Byråkrati: civilisationens bräckligaste kostym.

Något av det märkligaste kulturen gett oss är denna bräckliga kostym av civilisation som vi skräddat oss bestående av beslut och instanser och arbetsgrupper och byråkrati och papper och stämplar, rapporter och godkännanden. Jag förstår mig inte på det. Jag säger inte att det är något speciellt för Kenya, jag tänker att det är rätt universellt, detta behov av att formalisera bott den mänskliga kreativiteten. För hur skulle det se ut om folk gick till handling hela tiden? Fullkomligt anarkistiskt.
Men när man just vill ha saker gjort är det mördande kvävande att vänta och hitta rätta vägarna vilket jag snart ägnat ett år åt.
Jag är ju här för att få igång Kenyas första logopedutbildning. Vi ligger fortfarande bra före amerikanerna som skulle startat utbildning i Nairobi men sitter hemma i Staterna och skiter knäck p.g.a terrorister. Här i bergen tar vi det lite lugnare. Och lunkar framåt med vår planering. Jag jobbar primärt med fyra saker:
1. Få ihop en utbildning/utbildningsplan som godkänns av alla: Head of Department, Dean,  Quality Assurance, Vice Chancellor, Senate.
2. Fixa material och utrustning.
3. Se till att vi anställer så vi har personalstyrka.
4. Snickrar ihop ett praktikpaket som kan funka.
När jag i dagarna försiktigt frågade min institutionschef när han trodde det var realistiskt att vi körde igång sa han helcoolt: September...
Så det är det vi jobbar mot. Trots att det tagit fyra månader för dem att inte lyckas anställa en kollega till mig som kommer vara ansvarig för programmet. En disputerad lingvist: det närmaste en inhemsk disputerad logoped vi kommer här. Honom vill vi ha!!!!
Men det finns en lista på anställda och den är full så man kan inte anställa fler ännu. Först måste man stryka utflyttade och pensionerade och andra "spökanställda" som kanske får lön men inte finns, är döda eller nån annanstans, från listan. Utan att råka stryka folk som faktiskt jobbar här; ett delikat problem. Under tiden vill folk försörja din familj och kan inte vänta i evighet.
Men planen är att snart kunna göra reklam för programmet och starta i September. Om vindarna vill och byråkraterna blir killade på rätt mage.
Wish us luck!!! We'll need it.

No worries, stay indoors!

No worries, stay indoors! blev tipset vi fick från Immigrationsmyndigheten i Kisumu dit vi åkte i förtvivlan på universitetets inrådan, dagen innan vårt visum gick ut. Det finns ett immigrationskontor här i Eldoret också men ryktet säger att det finns en chef som försöker göra karriär där och att man ska undvika honom... Så istället for vi 15 mil till det mer vänligt sinnade kontoret för att få tipset att hålla oss inomhus.
I Eldoret har Immigrationsverket börjat arrestera vita utan arbetstillstånd på gatan. Och därtill deras kenyanska chefer.
Höjdare från universitetet, i måttsydda kostymer och myndighetsmässiga slipsar träffade oss på vår veranda och försäkrade oss om att de gör allt som står i deras makt (inklusive mutning och att utnyttja personliga kontakter) för att vi ska få våra tillstånd.
Men värdslig makt har föga inverkan på en sådan metafysisk myndighet som det kenyanska Immigrationsverket så sedan en vecka tillbaka har jag häckat inomhus. Det är en absurd tillvaro att vara olaglig utan att ha gjort något olagligt. Man tycker ju att man skulle kunna få ett beslut innan det förra gått ut?
Och att berätta för sin nioåriga dotter att det kan hända att mamma och pappa arresteras av militärpolis, det är ett rätt tufft samtal. Tufft också att behöva övertyga henne om att OM vi deporteras så kommer hon att få resa efter och att vi KOMMER att träffas hemma i Sverige.
Det är klart att jag är ödmjuk nog att inse att våra priviligierade upplevelser inte kommer i närheten av den situation som papperslösa flyktingar lever under, men det får en onekligen att tänka över deras helvete.
Märkligt handlingsförlamad blir man av att vara i sådan limbo och man tänker ickelogiska konstruktioner såsom: Om jag låter bli att jobba och sitter hemma inomhus och glor på rippade dåliga amerikanska serier är jag då mindre olaglig? Är det lagligare att sitta inomhus på kenyansk mark än utomhus? Och är isåfall trädgården mer lagligt än stadens busstorg? Mycket dumheter hinner löpa förbi ens hjärnvindlingar under en veckas laglöshet, allt emedan sunkighetskänslan och paralysen sakta kväver en.

