Flytt i malariafri tid!

Gärna Afrikaäventyr, men först en halvfisig malaria alltså. Som om inte mitt drömliv ändå var rätt vilt, rikligt och freudianskt så har det kryddats med febril aktivitet i både vaket och sovande tillstånd. Det är en märklig feber alltså. Men om man betänker det som händer i kroppen när man infekterats av malaria (=små encelliga urdjur tar sig in i ens röda blodceller och spränger sönder dem inifrån!) så tycker jag nog ändå att det var för väl att det i övrigt mest kändes som den häftigaste influensa man prövat. Malaria verkar ta sig många uttryck, folk har berättat de mest märkliga historier senaste veckan, men nåt tvivel om saken behöver man inte hysa. Sjukhuset som diagnostiserade har god erfarenhet av malaria och jag såg själv när de tittade på blodsamplet i mikroskop. Dessutom anger ryktet att sjukhuset hyser en av de läkare som nobelnominerats för sitt arbete med malariaforskning. Men förhoppningsvis är det sjukäventyret över nu och man har, som folk säger, att ”se fram emot en lindrigare variant nästa gång!”

Så mycket äventyr redan, och ändå känns det som om det är nu det
hela börjar! I helgen flyttade vi in i vårt nya hus (eller egentligen ett grannhus till vårt riktiga, men låt oss inte fastna vid Take-tekniska detaljer!!). Vilken lättnad och glädje! Den glädjen förhöjdes väl ytterligare av det faktum att helgen därtill varit helt feberfri! Runt huset går en mur som runt så många hus här i trakterna. Den ska skydda mot tjuvar och banditer (och förmodligen betydligt mindre mot flodhästar och hungriga nilkrokodiler som nog knappast alls huserar i floden nedanför vårt hus). 

Det här med säkerheten är mycket svårt att relatera till. Igår kväll knackade två främmande karlar på och sa att de var nattvakten. Vi ringde hyresvärden som konfirmerade att det var han som beställt dem. Så hela natten satt det en rastlös kille och vaktade utanför vårt hus, medan vi försökte sova… Men han har inte maskingevär som grannen guvernörens vakter. Och vi har inte taggtråd överst på muren som grannen, löparstjärnan!!

Inte glasbitar heller som en annan granne. Utan bara en vanlig färgglatt målat stål-gate precis som bond-grannen. Men vakten kommer vi avyttra närhelst det blir möjligt. Någon måtta får det ju vara. Vi ska ju ha en tjänstefamilj boende hos oss och får vi välja lägger vi hellre pengar på en privat kock, men det är ju vi det… ;-)

Läget är lite för långt från stan för att käckt vandra ner och ta en fika. Men man kan ta en motorcykeltaxi för 3,50:-. Och det går en genväg över ån för att komma till skolan… Imorgon ska vi pröva om vi ska ta den någon mer gång…

Hyran är riktigt hyfsad. Att den är låg lär bero på att det blir lerigt på gården under regnperioden. Och att floden svämmar över några dagar då… Jag tar det som ett äventyr, vår dikesexpert till holländska make ser det som en utmaning…

Avslutar detta inlägg med lite bilder och beskrivning av huset. Det är ett litet mysigt ljust, gult hus med fyra rum och kök, öppen spis, badkar och duschrum och en liten enrums personalbostad precis intill. Trädgården är liten men skyddad och ungarna kan fritt leka där utan att riskera att ramla ner i nåt avvattningsdike, hamna ute på nån väg eller nåt annat livsfarligt. Jag tror faktiskt inte ens att örnen som sitter i trädtoppen här intill är stor nog att fånga dem, om han nu inte är riktigt hungrig. I området finns många barn, några passade på att hälsa på på inflyttningsdagen! Vilket även två ystra hundvalpar gjorde. Dessutom bjuds vi på irisskrän till frukosten!



Och vi tror att det här kan bli riktigt bra. Kanelbullar till inflyttningsfesten, eller vad säger ni????!

Nu räcker det med spänning!

