Vardagsafrika - kväll

Det drar ihop sig till kvällning i en liten stad nära ekvatorn. Här gäller kiswahilitajm. 7 går solen upp och 7 går solen ner. Här behövs ingen vinter- eller sommartid, för solen är punktlig och stabil.
Eldoret är en levande och bubblande liten stad, men västerländska företeelser som museum, teater och biograf finns inte. Man kan roa sig med att ta en bodaboda in till stan, festa loss på en milkshake och om man är lagd åt det hållet finns det discon/klubbar/dansställen där musiken är svinhög och dansen obscen. Vilket ju inte direkt är min grej.
Blir det varmt någon eftermiddag finns istället flera swimmingpooler att besöka i grannskapet.
Sen tar jag mig hemåt och äter middag med gänget hemma. Här äter vi ihop med tjänstefolket. Vi höll på att bli galna av att de stod och tryckte i köket.
Det blir tidvis bullrigt och kaotiskt när alla ungarna ska bråka om platser, muggar, bestick, antal bönor eller vad nu ungar kan tänka sig att bråka om.
Sedan lugnar kvällen ner sig. Lilldotra gillar att hänga inne hos grannungarna och kolla barn-TV.
Jag har två externa hårddiskar med film hemifrån som stundvis roar. Annars finns det ett halvknakigt Internet för dumsurfning, facebookande och i enstaka lyckade fall skypning. Jag pysslar med mina bokmanus, redigerar foton och läser en och annan bok.
Då och då kollar någon av det brokiga gänget grannar in. Den magnifika, intensiva och varma grannkvinnan som är ihop med en svensk röntgenläkare som stundvis pendlar hitåt. Den fantastiske, lättpratade, rojalistiska, stilmedvetne, homosexuelle inneboenden som fyller kvällen med djupa samtal om livet och döden och det där emellan. Och den ADHD:ige grannpastorn som stundvis gästar oss med full intensitet som ett lätt jordskalv av intensiva åsikter, hatpropaganda, glad naivitet och aptit på kunskaper och samtal.
Livet är givetvist inte lika socialt som att vara krogägare och kunna svänga ner för sällskap och samtal varje kväll, som det är hemmavid, men det är trevligt ändå. Då och då bjuder vi in bekanta och kollegor på grillfest och blir man uttråkad nån helg finns utflykter av National Geographic-kvalitet.
Det går ingen nöd på oss!!
Och definitionen på vardag återstår ännu att formuleras.

Flytt i malariafri tid!

Gärna Afrikaäventyr, men först en halvfisig malaria alltså. Som om inte mitt drömliv ändå var rätt vilt, rikligt och freudianskt så har det kryddats med febril aktivitet i både vaket och sovande tillstånd. Det är en märklig feber alltså. Men om man betänker det som händer i kroppen när man infekterats av malaria (=små encelliga urdjur tar sig in i ens röda blodceller och spränger sönder dem inifrån!) så tycker jag nog ändå att det var för väl att det i övrigt mest kändes som den häftigaste influensa man prövat. Malaria verkar ta sig många uttryck, folk har berättat de mest märkliga historier senaste veckan, men nåt tvivel om saken behöver man inte hysa. Sjukhuset som diagnostiserade har god erfarenhet av malaria och jag såg själv när de tittade på blodsamplet i mikroskop. Dessutom anger ryktet att sjukhuset hyser en av de läkare som nobelnominerats för sitt arbete med malariaforskning. Men förhoppningsvis är det sjukäventyret över nu och man har, som folk säger, att ”se fram emot en lindrigare variant nästa gång!”

Så mycket äventyr redan, och ändå känns det som om det är nu det
hela börjar! I helgen flyttade vi in i vårt nya hus (eller egentligen ett grannhus till vårt riktiga, men låt oss inte fastna vid Take-tekniska detaljer!!). Vilken lättnad och glädje! Den glädjen förhöjdes väl ytterligare av det faktum att helgen därtill varit helt feberfri! Runt huset går en mur som runt så många hus här i trakterna. Den ska skydda mot tjuvar och banditer (och förmodligen betydligt mindre mot flodhästar och hungriga nilkrokodiler som nog knappast alls huserar i floden nedanför vårt hus). 

Det här med säkerheten är mycket svårt att relatera till. Igår kväll knackade två främmande karlar på och sa att de var nattvakten. Vi ringde hyresvärden som konfirmerade att det var han som beställt dem. Så hela natten satt det en rastlös kille och vaktade utanför vårt hus, medan vi försökte sova… Men han har inte maskingevär som grannen guvernörens vakter. Och vi har inte taggtråd överst på muren som grannen, löparstjärnan!!

Inte glasbitar heller som en annan granne. Utan bara en vanlig färgglatt målat stål-gate precis som bond-grannen. Men vakten kommer vi avyttra närhelst det blir möjligt. Någon måtta får det ju vara. Vi ska ju ha en tjänstefamilj boende hos oss och får vi välja lägger vi hellre pengar på en privat kock, men det är ju vi det… ;-)

Läget är lite för långt från stan för att käckt vandra ner och ta en fika. Men man kan ta en motorcykeltaxi för 3,50:-. Och det går en genväg över ån för att komma till skolan… Imorgon ska vi pröva om vi ska ta den någon mer gång…

Hyran är riktigt hyfsad. Att den är låg lär bero på att det blir lerigt på gården under regnperioden. Och att floden svämmar över några dagar då… Jag tar det som ett äventyr, vår dikesexpert till holländska make ser det som en utmaning…

Avslutar detta inlägg med lite bilder och beskrivning av huset. Det är ett litet mysigt ljust, gult hus med fyra rum och kök, öppen spis, badkar och duschrum och en liten enrums personalbostad precis intill. Trädgården är liten men skyddad och ungarna kan fritt leka där utan att riskera att ramla ner i nåt avvattningsdike, hamna ute på nån väg eller nåt annat livsfarligt. Jag tror faktiskt inte ens att örnen som sitter i trädtoppen här intill är stor nog att fånga dem, om han nu inte är riktigt hungrig. I området finns många barn, några passade på att hälsa på på inflyttningsdagen! Vilket även två ystra hundvalpar gjorde. Dessutom bjuds vi på irisskrän till frukosten!



Och vi tror att det här kan bli riktigt bra. Kanelbullar till inflyttningsfesten, eller vad säger ni????!