En treårings trespråkiga språkutveckling.

Det är fascinerande att följa lilldotras utveckling av tre parallella språk. Ja nu är ju det en yrkessjukdom för mig, men ändå. När vi kom hit för ett år sedan var hon knappt två år. Hon hade ett relativt rikt ordförråd och hade börjat bli så pass bra på att sätta ihop korta meningar att uttalet hängde lite efter och hon var rätt svårförståelig.

Sedan gjorde engelskan och swahilin entré. Det började med att hon började sätta ett y/i-suffix på substantiv. Det var en snygg strategi som funkar både på engelska och swahili. Doll-y, dogg-y, cak-y (keki), juic-i. Stundvis en misslyckad strategi för att få till engelskan eller swahilin. Som i bord-y och stol-y.

Sedan dess har språken utvecklats parallellt och ganska oberoende av varandra. Skolan har gett sånger och rim och ramsor, färger och former, siffror och alfabet och en och annan psalm och bordsbön. Swahilin är språket hon använder med sina jämnåriga. Språket man bråkar på, skriker: Min!! (Jango!) på. Argumenterar, bossar och leker på. De swahilitalande runt henne är inte så duktiga på att bygga ut meningarna åt henne så språket har enkel men funktionell funktion med företrädesvis huvudsatser, som dock börjar byggas ut en del. Men nivån har ändå passerat min swahilikompetens för månader sedan.
Svenskan är hennes modersmål. Här har hon sitt största ordförråd och sin mest avancerade grammatik. Här kan hon få sagt det hon vill.

Vanligen har hon inga problem med språkväxlingen. I skolan pratar man engelska i skolämnen och swahili socialt,  med kenyaner pratar man swahili och med mamma svenska. När vi var hemma i Sverige en och en halv månad var det dock lite förvirrande att andra vuxna vita människor också pratade svenska, det tog en stund att köpa. Engelska vore annars hennes förstaval i det läget.

Enstaka språkblandning har förekommit,  som färgerna som konsekvent har realiserats som engelska.
- Jag vill ha klänningen i colour pink.
Och kenyanska företeelser på swahili som vi inte har svenska ord för: chai,  ugali, chapati, matatu, bodaboda, tuktuk.

Nu börjar dock transfer (påverkan) att ses mellan språken. Fonologiskt börjar engelskan att pocka på. Engelsktalande /r/ hörs i svenskan. Rak ordföljd har börjat övergeneraliseras i svenskan (Varför jag ska äta upp maten?). Adjektiv efterställs stundvis som i swahilin (gari jango=bil min).

Och jag som är en god lingvistmoder ser den U-formade inlärningskurvan och ler.

Hakuna matata - no problems

Vi har avslutat en intensivkurs i kiswahili.
Vi har fått lärdomar som att det swahiliska ordet "hoteli" faktiskt betyder "restaurang" vilket gör att tidigare postade bilder på slakteri och restaurang blir lite mer vettigt än slakteri och hotell.
Vi har lärt oss att verb böjs olika om de har bantu-bakgrund, arabiskt ursprung eller tillhör The Big Five, de viktigaste, och de enstaviga verben: att vara, att komma, att äta, att dricka och att dö.
Vi har jobbat med prefix, infix och suffix.
Lingvisten i en har arbetat för högtryck och försökt förstå system och strukturer.
Hur logiskt det språket än är så blir man lite mör i skallen.
Logik är inte alltid det samma som enkelt.
Jag ska ge några exempel:

Jag äter = Ninakula

Ni representerar pronomenet jag 
na är infixet för presens 
kula är verbet att äta i dess infinitivform (ku=att).

Men om jag ska säga att jag INTE äter så blir det:

Jag äter inte = Sili

Si representerar negationen i första pronomen alltså både jag och inte.
l är det enda som kvarstår från verbformen kula
i är a:et i verbet kula som negerats

Hakuna matata, huh? Inga problem!
Er första lektion är avslutad.

Arbetsveckan nr 1 inledd.

Första kenyanska arbetsveckan är nu officiellt inledd med morgonpromenad över gropiga röda sandvägar till barnens skola. Här skådas flickorna under en liten morgonposering i skoluniformerna. Stordottern var en av de tre elever som dök upp i klassen på måndag morgonen. Resten hade glömt. ;-) Eller nåt. Fröken var 40 minuter sen. African time.
Det är jobbigt att byta miljö och tjejerna har fällt en del tårar. Vi hyser dock gott hopp om att det kommer att gå bra för dem. Men nog får de lite extra kramar när vi lämnar, och nog blöder mammahjärtat lite. Men de är jätteduktiga och kämpar sig fram med engelska som undervisningsspråk. I nursery har man montessoripedagogik och i primary tar fröken Joyce hand om klassen. Och stordotra lärde sig snabbt som ögat att det är chips som gäller som medhavt snacks till mellis.

