Arbetshypotes.

"Man behöver inte vara tokig för att arbeta här - men visst underlättar det":
Det gamla välkända citatet som kan återfinnas på så många arbetsplatser har onekligen sina poänger. Nu är det ju inte så att jag arbetar. Jag skulle ju inte ens komma på tanken. Jag sitter naturligtvis och inväntar mitt arbetstillstånd, medan jag äter ananas och små söta babybananer.
Men rent hypotetiskt, om jag skulle arbeta så skulle jag kanske tänkas göra det sittandes under en filt i min egen säng, med laptoppen i knät och gnidandes onda nackmuskler. Jag skulle kanske försöka snickra ihop en utbildningsplan där studenter under två år ska lära sig det en bra logoped behöver kunna. Utan att gråta en skvätt över att vi måste göra fullkomligt essentiella kunskaper till valbara för att få ihop planen.
Och sedan kanske jag faktiskt skulle, alldeles på riktigt, eftersom jag ju faktiskt också jobbar 25% på distans från hemuniversitetet, kunna skriva en stipendieansökan för att få någon slags kontinuitet på det här Logopedprogramsutvecklingsarbetet som ju borde utföras, om det nu var så att man fick arbetstillstånd.
Och om det vore så att jag jobbade så skulle jag kunna ta en tripp till Nairobi och träffa Kenyas helt underbara, hyperengagerade, fjorton logopeder som kunde ge input på utbildningsplanerna och efteråt bombardera mig med 36 (naturligtvis en helt hypotetisk siffra) på varandra följande email med "bra-och-ha-information". 
En annan arbetsuppgift som man skulle kunnat utfört vore att föreläsa, t.ex på torsdagar, förslagsvis i en smutsig undervisningslokal utan elkontakter på 8.e våningen (typ) i en byggnad nere på stan. Och det hade kunnat vara tänkbart att man måste sända in tentamensuppgifterna till sin kurs genom en kommitté som kunde bedöma nivån på ens frågor.
Vilket vore att föredra mot att ta en skumpig matatu ut till huvudcampus som ligger 40 minuters åkväg utanför stan för att springa runt bland dörrar och handmålade skyltar av typen "Faculty of Art and Social Studies" för att få tag på människor som ändå är någon annanstans. 
Eller en liten dröm man skulle kunna ha är ju att få vara med på avdelningsmöten som äger rum en dryg timme efter avtalad tid där man faktiskt en och en halv månad efter att man inte alls började jobba och fortfarande inte gör det, får träffa sina (framtida) arbetskamrater och tilldelas arbetsuppgifter för den ljuva framtid när arbetstillståndet är klart. Det skulle ha kunnat vara ett intressant avdelningsmöte där arbetsfördelning stod på agendan och fransklektorerna gjorde uppror och pengar samlades in för att avdelningens döda sekreterares barn skulle kunna gå kvar i skolan. Och OM man hade varit på det mötet hade man ju kunnat åka på att vara ansvarig för kursen i akademiskt skrivande och masteruppsatsseminarierna och man skulle kunnat åkt på att examinera mastersuppsatser och så. 
Risken att man fått ett arbetsrum innan man fått arbetstillstånd är ju inte alls speciellt stor och dator kan man ju helt glömma. Internet inhandlar man i form av skraplotter till sin mobiltelefon, varför stora härliga bifogade filer är ett gissel.
Men allt detta sker ju i en avlägsen framtid när jag fått ett alien passport och ett arbetstillstånd. Som man ansökt om och måste åka till Nairobi, 30 mil bort, för att få besked om om de behandlat klart. Och det är inte alls hypotetiskt utan alldeles alldeles verkligt.

Senaste nytt från er utrikeskorrespondent i Kenya.

Utrikeskorrespondenter finns ganska sällan i händelsernas centrum, de sitter trygga på nån hotellbar 30 mil från bomber och granater och rapporterar från intervjuer med andra journalister i baren, som inte heller upplevt andra trauman än att slå tån i badkarskanten på väg till frukostbuffen, men som faktiskt vet att berätta att deras taxichaufför faktiskt har en moster vars hårfrisörska faktiskt bor i staden där det hände, visserligen i en förort, men ändå.
Alternativt har de faktiskt läst lokala tidningar och glott på de lokala TV-nyheterna till gin & tonicen.
Ungefär så känns det att befinna sig i västra Kenya när somaliska terrorister i helgen attackerade en lyxgalleria i centrala Nairobi och sköt ihjäl en massa människor. Som att man är där, men ändå inte alls.
För att man sitter på den lokala golfklubben flera mil därifrån och låter barnen bada i pool. För att även om folk omkring en initialt är oroliga så får de vi talat med snart kontakt med släktingar och vänner i Nairobi med lugnande besked att det inte är just de som fått huvudet genomskjutet när de ville dricka en vettig espresso.
Men ändå. Vi är ju här. I händelsernas centrum.
Och nästa helg, till min födelsedag, hade jag faktiskt önskat mig en Nairobitripp. Men den närbelägna giraff-farmen känns som ett världspolitiskt lugnare alternativ...
Och i tidningarna läser vi om presidenten som tar tillfället i akt att be om att få leka skakad stadsman några dagar till. Men tribunalen i Haag skakar på huvudet och beordrar infinnande i domstolen när nu rättegången fortsätter mot Kenyas sittande president och vicepresident för brott mot mänskligheten vid förrförra valet då en liten etnisk rensning var en smidig liten delmängd av valarbetet.
Och er utrikeskorrespondent i Afrika är på plats för att ge er senaste nytt från fronten.
Och jag dricker inte ens gin & tonic.

Nattlig partystämning!

Nairobi flygterminal brann ju ner lagom till vår ankomst så här sitter vi mitt i natten i ett malariamyggfrekventerat partytält och väntar på transfer shuttle till vårt sista flygbyte i morgon bitti. 14 grader and counting down. Snart är vargtimmen här. Afrika är varmt har man hört...