Arbetshypotes.

"Man behöver inte vara tokig för att arbeta här - men visst underlättar det":
Det gamla välkända citatet som kan återfinnas på så många arbetsplatser har onekligen sina poänger. Nu är det ju inte så att jag arbetar. Jag skulle ju inte ens komma på tanken. Jag sitter naturligtvis och inväntar mitt arbetstillstånd, medan jag äter ananas och små söta babybananer.
Men rent hypotetiskt, om jag skulle arbeta så skulle jag kanske tänkas göra det sittandes under en filt i min egen säng, med laptoppen i knät och gnidandes onda nackmuskler. Jag skulle kanske försöka snickra ihop en utbildningsplan där studenter under två år ska lära sig det en bra logoped behöver kunna. Utan att gråta en skvätt över att vi måste göra fullkomligt essentiella kunskaper till valbara för att få ihop planen.
Och sedan kanske jag faktiskt skulle, alldeles på riktigt, eftersom jag ju faktiskt också jobbar 25% på distans från hemuniversitetet, kunna skriva en stipendieansökan för att få någon slags kontinuitet på det här Logopedprogramsutvecklingsarbetet som ju borde utföras, om det nu var så att man fick arbetstillstånd.
Och om det vore så att jag jobbade så skulle jag kunna ta en tripp till Nairobi och träffa Kenyas helt underbara, hyperengagerade, fjorton logopeder som kunde ge input på utbildningsplanerna och efteråt bombardera mig med 36 (naturligtvis en helt hypotetisk siffra) på varandra följande email med "bra-och-ha-information". 
En annan arbetsuppgift som man skulle kunnat utfört vore att föreläsa, t.ex på torsdagar, förslagsvis i en smutsig undervisningslokal utan elkontakter på 8.e våningen (typ) i en byggnad nere på stan. Och det hade kunnat vara tänkbart att man måste sända in tentamensuppgifterna till sin kurs genom en kommitté som kunde bedöma nivån på ens frågor.
Vilket vore att föredra mot att ta en skumpig matatu ut till huvudcampus som ligger 40 minuters åkväg utanför stan för att springa runt bland dörrar och handmålade skyltar av typen "Faculty of Art and Social Studies" för att få tag på människor som ändå är någon annanstans. 
Eller en liten dröm man skulle kunna ha är ju att få vara med på avdelningsmöten som äger rum en dryg timme efter avtalad tid där man faktiskt en och en halv månad efter att man inte alls började jobba och fortfarande inte gör det, får träffa sina (framtida) arbetskamrater och tilldelas arbetsuppgifter för den ljuva framtid när arbetstillståndet är klart. Det skulle ha kunnat vara ett intressant avdelningsmöte där arbetsfördelning stod på agendan och fransklektorerna gjorde uppror och pengar samlades in för att avdelningens döda sekreterares barn skulle kunna gå kvar i skolan. Och OM man hade varit på det mötet hade man ju kunnat åka på att vara ansvarig för kursen i akademiskt skrivande och masteruppsatsseminarierna och man skulle kunnat åkt på att examinera mastersuppsatser och så. 
Risken att man fått ett arbetsrum innan man fått arbetstillstånd är ju inte alls speciellt stor och dator kan man ju helt glömma. Internet inhandlar man i form av skraplotter till sin mobiltelefon, varför stora härliga bifogade filer är ett gissel.
Men allt detta sker ju i en avlägsen framtid när jag fått ett alien passport och ett arbetstillstånd. Som man ansökt om och måste åka till Nairobi, 30 mil bort, för att få besked om om de behandlat klart. Och det är inte alls hypotetiskt utan alldeles alldeles verkligt.

Arbetsveckan nr 1 inledd.