Och så denna lördagmorgon får jag en epostkopia på mitt arbetstillstånd!!! ♥♥♥
Det är en fullkomligt surrealistisk känsla av lycka över en sån vardaglighet som ett myndighetsbeslut!
So here I am Kenya! Finally a kenyan resident!!

Logopedprogramsplanering

Men Logopedprogrammet då, undrar vän av ordning? Här åker människan till Kenya för att göra stordåd i logopedins namn och sedan hör man inte ens ett othorhinolaryngologiskt knyst från henne? Ja ni. Jag önskar jag kunde säga att det går finfint men sannast är att det går trögtrögt.
Jag är inget organisatoriskt geni och när varje dokument kräver telefonsamtal och artighetsfraser och hitta rätt person och leta rätt på nån som har utskrifträtt och andra bökigheter då blir saker tungjobbat.
Som utbildningsplanen som jag håller på att fixa till: Ingenstans kan någon säga hur många poäng en termin ska bestå i, om det finns institutionskrav på kurser som måste ingå i masterprogram, om hur lång eller kort en kurs måste/får vara, etc. Olika människor ger olika besked och papper man får tag på som ger en del svar är odaterade och ingen vet var datorfilen till det finns så om man vill ha med text därifrån får man skriva av. Har försökt att OCR-scanna men papprena är tummade och smutsiga och nötta.
Vilket inte är märkligt med tanke på universitetets arkivsystem (se bild).
Men jag har pratat med folk och suttit i möten och knepat och knåpat för att kompromissa mellan önskemål och krav och slutligen fått ihop ett förslag som ska ut på remiss till kliniker och avdelningsfolk för att sedan boka tid med Senaten (institutionsstyrelsen?) som fattar alla beslut. Min förhoppning är att vi ska få klartecken att köra till hösten. Men det är nog lite naivt...

Arbetshypotes.

