Negativ rapport.

Jag vet att jag varit positiv, nyfiken,  kanske t.o.m sprudlande. Livet har känts så rätt och så meningsfullt så länge och jag är så oerhört tacksam för den här upplevelsen, för de här människorna och för mitt liv.
Men även i Afrika, en kontinent utan riktiga årstider, letar sig höstmonster fram. Och här i periferin, här långt ifrån alla älskade, gör de mig väldigt illa.
För det finns ju dagar, perioder då jag blir så urless på det här. På att beslut ska fattas eller folk överhuvudtaget ska driva saker framåt. Och senaste framtidsutsikt jag fått är att programmet jag är här för att starta inte ens kommer att starta i vår. Då kommer ju mitt kontrakt att gå ut innan jag ens fått föreläsa på programmet.
Och efter ett tag är inte försenade människor lika charmerande oeuropeiskt längre och dammiga vägar mest dammiga.
Och orkar jag stanna?! Kompisbråk, familjelängt, celibat, kulturkrockar, vänsaknad, ekonomiska brister.
Ja, allt vävs ihop till en svart sörja.
Krydda det med strul med barnbokskonstnären, dåliga Skype-förbindelser, brist på romantisk film,  huvudvärk, dyrt internet, längtan efter simpla svenskheter som Ahlgrens sura bilar (<-- inte alls tiggeri...) och massa annan småskit.
Nä, livet har känts bättre.
Älskar er. Kram.

LÄNGTAN.

Det är värre i den här vändan.
I mars-april var detta en känsla av frihet. En känsla av att vara 40-årig småbarnsmor som just fått sitt liv tillbaka. Den uppenbara lättnaden av att bara behöva vara jag. Inte mor, inte fru, inte älskande. Jag fick tid för mig själv, mina tankar, mina önskningar och kunde FOKUSERA för första gången på mycket länge!! Jobba tills saker blev klara, skriva på bokprojekt, bygga nya vänskapsband, samtala långt in i natten.
Så var det att vara ensam i Afrika utan familj.
Och här är jag. Tillbaks. Ensam. Nä då, lilldotra är med, fast hon är mest hos grannen där de andra ungarna finns. Hon slipar på sin kiswahili som om ingen svensk sommar varit.
Men jag LÄNGTAR. Något enormt.
Efter min make. Ta på honom, krama om honom, älska med honom, hålla om honom. De galna idéerna, den självklara känslan med vilken vi är ett par. Mitt i kaos och liv och arbete och familj. Mellan bråk, irritation, uppsluppenhet, engagemang, passion och kärlek.
Efter min stordotter. Hennes underfundighet, verbalitet och klokhet, hennes entusiasm, intelligens och kramar. Hennes långa, långa ögonfransar och specialintressen. Längtar våra långa kvällssamtal om fakta och film och böcker. Och längtar efter att gosa med henne på nattugglevis långt efter läggdags.
Jo, det är värre den här vändan.
Tanken på att det är ÖVER FEM MÅNADER tills jag får se dem igen är överväldigande. :-(
Kvällarna är sega och mörka och ensamma och även om folk här gör sitt bästa för att ge mig en god stund så är det ensamt att ha så få människor att bygga sitt sociala liv på.
Och jag längtar efter kollektivliv och gröna gräsmattor, spontan-barbeques, fika, och bad i hav och sjö. Jag vill se de gravida vännernas bäbisar och jag vill möblera klart lägenheten till en plats att leva på.
Och jag överdoserar romantisk film och Harlequinböcker och lovey-dovey sidor på internet, av den här typen och lyssnar på sånt här. Gräver ner mig under varma fluffiga filtar i den afrikanska regnperiodskylan (c:a 15 grader och småregn mest hela tiden), äter godis och glass och håller fast som vid livet i den gorgonzola och salami jag medtagit hemifrån som representerar hem och civilisation och dekadens. Och jag Facebookar typ 15 timmar om dygnet. Även när jag arbetar ligger Facebook där öppet, för närheten till människorna jag saknar och älskar.
Och det är endast drömmen om ett jullov med familjen på Seychellerna som håller en vid liv.
I miserabelt skick.
Eder utlandsreporter.

Ensam!!!

Sedan två veckor tillbaks upplever jag mitt Kenyaäventyr ensam. Arbetstillståndsbaletten, den bristfälliga skolgången i den kenyanska grundskolan,  kompis-längt och affärsmöten en masse drog maken och stordotra hemåt.
Där har de roat sig kungligt. Stordotra med kompisövernattningar, legorobotprogrammeringskurs och sushimiddagar, maken med White Guide-gala, där han kunde fira storligen att vår krog hemmavid fått en Whiteguideutmärkelse! Fri sprit och carpaccio är annat än kål och majsgröt.

Kvar finns jag och vår lillskrutta i ett Kenya där regnperioden börjar smyga sig på. Häftiga åskoväder med blixtar nere vid marken, så vita och elektriska att ögonen står ut ur sina hålor. Och smällar som känns som de ska lyfta husen.
Här trivs lillskruttan mycket bättre. Här där man kan springa ut i strumplästen och leka med sand och vatten och andra grannungar. Här där det finns dagis där det svänger av gungiga gospellåtar och här där man blir trespråkig i ett litet nafs.
Här finns varma chapati och syrlig färskpressad passionsfruktjuice och här försöker jag mig på en mangodiet när ätsällskapet ändå svikit. Jag byter ut frukost och stundvid lunch mot mango. Tappar kilon och mår finfint.
Planen just nu är att den svenskbaserade delen av familjen ska vara kvar i Sverige till sommarlovet. Nationella proven är i april och det finns en försommar för dem att njuta av och glassbarer att besöka när värmen kommer där hemmavid. Det blir dryga månader för oss som aldrig varit ifrån så länge. På över 15 år!!!
Men vi är sega hjältar och jobbar på. Jag vill få klart tillstånden för logopedprogrammet att starta och kanske, kanske kan man få rejäl arbetsro nu??! Den som bloggläser får se.