliga att hålla rena från allt rödaktigt damm som tar sig in överallt. Om nån kyrka förbarmar sig över stället kanske det finns lite utrustning. I stan finns offentliga sjukhus som mer kan betraktas som ohälsosamma smitthärdar; dåligt underhållna lokaler, dåligt planerad mottagning av patienter så de blandas med andra sjukdomsgrupper och inte så sällan minst tre patienter per sjukbädd, och då är det ingen statistisk siffra utan det faktiska antalet patienter som ligger/sitter i sängen. Men här finns också fina, fräscha privatsjukhus med massor av utrustning. Inte alltid utrustning som personalen vet hur man använder, men modern och förhållandevis steril.

Inom privatsjukvården är varje besök ganska så lika. Valfria delar av blodtryck, puls, saturation och temp mäts. Vanligen med rackig utrustning som gärna blinkar och piper, men snarare för att indikera att en sladd är felinsatt än för att apparaten är high-tech. och utan att personalen kompenserar för att man t. ex tar tempen under armen istället för i baken, eller dubbelcheckar om det uppmätta värdet känns realistiskt eller ej. Till ett privatsjukhus blir man ofta överremissad av den läkaren som arbetar på det offentliga sjukhuset på förmiddagen och det privata på eftermiddagen. På privatsjukhuset får man träffa doktorn. Det är ett kort besök där det ställs för få anamnesfrågor och det inte undersöks särskilt mycket. Det flesta besök går ut på att doktorn skickar remiss ut till labbet för att screena för malaria, tyfoidfeber, hepatit eller HIV. Och så tar man ett allmänt blodstatus. OM det visar nåt särskilt på nåt av testen så kan man få gå igenom nån extra procedur, såsom urinprov, ultraljud och dylikt. Annars får man träffa doktorn igen som skriver ut en dekokt av tre eller fyra mediciner. En är alltid bredspektrumantibiotika, en är alltid nåt smärtstillande och sen kan man få nån antiamöbamedicin eller nåt annat valfritt som nåt slags hagelgevärsskott mot nån okänd fiende. Vissa av medicinerna får läkaren provision på.
Ytterst sällan går man ut från sjukhuset med en diagnos. Ytterst sällan har man någon aning om varför man mår som man gör. Och i de flesta fall biter antibiotikan. Eller viruset viker hädan helt av sig själv, i lagom tid för att man ska tycka att bredspektrumantibiotika is da shit.

Vid allvarligare fall är dialys en populär favorit. Det används på ett klassiskt humoralpatologiskt vis för att bota en kropp vid osunda vätskor. Man byter helt enkelt ut blodet en vända och sen är patienten botad och kan åka hem...
... Och dö. Som grannens kusin. Som kom in med något jag misstänker vara en stroke: paralys och konstigt tal. Lite dyr dialys på det och hemgång. Räkning med hem och hej och adjö.

Jag har en osund relation till sjukdomar. Jag har en lätt hypokondrisk tendens som jag mycket aktivt försöker självterapera genom att hålla mig (och mina barn) ifrån att söka sjukvård i tid och otid. Det funkar stundvis helt utmärkt. Sällan är folk tillnärmelsevis så sjuka som de tror att de är. Tillsammans med ett bra vaccinationsprogram är det en bra strategi. Så växer ibland symptomen över självförnekelsegränsen och jag söker ändå sjukvård. Utan att bli klokare. 

Så nu ligger jag i sängen med jojofeber, inga förhöjda blodkroppar, lågt blodtryck, dåliga levervärden, huvudvärk, diarré och nåt smärtsamt krampliknande  i sidan. Och jag är malariatestad och tyfoidtestad och hepatittestad och ultraljudsundersökt. Och varken jag eller sjukvården har nån susning vad det är. Men bredspektrumantibiotika har jag fått. Och det hjälper säkert.
Alltmedan multiresistenta bakterier dödar fler och fler på sjukhus runt om i världen.

Och den rädsla jag känner inför ett sjukhusbesök här i Kenya istället för den trygghet jag känner inom svensk sjukvård ger ytterligare en frossbrytning till de märkliga sjukdomssymptomen.

Ordentligt sjuka

Ordentligt sjuka blev vi hela gänget. Kräktes och fick feber, diarréer och djävelskap. Mannen i servant quartret åkte på lunginflammation och fick in till sjukhus och ta intravenös antibiotika.
Jag som inte vill käka bredspektrumantibiotika för varenda krämpa tänkte att vi nog kunde rida ut stormen. Fast efter två veckor magsjuka och en lilldotra med feber på sjätte dygnet tog vi oss till sjukhuset.
Doktorn log, ja vattnet i stan har inte varit så bra på sistone. Bäst att koka det, vi får många magåkommor just nu. No shit. Meddela tidningarna för fasen.
Så bredspektrumantibiotika it is. Började kuren i söndags.
Åh FY FAN!
Levofloxacin. SHIT vad med biverkningar!! Sjuka svettningar, hjärtklappning, ångest, tappade känseln i fingrarna, fick märkliga syner och sinnessjuka drömmar som jag fan inte vill ha tillbaks!!  Och då är jag ändå vanligen rätt übersjuk i huvudet när jag drömmer...

Drogs in i mörka korridorer, svepande varelser tätt intill mitt ansikte. Kvävande känsla, snörp kring hjärtat. Dödsbäddscener, dova hotande röster, skräck, märkliga mönster och saker som susade emot mig så jag måste ducka.