Längs vägen växer växter ni känner igen. Julstjärnor! Känner ni vinterlängtan bita? De växer som buskträd häromkring och blommar för fullt just nu.

Man behöver inte vara botaniker för att fascineras av växt- och djurlivet här. I helgen flög den här dryga en decimeter stora fjärilskrabaten in och valde att dö på vår balkong; sorglig men ståtlig.

Vi fortsätter också och botanisera oss igenom gatmaten. En påse udda frukt inhandlades och pillades itu. Efterforskning ger frukterna namnet marula. De smakar väldigt syrligt, saftigt och gott. Något vi uppskattar, liksom traktens elefanter. Ryktet säger att elefanterna blir fulla och dumma av dem. Men forskning visar att det är en myt! ;-)

Men så var det då jobbdags även för mig. Lingvistiken och humanistisk fakultet lyser dock ännu med sin frånvaro så jag har börjat med att skaka höjdarhänder på medicinsk fakultet. Vi har haft en hel del härligt informella möten med universitetsrektorer och dekanusar. De skrockar glatt och säger att det inte är helt oväntat att humanisterna sitter och grubblar medan medicinarna får saker gjort. De är väldigt intresserade av att kidnappa mig och hela basen för logopedprogrammet till medicinsk fakultet och med tanke på att det är de som fixar och trixar och de andra inte ens välkomnat mig hit så är jag böjd att hålla med. What ever pays my bills.

Jag och maken har också påbörjat en intensivkurs i swahili. Då menar jag inte en liten nuttig studiecirkel utan en riktig crash course på fyra timmar per dag. Läraren Wycliff är stenhård men hjärtlig och skitbra. Men hjärnan känns som Svampbob och arbetsminnet sviktar betänkligt. Sånt här var lättare när man var 15. Men lingvisthjärnan är lite lycklig.

Vi lär fortfarande känna staden. Till fots tar vi oss fram, eftersom trafiken är vansinnig. Fyra personer på en motorcykel är ingen ovanlig syn. Vilket inte heller traumaenheter och ortopedkliniker är...

Husletandet går fortsatt framåt. Många är kontakterna som lovat ringa om de hittat något. Och de jobbar verkligen på det. Vi har varit och tittat på ett överdimensionerat ställe som var riktigt fint, men lite väl långt bort. Och ett skruttigt dyrt ett i helt rätt område. Och så har vi vindlat oss upp till ett skumt mäklarkontor med en man som ville att vi betalade visningsavgift, men inte kunde peka ut huset på en karta. - I'm not a geographer! deklarerade han bestämt. Motiveringen för stordottern att plugga vidare med sina kartor kunde inte vara tydligare.
Vi har inte bråttom, men nog vore det skönt med något eget.



För övrigt är det två kilometers vandring ner till ett hotell med pool, men många har också rekommenderat den lokala golfklubben vars exklusiva country club hägrar. Inte för herrmiddagar med birdie, birdie, par-prat utan för att deras pool skall vara stans bästa.
De dagar då regnet behagar sluta välla ner från himlen, that is. Så här såg det ut när vi hämtade från skolan idag. Fullkomligt genomsura blev vi. Det sägs att regnperioden skall vara över nu, men ur led är tiden. Icke desto mindre är det migrationstider så nationalparken med vällande gnuer lockar.
Kanske blir det utflykt till helgen?

Nedräkning inför Kenyaresan pågår - saba sita tano

Ibland måste man ta tag i sitt liv och göra något som gör skillnad. Få sig en livselexir-kur. Vi skaffar oss den på olika sätt. Vem är jag att döma vilka former era kurer tar?
Vår kur består av en resa till Kenya där vi ska bo med hela familjen i Eldoret i ett år.
Jag ska vara med i uppstarten av landets första logopedutbildning vid Moi University. Mer vet jag inte. Jag har ett anställningskontrakt. Men inget visum eller arbetstillstånd ännu. Vi har ett tillfälligt boende ordnat, men ingen skola åt barnen. Vi har varit på biblioteket och fixat så vi kan låna e-böcker under året så att stordottern får läsa. Swahiliboken får gärna komma med posten innan vi åker. Vi har inte packat ännu, men vi har skaffat resväskor från Myrorna. Maken har tusen planer, som alla behöver finansieras. Lilldottern hänger med på ett bananskal. Hela sommaren har varit en crash course i det som på swahili kallas "hakuna matata" - inga bekymmer, nemas problemas. Planering, African Style.
Idag är det en vecka kvar tills vi åker.