"Man behöver inte vara tokig för att arbeta här - men visst underlättar det":
Det gamla välkända citatet som kan återfinnas på så många arbetsplatser har onekligen sina poänger. Nu är det ju inte så att jag arbetar. Jag skulle ju inte ens komma på tanken. Jag sitter naturligtvis och inväntar mitt arbetstillstånd, medan jag äter ananas och små söta babybananer.
Men rent hypotetiskt, om jag skulle arbeta så skulle jag kanske tänkas göra det sittandes under en filt i min egen säng, med laptoppen i knät och gnidandes onda nackmuskler. Jag skulle kanske försöka snickra ihop en utbildningsplan där studenter under två år ska lära sig det en bra logoped behöver kunna. Utan att gråta en skvätt över att vi måste göra fullkomligt essentiella kunskaper till valbara för att få ihop planen.
Och sedan kanske jag faktiskt skulle, alldeles på riktigt, eftersom jag ju faktiskt också jobbar 25% på distans från hemuniversitetet, kunna skriva en stipendieansökan för att få någon slags kontinuitet på det här Logopedprogramsutvecklingsarbetet som ju borde utföras, om det nu var så att man fick arbetstillstånd.
Och om det vore så att jag jobbade så skulle jag kunna ta en tripp till Nairobi och träffa Kenyas helt underbara, hyperengagerade, fjorton logopeder som kunde ge input på utbildningsplanerna och efteråt bombardera mig med 36 (naturligtvis en helt hypotetisk siffra) på varandra följande email med "bra-och-ha-information". 
En annan arbetsuppgift som man skulle kunnat utfört vore att föreläsa, t.ex på torsdagar, förslagsvis i en smutsig undervisningslokal utan elkontakter på 8.e våningen (typ) i en byggnad nere på stan. Och det hade kunnat vara tänkbart att man måste sända in tentamensuppgifterna till sin kurs genom en kommitté som kunde bedöma nivån på ens frågor.
Vilket vore att föredra mot att ta en skumpig matatu ut till huvudcampus som ligger 40 minuters åkväg utanför stan för att springa runt bland dörrar och handmålade skyltar av typen "Faculty of Art and Social Studies" för att få tag på människor som ändå är någon annanstans. 
Eller en liten dröm man skulle kunna ha är ju att få vara med på avdelningsmöten som äger rum en dryg timme efter avtalad tid där man faktiskt en och en halv månad efter att man inte alls började jobba och fortfarande inte gör det, får träffa sina (framtida) arbetskamrater och tilldelas arbetsuppgifter för den ljuva framtid när arbetstillståndet är klart. Det skulle ha kunnat vara ett intressant avdelningsmöte där arbetsfördelning stod på agendan och fransklektorerna gjorde uppror och pengar samlades in för att avdelningens döda sekreterares barn skulle kunna gå kvar i skolan. Och OM man hade varit på det mötet hade man ju kunnat åka på att vara ansvarig för kursen i akademiskt skrivande och masteruppsatsseminarierna och man skulle kunnat åkt på att examinera mastersuppsatser och så. 
Risken att man fått ett arbetsrum innan man fått arbetstillstånd är ju inte alls speciellt stor och dator kan man ju helt glömma. Internet inhandlar man i form av skraplotter till sin mobiltelefon, varför stora härliga bifogade filer är ett gissel.
Men allt detta sker ju i en avlägsen framtid när jag fått ett alien passport och ett arbetstillstånd. Som man ansökt om och måste åka till Nairobi, 30 mil bort, för att få besked om om de behandlat klart. Och det är inte alls hypotetiskt utan alldeles alldeles verkligt.

Byråkraticirkusbalanserings-svängdörrsfars.

Byråkratin i det här landet är som en enda rejäl svängdörrsfars. Man lämnar papper i en dörr och hänvisas till nästa, där möter man en kvinna som säger att man behöver ett annat papper från en annan dörr. In genom nästa dörr vilket var fel dörr. Nästa dörr är också fel dörr får man veta efter 20 minuters väntan av sekreteraren som suttit där sedan man kom in genom dörren. In i nästa dörr. Där sitter, hör och häpna, kvinnan som sa att man behövde det andra pappret och börjar skriva ut sagda papper. Stämplar, underskrifter, kopior. Och visst ja, du måste ju ha en adress för att fylla i det här formuläret. 

Hemadresser finns inte, det blir till att skaffa postbox. På stans enda postkontor finns 15 luckor som hanterar olika ärenden. Jag gillar bäst luckan för "Frågor". Det finns inget kösystem. Och förresten är postboxarna slut så man får gå någon annanstans. När man orkar. När man ätit. 

Och sen tillbaks till rätt dörr. Och en avgift förstås. Och så gärna ett passfoto eller två till alla formulär man fyller i. Passfoton är big business. Man tar dem i vart och varannat gathörn. 14 spänn för 8 överbelysta digitalfoton av ens nylle av nån som investerat i digitalkamera och skrivare. Och se där, nu har man en ansökan med tveksamt användningsområde.
Denna vecka har vi gjort balanskonster i Kenyas byråkraticirkus. Vi fick nämligen klart för oss att vi saknade ett "alien pin", Detta "utlänningsnummer" är inte många siffror men är tydligen nyckeln till löneutbetalning, elbolagskontrakt och företagsregistrering och massa annat. Ett litet Kenyanskt personnummer helt enkelt. 

Vi går till Immigrationkontoret. Här finns också dörrar och inget kösystem. Utanför tillståndsdörren konverserar fyra afrikanska studentskor med en man om vad de gör i Kenya. Stämningen är uppslupen. Men de studerar under turistvisum och utan student-ID (ett sånt där papper, med stämplar, och passfoto!) så under glada skratt deklarerar mannen för kvinnorna att de måste arresteras. Ocjh tillägger: Tänk, fyra på en dag, då blir Myndigheterna nöjda! 

