Vardagsafrika - lunchtajm

Det är lunchtid i Kenyaland.
På campus finns ett "Eatery" vilket är ett passande namn på en kantin som erbjuder seg getgryta med sukuma wiki (kål) och ris eller med ugali, majsgrötspudding. Faktum är att detta är landets nationalrätt i dess mest rena betydelse. Jag menar inte som köttbullar som lite vagt skulle kunna sägas representera det svenska köket utan jag menar nationalrätt som i att det är den enda rätt som egentligen erbjuds var än man kommer i landet. Nu är jag lite orättvis. Det finns seg biffgryta också på vissa ställen. Och mumifierad kyckling. Samt ett antal billiga vegetariska alternativ av typen bönor med majs. Och så serveras faktiskt chapati ibland och såggig pommes frites. Det är bara det att dessa rätter som kan räknas på handens fingrar serveras överallt. Det är det folk äter hemma. Det är det folk äter på restaurang och caféer och det är det folk äter vid större högtider, bröllop, jul och fest. Och jag skulle kunna förstå det om det var en ekonomisk fråga. Har man inte råd med annat så är det klart att man får nöja sig med det man har. Men det är inte riktigt så. Mat kan ju tillagas på många sätt. Man kan steka kött, man kan koka kött, man kan fritera kött, man kan använda olika kryddor och ha olika såsbaser. Men kan ha olika billiga grönsaker vid olika måltider. Man kan koka grönsaker, man kan äta en del råa, man kan variera sig. Man kan hotta upp ris. Man kan krydda det och blanda grönsaker i det, man kan variera med matbananer, cassawa, potatis, sötpotatis.
Den kenyanska mattraditionen förbryllar mig storligen. Hur kommer det sig att ett land inte utvecklat någon större matkultur? Man kan ju skylla på svält och fattigdom, men det finns ju andra länder i Afrika som visst varierar sig. Etiopien har t.ex ett helt enastående kök med massor av kryddade röror av olika slag som man äter till bröd.

Universitets eatery ligger i en egen byggnad långt ifrån kontoret. Det är sällan jag tar mig dit för att få i mig nåt. Är man väl på plats på campus passar man på att försöka få tag på folk och rätta ändlösa mängder tentor.

På stan finns det massor av ätställen. Faktum är att i hela Kenya, långt ut i många små, små byar finns det små skjul som serverar mat. Och det finns små ställen som hyr ut rum nästan överallt. Så om man är oplanerad finns det alltid något litet kyffe att sova på. Kackerlackor? Ja, fast oftast inte så stora. :-)
Eldoret är en stad i Linköpings storlek. Här finns stora snabbköp i flera våningar (varav en alltid verkar ha plastprodukter i färgglatt spektrum och kinesisk skitkvalitet). De ägs nästan uteslutande av landets indiska befolkning. Här finns små snabbmatsgatustånd som säljer samosas och riktigt usla hotdogs (vill inte veta vad de stoppar i dom) som alternativ till de mer überkenyanska rätterna. Små tanter säljer bark och andra örtmedicinprodukter och överallt dessa skoputsare som håller folk prydliga till absurditetens gräns i detta dammiga land. Skoputsarna är faktiskt också de som målar folks naglar, så här och där ser man tjusiga kenyanska ladies med en smutsig skoputsarkille vid sina fötter. Längs gatorna sitter också kvinnor med påbyltade bäbisar och säljer grönsaker av typen tre apelsiner och två påsar strimlad grön kål.
För västerländsk smak finns det förvisso alternativ: Stans bästa indier med högklassig mat och en hyfsad kines som förvånade oss med att vara renaste restaurangen i stan (något man inte riktigt är van vid från hemmaplan). Och så finns det några caféer med milkshakes to die for. Drack jag milkshake i Sverige? Aldrig! T.o.m ett hyfsat pizzaställe kan de faktiskt uppbringa.
Eldoret somnar aldrig riktigt. När man pratar med folk som har samarbetat med Linköpings universitet här (och de är många) så säger nästan alla om Linköping: -"Åh, det var en så trevlig stad.... Men tyst??!!!"
Här är aldrig tyst. Snabbköpen är dygnetruntöppna och små inomhusgränder mellan husen är fulla med liv och rörelse. Skumma videobutiker som bränner på beställning för 4 kr skivan, frisörer med hårförlängningar och peruker i alla färger och former, krimskramsbutiker och juicestånd med avokadojuice, mango-, passion- och rödbetsjuice. Och tiggare med läskiga bensår och slöa spädbarn, fast faktiskt inte så många. Stan "rensar" väl tydligen då och då gatorna på sniffande ungar och liknande. Var de hamnar? Fan vet.