Det var t.o.m läskigare än den natten då lilldotra föddes då jag för några sekunder trodde att vi båda skulle dö, just innan de sövde ner mig för att urakutsnitta mig. Men det varade bara några sekunder och jag var knappt vid medvetande.

Tror att riktig, ren och skär galenskap är verkligare och läskigare i min värld än spöken och skräck. Så när jag lyckats klura ut att det var biverkningar lugnade jag ned mig betydligt. Men det blev inte mycket sova i natt och jag vill få ut medicinen ur kroppen innan jag somnar igen... Och kroppen har beslutat att det ska gå via kallsvettningar.

/Er ömkliga utlandskorrespondent.

Exotiskt, farligt, dödligt.

När jag var liten jobbade Dr. Virus på vårdcentralen hemmavid. Jag tror det finns en Dr. Virus på varje vårdcentral. Han som utan att slösa tid på att ta prover eller ta upp någon mer utvecklad anamnes nonchalant diagnosticerar alla med virus. Nåt vanligt förkylningsvirus. Och det är en väldigt bra diagnos, för oavsett om ungen har ont i örat, halsen, magen eller bröstet så brukar det där förkylningsviruset vara boven. Icke så här.
I Afrikaland är alla diagnoser exotiska, farliga eller rent av dödliga.  :-(
På Madagaskar har de t.o.m fått tillbaks böldpesten, i Västafrika härjar Ebola. Och på ett vanligt Kenyanskt sjukhus väntar exotiska, farliga diagnoser när ungen har ont, inte förkylningsvirus. Det är inte pest, men väl kolera, tyfus, malaria, rabies, TBC som väntar. Och då har vi ändå vaccinerat oss mot det som går i den listan. Har man tur är det bara en släng tyfoidfeber eller vanlig salmonella. Det är därför man inte riktigt har råd att strunta i om ungen klagar över ont.
Så efter lilldotras diarré, magont och en vända till sjukhuset förra veckan åker vi in igen söndag morgon. Till det rena privatsjukhuset. Inte det där offentliga där de smittsamma, exotiska delar säng, tre och tre, fyra och fyra och det inte alls är säkert att blodet på golvet inte har AIDS.
De känner oss vid det här laget. Vita mamman  med vilda bebin.
Den här dagen är bebin inte vild. Efter en svettig febernatt är hon lite spak och ligger mest och halvsover i mitt knä.
Vi kan rutinen by now. Anmälan i receptionen, betala i kassan, ta tempen hos sköterskan i väntrummet. Tempen tas under armen. I ett sånt här land är man glad att de inte med bristande hygien tar tempen analt på alla som kommer in. Det skulle dessutom se lite märkligt ut i lobbyn.
En normal temp visar 35.2. Är man kraftigt febrig tar man sig över 37-strecket. Sköterskan registrerar utan att blinka ens temperatur utan någon kompensation för att tempen tagits utanför kroppen.
- Vad skönt att hon inte har feber, säger sköterskan.
Och så vanliga rutinen. In till doktorn, lite halvdan undersökning och anamnes.
- Vad skönt att hon inte har feber säger doktorn.
- Känn på ungen!! säger jag. Doktorn ser förvånad ut. Validitetsproblemen med sjukhusets termometrar räknade jag och maken ut för flera månader sedan. För den här läkaren är det helt nytt.
Och så en lista på labbtest. Betala i kassan igen och gå till labbet. Många moment men servicen är effektiv och kösystemet inte helt transparent men rättvist.
Vi tar prover.
- Inte den dörren! säger lilldotra som vaknat till och vet vad som väntar.
Vi helgar vilodagen med både blodprov och urinprov. Och så ut i väntrummet 20 minuter.
Det är där efter 20 minuter med en slapp unge i famnen som rutinen bryts. Det blir lite aktivitet på de trevliga sköterskorna. Ungen har lågt socker och behöver dropp. Och förresten så har hon höga bakteriella värden i blodet och behöver intravenös antibiotika. Och jag hänger på med ungen i famn. Massa stickande. Det går inte att sätta en nål på ungen. Hon skriker hjärtskärande och barnläkaren tar vant över och sätter nålen i foten.
Det lugnar ner sig och jag vågar mig på att fråga efter en diagnos.
- Åh, sepsis; blodförgiftning. säger doktorn på språng.
Exotiskt, farligt, ibland t.o.m dödligt.
Och ibland är det väldigt, väldigt jobbigt att vara ensam mamma i Kenyaland...
Det har varit ett väldigt intensivt dygn. Vi ligger nu inlagda i privatflygeln med dropp. Ungen har pendlat mellan att vara rätt vaken efter en påse sockerlösningsdropp och mat, till att nästan koka bort med skyhög feber (sjukhusets termometer visade 39.8!). Hon har fått antibiotika och febernedsättande intravenöst och när febern är hög är hon skrämmande slapp och svag och jag är livrädd... :-(
På distans har jag en orolig make och en läkarvän som översätter alla provsvar till förståelig mamma-i-chock-svenska och föreslår nya åtgärder att be om.
Och mitt i natten efter en nattlig sköterskekoll av droppet ligger nu mamman vaken och bloggar ur sig sin ångest. :-(
Bredvid ligger en liten svettig unge som varit feberfri hela natten men sovit i snart ett dygn, med några få vakna stunder. Alltför tidigt att blåsa faran över, men definitivt dags för en mor att sova.
Kram på er. <3 <3 <3