Det har onekligen varit en spännande vecka. Men nu räcker det. Man kan ju få nog av spänning och exotiska inslag i sitt liv också.
Det började med att jag fyllde 40. En alltigenom oglamourös tillställning där jag riktigt saknade alla go-vännerna. Jag önskade mig ett hus i present och ta mig sjutton om vi faktiskt hittade ett! Det ligger fint till nere vid floden, till en rimlig kostnad och vi har faktiskt både betalat disposition och skakat hand över avtalet. Där finns grannar med barn, som går i god för oss och vi kommer att kunna ha get och har blivit lovade kycklingar i inflyttningspresent!
Och sen var det dags för de kenyanska, nationella proven. Två dagar fullspäckade med tentor för stortjejen. Onekligen lite för spännande. Första morgonen kräktes ungen och andra dagen vaknade hon med diarre. Men pallrade sig till skolan för prov i matte, engelska, naturvetenskap, samhällskunskap, kristendom och swahili gjorde hon. Efter bara en månad i nya landet och på nytt språk lyckades hon spika matteprovet och göra riktigt bra ifrån sig på de andra. Utom swahilin då, som ju är ett skämt, men där hon faktiskt lyckades knipa några poäng. Slutresultatet återstår att ta del av, men det är inte annat än att vi är förbaskat stolta över henne, ungen.
Och så triss i spänning då. Alla goda ting är tre säger man ju. Jag hade kunnat nöja mig med två faktiskt. Vi har varit krassliga allihopa i en vecka nu. Jag kanske lite lindrigare än de övriga. Typiska influensasymptom: häftig hosta, snor, värk i öron och hals, och feber. Så igår blev jag plötsligt toksjuk: hög feber och sån där riktig hutterfrossa så man skakade tänder fullt påklädd under fyra yllefiltar. Med lätt hypokondriska tendenser försökte jag att inte noja ihjäl mig över exotiska infektionssjukdomar utan behålla lugnet och inte springa till doktorn, men efter en eftermiddag med värre feber än jag nånsin haft: en sån där feber man mest läser om i 1800-talsromaner, så gick jag till sjukhuset för att träffa en doktor. Det där rena privatsjukhuset, inte det där smutsiga TBC/HIV-haket som ligger närmast. De tog lite blodprov och konstaterade mycket snart att jag har en "very active, positive infection of malaria". Men åhå!! Malaria!! Så synnerligen exotiskt och helt djävla onödigt!! Jag har ju gått på malariaprofylaxmedikamenter och knappt blivit myggbiten alls!? Enda fördelen med den diagnosen är väl möjligen att jag åtminstone denna gång inte kan sägas vara för sjåpig. Men en tuff och svettig natt har det varit och vi får se om faran är över. Spänning är nog trots allt bäst på film...

101 afrikanska sätt att dö.

Vi gör det inte av mod.
Jag är skiträdd. Jag drömmer om hundratals afrikanska sätt som mina barn kan dö på: nedbrottade av flodhästar med jättegap, nersprungna av törstiga elefanter, kidnappade av somaliska pirater, offrade som jungfruar i någon medicinmansrit mot HIV, feberfrossande av malaria, upptuggade inifrån av konstiga parasiter eller loaloamaskar som äter sig in i ens ögon. Hängda, drunknade, i bilolycka, i flygplanskrasch. Min fantasi vet inga gränser.
Nej, vi gör det inte av mod.
Jag är rädd att allt mitt jobb där nere i Kenya kommer att förlamas av byråkrati. Att jag inte ska kunna leverera de föreläsningar de vill ha. Att jag kommer att jobba dag och natt och inte hinna uppleva landet. Så jag är rädd både privat och professionellt.
Så, nej, jag gör det inte av mod.
Jag gör det inte heller för Guds skull.
Jag gör det för att jag inte har någon Gud. För att jag inte har ett liv efter detta och därför måste göra något av det jag har. Och för att religionen inte ska få monopol på Det Goda.
För att vi som inte har någon gud, eller har något behov av en, också tänker på våra medmänniskor; på att hjälpa och göra skillnad.
Kanske är det ännu viktigare för oss ateister? Vi har ju bara ett liv på oss.

"We all want to help one another, human beings are like that.
We want to live by each other's happiness, not by each other´s misery."