Första kenyanska arbetsveckan är nu officiellt inledd med morgonpromenad över gropiga röda sandvägar till barnens skola. Här skådas flickorna under en liten morgonposering i skoluniformerna. Stordottern var en av de tre elever som dök upp i klassen på måndag morgonen. Resten hade glömt. ;-) Eller nåt. Fröken var 40 minuter sen. African time.
Det är jobbigt att byta miljö och tjejerna har fällt en del tårar. Vi hyser dock gott hopp om att det kommer att gå bra för dem. Men nog får de lite extra kramar när vi lämnar, och nog blöder mammahjärtat lite. Men de är jätteduktiga och kämpar sig fram med engelska som undervisningsspråk. I nursery har man montessoripedagogik och i primary tar fröken Joyce hand om klassen. Och stordotra lärde sig snabbt som ögat att det är chips som gäller som medhavt snacks till mellis.

Längs vägen växer växter ni känner igen. Julstjärnor! Känner ni vinterlängtan bita? De växer som buskträd häromkring och blommar för fullt just nu.

Man behöver inte vara botaniker för att fascineras av växt- och djurlivet här. I helgen flög den här dryga en decimeter stora fjärilskrabaten in och valde att dö på vår balkong; sorglig men ståtlig.

Vi fortsätter också och botanisera oss igenom gatmaten. En påse udda frukt inhandlades och pillades itu. Efterforskning ger frukterna namnet marula. De smakar väldigt syrligt, saftigt och gott. Något vi uppskattar, liksom traktens elefanter. Ryktet säger att elefanterna blir fulla och dumma av dem. Men forskning visar att det är en myt! ;-)

Men så var det då jobbdags även för mig. Lingvistiken och humanistisk fakultet lyser dock ännu med sin frånvaro så jag har börjat med att skaka höjdarhänder på medicinsk fakultet. Vi har haft en hel del härligt informella möten med universitetsrektorer och dekanusar. De skrockar glatt och säger att det inte är helt oväntat att humanisterna sitter och grubblar medan medicinarna får saker gjort. De är väldigt intresserade av att kidnappa mig och hela basen för logopedprogrammet till medicinsk fakultet och med tanke på att det är de som fixar och trixar och de andra inte ens välkomnat mig hit så är jag böjd att hålla med. What ever pays my bills.

Jag och maken har också påbörjat en intensivkurs i swahili. Då menar jag inte en liten nuttig studiecirkel utan en riktig crash course på fyra timmar per dag. Läraren Wycliff är stenhård men hjärtlig och skitbra. Men hjärnan känns som Svampbob och arbetsminnet sviktar betänkligt. Sånt här var lättare när man var 15. Men lingvisthjärnan är lite lycklig.

Vi lär fortfarande känna staden. Till fots tar vi oss fram, eftersom trafiken är vansinnig. Fyra personer på en motorcykel är ingen ovanlig syn. Vilket inte heller traumaenheter och ortopedkliniker är...

Husletandet går fortsatt framåt. Många är kontakterna som lovat ringa om de hittat något. Och de jobbar verkligen på det. Vi har varit och tittat på ett överdimensionerat ställe som var riktigt fint, men lite väl långt bort. Och ett skruttigt dyrt ett i helt rätt område. Och så har vi vindlat oss upp till ett skumt mäklarkontor med en man som ville att vi betalade visningsavgift, men inte kunde peka ut huset på en karta. - I'm not a geographer! deklarerade han bestämt. Motiveringen för stordottern att plugga vidare med sina kartor kunde inte vara tydligare.
Vi har inte bråttom, men nog vore det skönt med något eget.



För övrigt är det två kilometers vandring ner till ett hotell med pool, men många har också rekommenderat den lokala golfklubben vars exklusiva country club hägrar. Inte för herrmiddagar med birdie, birdie, par-prat utan för att deras pool skall vara stans bästa.
De dagar då regnet behagar sluta välla ner från himlen, that is. Så här såg det ut när vi hämtade från skolan idag. Fullkomligt genomsura blev vi. Det sägs att regnperioden skall vara över nu, men ur led är tiden. Icke desto mindre är det migrationstider så nationalparken med vällande gnuer lockar.
Kanske blir det utflykt till helgen?