Och så marknaderna. Det finns en stor, stor secondhandmarknad för kläder. Här hamnar på något vis de västerländska klädsändningarna. Här är kläderna ofta i bättre kvalitet eftersom de tillhör den europeiska kinakvaliteten och inte den afrikanska kinakvaliteten. Skillnaden är väl att det är kinesiska barn som jobbar i det ena fallet och enögda, haltande kinesiska barn i det andra.
Jag går sällan till marknaden. Den finns en fantastisk frukt- och grönsaksmarknad också, men jag blir oerhört stressad och provocerad av människor som drar i mig, tar på mig och försöker lura skiten ur mig. Känner mig som något instängt zoologiskt djur som alla tittar på och vill nudda.

Så ser Kenyaland ut i lunchtid.

En immigrants praktikaliteter.

Det ligger en hinna av rödbrun sandjord överallt. Över strumpor och barnknän, i ögonvinklar och hårbottnar. På golv och i sängar. Den är omöjlig att få bort utan att ideligen bada och duscha. Och så är det oss man kallar ”vita”, vi som inte kan hålla oss rena en hel dag. Utanför på gatorna vandrar fläckfria svarta män och kvinnor i välpressade byxor och dräkter utan tillstymmelse till smuts och ser avundsvärt fräscha ut.

Omgivningen däremot är tämligen skräpig. Det ligger sopor i diken och på vägar och en del av vägrenarna består helt enkelt av stampade sopor med lervälling som fått det att stelna till kullar.

Vi tar oss vidare genom ett förvånansvärt smidigt samhälle där vi kanske är för dumma för att förstå att vi ska muta oss fram. Efter mindre än en vecka i landet har vi lyckats ganska väl med allt det praktiska. Vi har skrivit in barnen i skola (de där kopiorna på pass och vaccinationskort var ju inget måste, och hade vi verkligen velat hade vi ju alltid kunnat ta kopior i den där butiken ”Copy & Exams”). Udda kombinationer av affärsverksamhet är ju lite av en standard här nere. :-)

Vi har varit hos skräddaren och fått uppsytt skoluniformer åt flickorna (bildbevis kommer, men vi försöker undvika att få smuts på dem innan skolan ens börjat).

Vi har kollat på husannonser och fått tips om hus, inklusive vänliga erbjudanden som: -”Åh, nej, det huset är redan uthyrt, men vi kan bygga ett nytt åt er. Det tar två månader”. Husen ligger i gated communities med murar med ingjutna glasbitar uppepå, taggtråd och vakter med alltifrån batong till maskingevär. Även afrikanerna själva bor i dessa områden som ibland kan vara nog så sjabbiga och enkla, men annars är tämligen lika svenska radhusområden upp till resortlyx.

Jag vet inte vad vi skyddar oss emot, men det är ju praktiskt om man vill ha en get och få den att stanna. ;-) Ännu har vi inte fått napp på något tillräckligt intressant och tillräckligt nära skolan. Men huslet ger alltid möjlighet till att drömma!! Varmvatten, badkar, gräsmatta och egna höns står på önskelistan.

Vi börjar kunna vår mat nu. Ugali (majsgrötspudding) hör inte till favoriterna. Men chapati (ojäst flatbröd som påminner om lite segare pannkakor) tillhör en av lilldotras stående beställningar och ett av hennes första ord på swahili (nåja, är väl indiskt egentligen). Vuxenfavoriten är den där gröna grönsaksröran gjorda på några blad som påminner om spenat i smaken men lite som alger i konsistensen. De handbollsstora avokadosarna är inte heller pjåkiga. Mjölkprodukter finns faktiskt att få tag på utan svårigheter och det är inte alls lika knapert här som i Tanzania. Kor och får vi möter här på gatorna har hull och är välskötta.

Och så har vi skaffat bankkonto och internetuppkopplingsskraplotter och är snart redo att möta universitetsvärlden på riktigt.

Vi fortsätter att klä oss fel. Häromdagen fick vi skäll av polisen för att våra barn är för lättklädda. Här är strålande sol och 25 grader men flera av barnen vi möter har täckjacka på sig.

Häromdagen stoppades vi på väg från sjukhuset av en kvinna som var psykolog och pastor. Vårt första möte med kristligt fördömande. Det är inte som om vi har behov av att alltid ta strid, men vi bangar den inte om vi möts med dragna korstågsvapen. Vi har stor respekt för kyrkans arbete inom många områden här nere, men HIV-vård med avhållsamhetsråd tillhör kanske inte deras mest imponerande insatser. Hon var helt upprörd över att vi kom från ett land där man skiljer sig, inte går i kyrkan (vilket var hennes egen kunskapsvärld) och där man bara tror på det man ser. Vi avböjde vänligen en inbjudan till hennes kyrka men bjöd in oss själva till hennes sjukhusverksamhet. Tror inte att hon på något vis uppskattade vår önskan om att göra gott utan Gud.

Världen är inte enkel.