Vi sitter kvar, förundrade, övertygade om att vi säkert brutit mot tillräckligt många regler vi inte känner till för att åka ut vi med. Men vi är alldeles för vita och SIDA-bidragsgivande för att det ska vara en bra idé. 

Bakom en av dörrarna sitter en serviceminded, effektiv man och granskar dokument. Han förklarar för oss att det är klart vi behöver en utlänningsregistrering. Det måste man ju förstå. Fastän varken ambassaden, tullen, arbetsgivaren eller Immigrationskontoret själva sagt ett knyst om detta förut. Och trots att min arbetstillståndsansökan skickats in för över en månad sedan. Vi fyller i papper och visar papper och springer över gatan för att kopiera papper och tar passfoton och fingeravtryck med sån där gammeldags svart färg som gör så att det ser ut som fingrarna ruttnat på en. Och tack ska ni ha. Två månaders handläggningstid. Men vi kan få två stämplar i passet så vi inte är här illegalt under tiden.

Och sen tar vi oss hemåt. Trötta in i märgen. Stannar till hos fantastiska grannen som tagit hand om barnen under föreställningen. På gräsmattan står två fulla representanter för Kenyas energibolag. Det drar ihop sig till långhelg och deras sprit är väl slut. Så de har dragit ut på mutningsturné och trakasserar folk i området och hotar att stänga av deras el. Vi är inte imponerade. Vi har talrika kontakter med elbolaget för att känna att vi gjort vårt yttersta för att följa alla regler. Som ingen berättat för oss. 

Vi ber dem vänligen to F□CK OFF. Amen.

                         TO BE CONTINUED

Luther och annat bagage i arbetslinjens riktning.

Jag har en ambivalent relation till arbete. Dels har jag haft förmånen att under större delen av mitt yrkesaktiva liv haft roliga jobb som har utvecklat mina arbetsnarkomaniska drag. Dels har Luther och andra auktoriteter aldrig haft någon plats i mitt rebelliska hjärta. Och när nu arbetslinjen predikas med hällörad frenesi finner jag särskild lycka i de få kloka människor som kan se bortom detta moderna mantra om tillväxten och arbetet som livets hjärta och själ, som t.ex i denna blogg.
Men så har vi då "The African Way". Det kan sammanfattas ganska väl i svaret som en taxiförare gav oss när vi frågade om han körde taxi på heltid: -"Some evenings I drive the taxi. In the daytime I have issues to deal with". Det är liksom mer "issues" än arbete.
Jag har nu varit här i snart två månader men universitetet har ännu inte lyckats registrera mig som anställd, vilket innebär att jag inte har sett röken av någon lön. Eftersom de inte lyckats med detta har de inte heller lyckats skaffa mig ett arbetstillstånd hos immigrationsverket. Om en månad går mitt turistvisum ut.
Det är inte som om jag jobbar ihjäl mig, men jag planerar föreläsningar, skriver ansökningar, formulerar tentor och utvecklar utbildningsplaner. Utökar mitt yrkesmässiga kontaktnät och försöker förankra det blivande logopedprogrammet på universitetet och i den kliniska världen så gott det går. Utan att ha fått ett kontor, trots att jag inte har tillgång till skrivare, trots att min internetaccess består av egenbetalda skraplotter till mobilen. Trots att jag inte blir bjuden till avdelningsmöten, träffat kollegorna, har fått tillgång till biblioteket eller fått någon direkt introduktion vad de vill att jag ska göra under mitt år här.
Och på campus, där folk har sina kontor, är man bara när man föreläser. Annars flätar man håret, lagar bilen, tittar på TV eller något annat onyttigt. Och jädrar om inte en liten munkliknande man med hammare sätter sig på min axel, spikar sina teser i örat på mig och tycker att ska man jobba så ska man fanimej göra det ordentligt. Halva hjärtan föder ingen entusiasm och då dör faktisk något litet inom mig...
Men så länge de inte betalar min lön funderar jag på om man inte skulle ta en kakdekorationskurs istället? ;-)